Irena Pozar: ”Jag kände mig extremt övergiven under förlossningen”

Så kul att du är med ”På spåret”! Hur reagerade du när du fick frågan?
– Jag sa ”nej, nej, nej” ”aldrig, aldrig, aldrig” och ville lägga på. Trodde verkligen inte jag skulle våga tacka ja. Till och med nu när jag sett de andra avsnitten från årets säsong sitter jag och tänker ”Gud, jag skulle aldrig våga vara med” innan jag kommer på att jag ju faktiskt är med. Jag blev också otroligt glad och smickrad över att få frågan också, så klart. Det är så sjukt stort!

”När Ted kom ut såg de att han hade navelsträngen virad två gånger om halsen”

Hur var inspelningarna?
– Det var stort och coolt och läskigt och roligt. Det var en konstant blandning av trötthet och adrenalinpåslag, men alla som jobbar med programmet är sådana proffs att jag hela tiden kände mig trygg. Dessutom tävlar jag ju med snällisen Patrik Arve, vilket också hjälpte!

Både du och Farah Abadi hade ganska nyfödda barn under inspelningarna. Blev det något bebishäng i kulisserna?
– För mig blev det faktiskt inte det, Ted åt flaska så han hängde med sin pappa på hotellet fem minuter bort. Men det blev väldigt mycket bebishäng innan inspelningarna för att lugna mig själv. 

”Mina bröst växte under sändningen”, en minnesvärd löpsedel när Charlotte Perrelli var programledare för Melodifestivalen 2004 och ammade sin son. Vad skulle din rubrik bli?
– Haha oj! Det skulle nog bli: ”Hur fan kom jag inte på det? Jag skyller på post partum-hjärnan!”

Du har så många järn i elden, är du ens föräldraledig?
– Vet du, jag är faktiskt det! Nästan helt. Jag skriver mina krönikor i Expressen varannan vecka och har lite koll på Veckorevyn, men där har jag så duktiga medarbetare som klarar sig galant utan mig!

”Jag är extremt smärträdd och hade varit tydlig med att jag ville ha smärtlindring så snabbt som möjligt”

Hur är det att vara föräldraledig under pandemin?
– Det har faktiskt varit jättesvårt för mig, men jag har haft problem med att uttrycka det. Jag har ju trots allt en bebis att gosa med, så många är ju ensamma. Jag upplevde både graviditeten och nu moderskapet som ganska ensamt, det är svårt att förklara för folk som inte är i exakt samma situation hur det känns. I och med pandemin går det inte ens att bjuda hem folk på fika för att få lite sällskap av någon som inte dreglar och kräks, och jag och Ted kan inte gå på museum, barnvagnsbio eller öppna förskolan. Och den så nödvändiga kontrasten av att gå ut och ta en drink med en vän på kvällen eller bjuda över folk på middag för att inte bara vara mamma är ju också som bortblåst. 

Förstår det. Hur ser en vanlig dag i ditt mammaliv ut?
– Min man tar Ted på morgonen, så jag sover tills han behöver börja jobba. Sen brukar jag och Ted ta en promenad, han brukar hata att åka vagn så det blir i sele eller en kortare tur med vagnen. Vi brukar också leka, läsa och ringa Facetime till personer som saknar honom – och ungefär så ser dagarna ut. 

Okej. Vi måste prata om förlossningen! Hur startade allt?
– Jag hade ganska mycket förvärkar, eller vad det nu var, från vecka 32 ungefär, men min barnmorska på MVC var inte orolig. Ju mer tiden gick desto mer orolig blev jag och kände ”han kommer komma tidigt”, men alla sa att jag inbillade mig och att jag skulle gå över tiden. Men så i vecka 35+6 började jag få jätteont och sen plopp så gick vattnet! Han var ute 16 timmar senare.

Hur tacklade du värkarna?
– Dåligt, tror jag. Jag är extremt smärträdd och hade varit tydlig med att jag ville ha smärtlindring så snabbt som möjligt. Jag hade inte heller kunnat gå några förberedande kurser på grund av corona, så jag förlitade mig mycket på hjälp från barnmorskor och smärtlindring. Men jag fick inget av det förrän jag var 8 centimeter öppen på grund av platsbrist. 

