Malin Karim: Nu orkar jag inte ha sommarlov längre

Det börjar bra. Sommarlovet alltså. Jag tågar in i skolavslutningen med hög puls och stressryckningar i vänster öga. Har jag swishat för present till alla lärare? Har jag kommit ihåg alla utflykter med matsäckar? När är det egentligen skolavslutning och när ska respektive barn infinna sig och var? Så sjungs Idas sommarvisa och i samma stund som den klingar ut drar jag en lättnadens suck. Tio långa veckor utan evighetsväckningar, packade gympapåsar, fruktlådor och alla dessa papper som konstigt nog i dessa digitala tider fortfarande ska skrivas på och lämnas in. Helst i tid. För min inre syn ser jag bryggor, sommarsol, krabbfiske, glass, strand och lättja. Jag ska slippa komma ihåg saker nu. I tio veckor. Fan-fucking-tastic! 

Första veckan går bra. Allt blir en första. Första gången vi storhandlar till sommarhuset. Första gången vi äter glass vid bryggan. Första doppet. Första grillningen. Vi gläds och säger till varandra: ”Tänk vad skönt det är med sommar. Inga måsten.” 

Packningen för ett ”spontant” dopp övergår ens förstånd

Vid tredje veckan börjar den krypa på. Monotonin. Men vi tröstar oss med ännu mer glass och gläds återigen över sommar. ”För vintern är ju så bedrövligt lång här i Sverige, tänk att man inte bor i ett land med värme året runt!?” heter det och vi nickar. Samtidigt börjar pressen på att vara ute och njuta nafsa oss i hälarna. Ett barn vill bada hela tiden och det vet vi ju alla hur mycket som krävs för att ta sig ett spontant dopp. Det är inte bara att hugga en handduk och sticka. Det är handduk, extra handduk, ombyteskläder och extra skor samt strumpor eftersom barnet har en särdeles svårartad aversion mot sand på fötterna. Packningen för ett enda ”spontant” dopp övergår ens förstånd. 

Sen går det bara utför. Vi blir sockerstinna av all njut-glass för Thomas Ledin, den jäveln, har lärt oss alla att sommaren är kort och Gud nåde den som inte njuter adekvat. Föräldrar börjar räkna sockerintag och sätta regler som nu helt plötsligt går stick i stäv med de första veckornas ”äh det är ju ändå sommarlov så låt gå”-mentalitet. Läggtid är ett minne blott. Ingen vet när någon sover och alla rutiner har flutit ut i allt njut som nu börjar kännas mer som en börda än en blessing. Och börjar inte smaken av grillat kännas lite…fadd? 

Läggtid är ett minne blott

Det är nu det händer. På ytan ler jag och packar hurtigt strandväskor men inombords. Inombords pågår ett uppror. En förbjuden längtan. Efter gympapåsar, fruktlådor, komma ihåg och evighetsväckningar. Jag vill inte se fler bryggor i solnedgång. Krabborna får fiska sig själva. Och om någon enda människa kommer med en glass till så ska jag trä den på dess huvud som en mycket liten hatt. Jag vill ha vardag. Jag vill ha mörka kvällar. Ja, ni hörde mig. Jag vill ha mörker! Jag vill sitta inne med ett litet ljus och kura skymning klockan tre på eftermiddagen. Hej då sommar, välkommen höst!

Ps! Ni kan hoppa upp och sätta er på att nästa juni så står jag där och suckar nöjt: ”Tänk vad skönt det är med sommar. Inga måsten.” För när det kommer till sommarlovet och dess prövningar så är jag som en guldfisk – ett varv runt skålen och sen minns jag ingenting.

HÄR HITTAR DU MALINS BLOGG

LÄS ÄVEN: Trebarnsmamman Andrea: ”Jag blev helt slut av semestern”
LÄS ÄVEN: Malin Karim: Även en mamma behöver bäras