"Jaha, du mår som vanligt - SHIT"

"Jaha, du mår som vanligt - SHIT"

Som att bli överkörd av tåget, fast på ett fint sätt. Så är det att bli pappa, fick Fred Forsell höra. Så här inför lider han av djup oro - tänk till exempel, om bebisen gtror att Reine Brynolfsson är pappa?

Av Fred Forsell

Jag klättrar upp för en lång, ranglig stege och när jag tar en paus märker jag till min stora skärck att jag är på väg in i en rymdfarkost. Herregud, det stämmer - jag ska ju ut i rymden på en lång expedition! Hur fan kunde jag glömma det? Varför har jag inte förberett mig? Jag har ju inte övat eller...gjort någonting. Och varför är jag naken?

Då vaknar jag.

En dröm. Förstås. Jag ska inte åka till rymden, naken och oförberedd. Däremot skall jag bli pappa. Nu i februari. Första gången. Och uppenbarligen är jag lite stressad. För kolla in drömmen - kan man bli mer lättolkad? Det är ju genant. Vilken psykolog som helst skulle ju skratta ut mig: "Idiot. Du skall ha barn, du är skraj, det blir 5 000 spänn."

Men skraj är förstås bara början. Att bli förälder för första gången är så obeskrivligt  spännande. Och overkligt. "Som att bli påkörd av tåget, men på ett fint sätt" försökte en kompis beskriva sitt färska föräldraskap.

Jaha. Tåg. Då vet vi. Tusen tack.

Nej, varken jag eller Josefin - min älskade flickvän, den blivande mamman - känner oss speciellt förberedda. Vi har plöjt böcker, intervjuat vänner och stalkat gravida kvinnor på stan i jakt på kunskap, men faktum kvarstår: Vi är hopplösa nybörjare.

Fast vissa grejer har vi greppat. Den svällande magen, hudproblemen, humörsvängningarna...check, check och chek. Jag kan symptomen. Jag har dem allihop.

- Är det inte meningen att det är jag som skall svälla, säger Josefin en morgon och trycker ett elakt finger i min löjliga kronblomkula som hängt sig fast som en gtigantisk fästing på min fåniga kropp.

- Jag vet inte, svarar jag vresigt och smörjer in mina nya, illröda ansiktskvisslor med fuktkräm. Sen faller jag i gråt. "Förlåt migg..."

Klart man får utslag. Det finns ju så mycket att oroa sig för. Till exempel: Vi har hört att man ska tala med bebisen. För att han eller hon skall känna igen våra röster sen. Men på sistone har vi lyssnat mycket på en ljudbok på kvällarna, Stieg Larssons "Flickan som lekte med elden". Mycket spännande. Men tänk om bebisen nu tror att det är Reine Brynolfsson som är pappan?

Dessutom: Josefin får inte cykla (halkrisken), inte promenera (sluskrisken) och helst skall hon inte åka bil heller (säkerhetsbältet spänner ju över magen). Helst ser jag att hon bara sitter ner och väntar. SÅ lång tid är det väl inte till februari. Hon kan ju lära sig sticka. Och en annan sak: Hur vet man vad som är normalt? "Jaha. Mår du som vanligt? SHIT! Det kan vara första tecknet på att nåt är fel. Jag ringer ambulansen!"

Vi pratade om sådana saker, och annat vi oroar oss för, häromkvällen när vi låg och tittade på putmagen (hennes). Och vi kom till slut övererns om att vi skall klara av det, med eller utan utslag och panikattacker. Vi måste ju.

Sen lekte vi. Vi släckte ljuset och körde med en liten ficklampa på Josefins mage. Efter en stund började bebisen röra sig mot ljuset. Och den petade och sparkade så att magen buktade. Det var enormt. Jag kunde nästan känna tåget komma. Jag längtade efter att bli påkörd.

Till sist pussade jag magen god natt, och viskade: "Sov gott lilla knytte. Det här är din pappa som säger godnatt, ." Och sen förtydligade jag, för säkerhets skull: "Din pappa. INTE Reine Brynolfsson:"

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

4 nr av mama + hårkit från Ida Warg för endast 159 kr. Köp nu!