Läkarna sa att Natali Fikas, 33, var steril – nu är hon gravid

Hej Natali! Hur mår du?
– Jag mår lite piss! Får man säga så? Det känns som att mitt ”dansande fram i graviditeten” tvärt tog slut här i vecka 30. Jag måste vila så mycket mer, blir andfådd för minsta lilla och känner mig ganska begränsad. Men jag är också fnissig och glad, tänk att jag har en bebis inuti min mage?! Jag längtar verkligen efter att få hålla om och pussa på det lilla livet. 

Det förstår jag! Du var 28 år när du, år 2016, fick cancer. Under cancerbehandlingen fick du höra att du var steril. Vad kände du då?
– Jag kände ärligt talat att ”det problemet får jag ta tag i sen” även om det kändes som en liten kniv i hjärtat vreds om. Allt mitt fokus då låg på att bli frisk och försöka överleva cancern och jag kände ”hellre leva och vara steril än att inte leva alls”, även om det inte var ett drömscenario. Parallellt med läkarnas medicinering följde jag hela tiden min egna filosofi om vad som hjälpte mig att tillfriskna. Det fanns olika saker som jag märkte fick mig att må bra och att vara i nuet var väldigt viktigt för mig i mitt välmående, där i nuet fanns inte plats för att grubbla över framtiden. 

Ett halvår senare fick du höra att du inte var steril, men att chansen att du skulle få biologiska barn var minimal. Vilka känslor väcktes då?
– Jag var faktiskt lite ödmjukt likgiltig! Jag hörde vad läkarna sa men jag försökte att inte bli jätteglad eller jätteledsen av olika uttalanden som gjordes om mina chanser till barn. Mitt fokus låg alltid på min vision och mitt hopp, och det i sig kräver väldigt mycket koncentration. Målet för mig i tuffa situationer är att styras av min inre styrka, jag vet inte om jag hade orkat kämpa annars för i karusellen av ofrivillig barnlöshet har jag fått så många både bra och dåliga besked. Jag ville inte bli för påverkad utan tänkte hela tiden: ”jag måste testa själv, annars vet jag ju inte”.  

Och vad hände sen?
– Det fanns en liten, liten chans att bli gravid men jag blev rekommenderad äggdonation av flera läkare som var bekymrade över min äggreserv. Min strategi efter vår deppiga fertilitetsutredning var att förbereda mig mentalt på att kämpa i sju år. Jag tänkte att om jag är beredd på att det kommer ta lång tid behöver jag inte känna mig så stressad och det tror jag är bra för kroppen. Jag läste ofta andras solskenshistorier på nätet för att hålla hoppet uppe. 

Och nu är du gravid. Vad kände du när du såg plusset på stickan?
– När mitt plus ÄNTLIGEN kom så var känslan helt obeskrivlig men också overklig eftersom så många varit så oroade. Det tog flera veckor innan det sjönk in att jag verkligen var gravid! Och jag kände också att det gick så snabbt, ”bara” två år från att jag var färdigbehandlad efter cancern medan jag var inställd på sju års kämpande! Jag gillar inte känslan av att vara ett offer utan vill gärna känna mig som en vinnare. Haha, jag är en obotlig optimist. Men allt blir ju roligare då!

Berätta om din IVF-resa?
– Min IVF-resa kändes framförallt väääldigt lång! Jag har sådan respekt för kvinnor som går igenom processen gång på gång i kämpandet för en baby. Alla sprutor som ska blandas, hållas koll på och tas i tid var en utmaning för mig. En söndag visade sig en medicin vara slut och jag blev räddad av en främling på ett forum som hade medicin över från sin IVF. Jag och Filip åkte till henne som bodde på andra sidan stan mitt i natten, hon var en riktig ängel som jag hörs med än idag faktiskt. Och jag är så otroligt glad att jag var öppen med min arbetsgivare från dag ett i IVF-processen, dom har vart ett så fint stöd och haft förståelse för alla läkarbesök och alla känslor under och även efter, när IVF-försöket blev ett missfall. 