Oj, extremt smärträdd och ingen smärtlindring, andades du eller försökte du bara genomlida?
– Jag fick testa tens-apparat, men då var jag nästan sju centimeter öppen och hade jättetäta värkar. Dessutom var jag och min man ensamma så det var svårt att tajma in det bra. Jag försökte andas, vara tung och allt det där man lärt sig, men mest genomled jag nog bara. 

Och platsbristen, var det på grund av corona?
– Jag tror bara det handlade om ”vanlig” platsbrist på förlossningen, men eftersom jag kom in för en kontroll av vattenavgång och sen blev inlagd på BB i väntan på att förlossningen skulle dra i gång var jag fast på Södersjukhuset. Jag tror att barnmorskorna trodde att det skulle ta mycket längre tid, uppåt en vecka fick jag höra. Så när förlossningen efter bara några timmar gick in i aktiv fas hade jag ingenstans att ta vägen. 

Som förstföderska, blev det som du tänkt dig eller något helt annat?
– Det blev inte alls som jag tänkt mig, jag är jättebesviken på allt som hände innan krystvärkarna drog i gång. Eftersom jag låg inne på en BB-avdelning på grund av tidig vattenavgång fanns det som sagt inget stöd eller smärtlindring att få, vilket gjorde att jag kände mig så extremt övergiven och inte lyssnad på trots att jag var på sjukhuset. 

Vilken roll hade din man under förlossningen?
– Med tanke på omständigheterna var hans roll först att försöka se till att jag fick hjälp med smärtan, han var den som bråkade åt mig och det var så himla skönt. Under själva krystfasen var han väldigt lugnande och trygg, vilket jag verkligen behövde. 

Hur var första mötet med bebisen?
– Det var inte som jag tänkt mig. Alla säger alltid ”När bebisen kommer upp på bröstet är allt glömt”, men så var det inte för mig. Jag grät inte ens, vilket jag verkligen trodde jag skulle göra. Det tog några timmar innan jag förstod, men sedan dess har jag varit fullkomligt besatt av honom. Jag kan inte förstå att en så perfekt bebis finns och är min! Ted hade också navelsträngen runt halsen och fastnade på vägen ut, så ganska snabbt efter att han var ute fick han tas till läkare för att få syrgas – det var väldigt ensamt och jobbigt att ligga kvar, men är så tacksam att han fick den hjälp han behövde. 

När upptäckte de att att navelsträngen var om halsen?
– Först när han kom ut. Vid två tillfällen gick hans puls ner så mycket att det akutlarmades, men man visste inte varför. Andra gången var i krystfasen när jag redan kunde känna huvudet. Då stoppade de värkarna med medicin så att han skulle få vila, vilket funkade, men det var inte så skönt för mig direkt. När han sen kom ut såg de att navelsträngen var virad två gånger runt hans hals, och att han hade strypts av den ju längre ner han kom. 

Så himla läskigt! Vad var du mest orolig för inför förlossningen?
– Jag var mest orolig för förlossningsskador och att något skulle hända Ted, och smärtskräcken handlade mest om att jag var rädd att ha så ont att det inte skulle gå. Men det gick!

Vad var det viktigaste du tog med i BB-väskan?
– Egen duschtvål!

Vem bestämde barnets namn?
– Det var nog jag, min man var osäker in i det sista men så fort bebisen var ute kallade han honom för Ted. 

Vad är viktigast att lära ditt barn?
– Jag vill att han ska känna sig trygg och älskad, så klart. Men det viktigaste att lära honom är nog att vara varm, snäll och modig. 

Vad gör du när du får två timmar själv?
– Kollar på krim-draman eller scrollar. 

Din bästa skönhetsrutin sedan du blev mamma?
– Att ha allt man behöver till ansiktet stående vid sängen, så kan man kleta på när som! 

Bästa rådet du fått från en annan mamma?
– Byt till sittdel om bebisen hatar liggdelen, trots att han inte kan sitta riktigt.