”När jag blev gravid för första gången för lite mer än 13 år sedan förändrades min kropp – så klart”. Foto: Privat

mamas bloggare Malin Karim: ”Min kropp är död, länge leve min kropp!”

mamas bloggare Malin Karim gör upp med sin gamla kropp – en gång för alla: ”Den förtjänar respekt för vad den har åstadkommit och inte skit för vad den inte längre är”.

2021 är året då jag begraver min kropp. Året då jag lämnar den kropp jag hade före barn bakom mig och går in i ett nytt skede. 2021 är året då jag har kommit att acceptera min mammakropp. Måhända lite sent, min yngsta är sex år gammal och min äldsta är 13. Men som vi alla vet - bättre sent än aldrig. 

Min gamla kropp var pigg och vi kände varandra ganska väl. Visst hade jag mina komplex men de var bekanta och vi hade hängt ihop länge. Jag hade vant mig vid min kropp och i viss mån accepterat den. Cementerat in bilden av den som ”det här är min kropp och så här ser den ut.” Jag gillade läget helt enkelt och förberedde mig på ett långt liv tillsammans. 

Malin med Elias, Louie och Alba. Foto: Privat

När jag blev gravid för första gången för lite mer än 13 år sedan förändrades min kropp – så klart. Den blev, såsom gravida kroppar är, oberäknelig. Det var inte bara magen som växte, saker som jag aldrig tänkt på förr ändrade också form. Bröst blev större, min rumpa blev platt och mina lår nästan fördubblades i sitt omfång. Men jag tog det med ro för i all naivitet var jag säker på att min gamla kropp fanns kvar där bakom allt det där.  Så snart bebisen var ute skulle den träda fram ur skuggorna och livet skulle fortgå. Jag tog med mig mina vanliga jeans till förlossningen och bröt ihop när jag dagen efter, med en alldeles ny liten människa i min famn, inte kunde komma i dem. Vad hade hänt med den där gamla kroppen? Skulle den aldrig komma tillbaka? 

”I flera år har jag försökt att hålla fast vid illusionen om att min kropp ska vara densamma som den var när jag var 20. Innan barn”

Den nya kroppen kändes främmande. Vi stod där som blyga främlingar framför varandra. Vi fick börja lära känna varandra på nytt. Det handlade inte om vikt. Det handlade om att det kroppslandskap jag en gång känt så väl hade förändrats. Och inte bara under graviditeten utan för all framtid. Och det hade ingen talat om för mig. Ingen. Jag trodde i min enfald att den skulle liksom studsa tillbaka som en hurtig bumerang - fyllas ut och fyllas i och jämnas ut.  

Tre barn senare vet jag att så inte är fallet. Saker och ting förändras från grunden. Din kropp möbleras om och får andra proportioner. Den vidgas och den dras ihop. Saker flyttar på sig och byter plats. Du känner inte längre igen dig själv. I flera år har jag försökt att hålla fast vid illusionen om att min kropp ska vara densamma som den var när jag var 20. Innan barn. I flera år har jag jobbat på att försöka få den dit. Men nu lägger jag ner vapnen och viftar med vit flagg. Efter tre barn, fyra missfall och 23 år tänker jag att den nu, från och med år 2021, ska få vara den kropp som den har blivit. En kropp som har burit barn, mist barn, som har ammat, vaggat, skyddat och vakat. En kropp som har vandrat på denna jord i 43 år och rymt sorger, glädje, sjukdomar och ett diskbråck. En kropp som förtjänar respekt för vad den har åstadkommit och inte skit för vad den inte längre är.  

Så till min gamla kropp vill jag säga: ”Det är inte du, det är jag. Och det anstår mig inte längre att göra den här kroppen sämre än den är.” Och till min nya kropp vill jag säga: ”Välkommen – Du är bad ass”.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

4 nr av mama + hudvård från Emma S för 159 kr. Köp nu!