Men i slutändan blev du inte gravid via IVF, något du har berättat om i Vecka för vecka?
– Nej, exakt, jag blev gravid i min egna säng! Mot alla odds, mot alla läkare som sa att jag aldrig skulle bli en biologisk mamma. Det är något utav ett mirakel! Jag fick missfall och blev gravid vid första ägglossning. Jag hade egentligen fått en IVF-tid till sommaren. 

Natali Fikas: Jag blev gravid i min egna säng

Liksom med din cancer har du valt att vara öppen med vägen mot barn på din Instagram, berätta om det beslutet! Varför har det varit viktigt att dela med sig?
– Det känns som mitt kall att dela med mig av det jobbiga i livet! Det kanske låter konstigt, men av alla talanger man kan få så är nog min talang att hantera motgångar! Jag försöker få andra till att inte känna sig ensamma i sina sorger och framförallt inte låta det jobbiga definiera en. Jag hade en hemsk sjukdom men jag var en skitcool tjej utan hår. Jag ville visa andra cancertjejer att ”ni är inte er sjukdom” – ni är vackra och fantastiska i första hand. Samma sak med missfall och ofrivillig barnlöshet, jag har fått så många meddelanden av tjejer som ”inte känner sig som riktiga kvinnor” eftersom dom inte lyckas bli gravida. Det smärtar så i mitt hjärta och det är för dom som identifierar sig med sina motgångar som jag vill visa att ”Kolla, allt kanske är skit, men du och jag är inte skit”.

– Det är klart att det ibland kan vara lite läskigt att dela med sig i realtid av saker som är jobbiga, man är sårbar och jag förstår att folk oftast pratar eller gråter ut i efterhand. Men det coola är att om jag pratar i realtid får jag även stöd i realtid, tänk att överösas med kunskap, vettiga tips och kärlek när behövs som mest, det är magiskt och jag är så tacksam för mina gulliga följare! Det finns inget som gör mig så glad som när folk känner sig stärkta av något jag gjort eller sagt. Det är det viktigaste för mig! 

Vem var den första du berättade om graviditeten för?
– Eftersom jag några veckor tidigare hade haft missfall vågade vi inte riktigt hoppas för mycket först. Filip var med i badrummet när jag kissade på stickan och vi kunde knappt tro våra ögon när det var ett solklart plus. Vi kom överens om att vänta med att berätta, men plötsligt hade jag ringt mina tio närmsta älsklingar! Sen berättade jag även på jobbet typ direkt för de blev ju oroliga över att jag var så extremt trött. Pokerface är inte något jag har! Haha!

Vad är du orolig över?
– Att spricka från Ystad till Haparanda! 

Har ni tagit reda på kön?
– Vi skulle inte det men för en vecka sen kollade vi! Och vi väntar en flicka! Jag tyckte så synd om Filip som på grund av corona inte fick vara med på några ultraljud så detta blev en kompensation för det.

Om du skulle ge barnet ett namn baserat på din största craving, vad skulle hen heta?
– Pepparrot de Tomato! Är galen i surdegsbröd med pepparrotscreme och tomater.

Haha! Vem vinner namndebatten – du eller din partner Filip?
– Just nu kommer vi inte överrens alls om namnet! Men jag är övertygad om att vi, i sista sekunden, kommer landa något tillsammans, så brukar det bli!

Har du några tankar kring hur du vill föda?
– Till en riktigt bra playlist tänker jag! 

Vad kommer du aldrig göra som mamma?
– Lägga värdering i mitt barns utseende eller prata om kroppsvikt.

Vilken bebis-pryl har du redan köpt?
– Vagn, det är det enda vi har! Vi måste verkligen ta tag i den biten snart.

Hur stylar du bebisbulan?
– I massvis med färg och roliga kläder! Kör inte så mycket mamma-kläder utan mest XL och oversize.

Hur tänker du kring att bebisen kan komma att påverka vuxenrelationen?
– Jag tänker att man varje vecka kan ha en to-do-list där man får kryssa i utförda mys-aktiviteter som att prata, dricka te och ligga! 

Vad är det första du ska äta och dricka när bebisen är ute?
– Möglig ost och champagne!