Malin Karim: Även en mamma behöver bäras

Detta är en krönika

I begynnelsen bär vi barnet i vår kropp. Vår livmoder omsluter ett nytt liv, vår mage omsluter livmodern och det nya livet. Våra muskler, vår bäckenbotten, rygg och själ vakar över det med all kraft som de tillsammans har. Med svullna ben, fötter som går upp en storlek och åderbråck från ingenstans bär vi fostret. Vi hör dess hjärtslag från djupt där inne i oss. Vår kropp förvandlas från just vår, till ett verktyg som ger allt det har åt kommande liv. Med glädje skänker vi bort våra bra hårdagar, vår effektiva gång och förmågan att se våra egna fötter till det nya lilla livet.  

Så kommer barnet till världen och då bär vi barnet utanpå vår kropp. I bärsele och i våra armar. Vi vaggar, vi vyssar. Vår kropp är barnets trygga plats där inget och ingen kommer åt det. Vi håller vargarna på avstånd i vargtimmen, vi föder barnet med bröst eller flaska. I våra armar börjar barnets liv. Vi bär genom ledsna nätter, genom magont och tandsprickning. 

”Vi bär genom ledsna nätter, genom magont och tandsprickning”

Barnet börjar gå men när benen sviker och tröttheten kommer så bär vi. Men nu bär vi även hem exceptionellt bra pinnar från parken. Och cykeln som tvunget ska med ut men som endast cyklas på under fem mödosamma meter. Så vi bär, både cykeln och barnet. Hinkar och spadar färdas från lekpark och strand i vår famn. Tillsammans med avslängda jackor, för varma tröjor och mössor som kliar. 

När skolan börjar så bär vi inte själva barnet längre. Men vi bär ryggsäcken, gympapåsen och läxböckerna. Pyssel och teckningar vid alla högtider. Vi bär extrapåsar med alla terminens färdigjobbade böcker vid varje skolavslutning. Vi bär tomtedräkter och luciakronor vid jul. Och ju äldre de blir desto mer bär vi dem mentalt. Vi bär med oss deras kompisbråk och deras rädslor. Deras spöken blir våra spöken och deras tankar om döden försöker vi både bära och besvara. 

I våra kroppar härbärgerar vi allt ont som hotar och vill dem illa. Vi bär det med oss som ett extra handbagage som tillsammans med vårt eget slitna bagage nu blir till övervikt. I tonåren bär vi med oss deras osäkerheter och deras förvirring inför världen som om de vore våra egna. Krossade hjärtan, kompisbesvikelser, skolhets och oförstående lärare som vi trodde att vi kommit igenom när vi själva var unga, är nu med oss igen. Vi tar oss genom dem med den äldres blick på den yngre och ser deras vilsenhet, minns vår egen vilsenhet och hur svårt det var att hitta livets fotfäste.  

”Även en förälder vars kropp bär behöver bäras”

Och i allt detta bärande, med värkande muskler och sinne som nu rymmer så mycket mer än bara våra egna bekymmer måste vi fråga oss: Vem bär oss? För även en förälder vars kropp bär behöver bäras. Orkar vi bära oss själva också? Eller bär vi varandra? Vi som är i det här föräldraskapet tillsammans. Eller så bärs vi kanske fram på axlarna av de generationer före oss som också burit. Som bäddat för oss att bära intill tidens ände då det tillslut är jordens mylla som bär oss, in i Nangijalas famn av evig körsbärsblom. 

HÄR HITTAR DU MALINS BLOGG

LÄS ÄVEN: Krönika - ”Den perfekta mamman existerar inte – eller gör hon det?”
LÄS ÄVEN: Vanja Wikström: Om jag inte vilar NU kommer jag att krascha – igen