Ellinor Starck med dottern Signe efter förlossningen, och 9 månader senare i stallet med hästen Elastic Cake.

Hästutbildaren Elinor fick allvarlig förlossningsskada: ”Skulle jag kunna rida igen?”

När Elinor, 29, födde barn fick hon en så allvarlig förlossningsskada att läkarna inte kunde säga om hon någonsin skulle kunna sitta i en sadel igen. Eftersom hon jobbar som hästutbildare och ridningen är hennes liv fick hon panik. Nu vill hon berätta sin historia för att ge andra som drabbas av förlossningsskador hopp.

– Man kan komma tillbaka. Kanske inte 100 procent till där man var, men man kan absolut få en smärtfri vardag!

Thérèse Bilby

Elinor Starck har precis varit i stallet när mama intervjuar henne. Dottern Signe, som hunnit bli 9 månader, vilar middag. Elinor jobbar som hästutbildare och att sitta i sadeln är inte bara något hon älskar, utan det hon tjänar sina pengar på. Men när dottern Signe föddes fick hon en allvarlig förlossningsskada grad 4 – och ett sju centimeter stort hål i tarmväggen. Det tog månader innan hon ens kunde sitta på en vanlig stol. Tankarna var många: Skulle hon någonsin kunna rida igen? Vad skulle hon göra i stället?

– Hela mitt vuxna liv har jag jobbat med att rida och egentligen har det varit mitt enda mål från att jag varit 8 år gammal. Ska jag inte ens kunna sitta på en häst efter att ha fött barn? Det vågade ingen läkare säga, så jag slets mellan hopp och förtvivlan, berättar hon.

– Var jag än sökte stod det bara att skadorna jag fått var ovanliga och drabbade få. Vad hjälpte det mig? Att veta att jag var ovanlig? Jag ville ju veta att jag skulle bli återställd. Allt man fick upp var bara de som det inte hade gått bra för. Det gjorde att det var så svårt att hitta någon form av hopp, någon som sa ”jo men du kommer bli till 85 procent återställd”.  

Elinor Starck i stallet. Foto: PRIVAT

 

I Elinors förlossningsjournal står följande: Ådrog sig en grad 4-skada. 7 cm lång skada vaginalt som påverkade rektalslemhinnan. Rektovaginlaväggen, rectovaginala fascian, puboanalis, transversus och bulbocavernosus adapteras.

Hon berättar:

– Hade det funnits en femma hade den väl klassificerats som det. Som jag förstod det i efterhand så var det hela muskulaturen på vänster sida som var trasig och sedan hade det blivit ett sju centimeter stort hål mellan tarm och slida.

Första tiden efter förlossningen var en blandning av chock, glädje och rädsla. Förlossningen hade ju känts så enkel, snabb och bra. Den enda smärtlindring hon behövt var lustgas. Dottern Signe födelsevikt var 3805 gram, men hon hade inte känt att hon gått sönder. Hon förstod inte. Hur kunde skadan ha blivit så stor?

”La filtar mellan Signe och infarterna på mina händer och armveck”

Alla kvinnor förbereder sig olika inför en förlossning. Vissa läser på mycket, går kurser, och andra låter det bli som det blir. Elinor läste på enormt mycket, eftersom hon som person känner sig trygg av fakta. Hon läste på om svåra bristningar, att de bara drabbar ett fåtal och tänkte att det inte skulle hända henne. Hon pratade ändå med barnmorskorna och sa att hon verkligen inte vill gå sönder i underlivet, eftersom det kunde påverka hennes karriär som ryttare. Hon måste kunna sitta i en sadel. 

Ändå var det precis det som hände.

Elinor Starck

Ålder: 29

Familj: Signe, 9 månader, partner Fredrik, 34, häst

Bor: Åkersberga

Gör: Hästutbildare

Elinor blev igångsatt för att hon gått över tiden. Förlossningen blev snabb, trots att personalen sa ”det här kan ta två dygn” när de satte in en ballong, tog vattnet och gav värkförstärkande. Ballong används om livmodertappen mognat lite och börjat öppna sig, då kan man via slidan föra in en tunn kateter genom livmodertappen till livmodern. Den ger ett mekaniskt tryck nedåt så att modermunnen öppnar upp.

– Jag gick från fem centimeter öppen till tio, på en timme. Sedan krystade jag och så var hon ute! Jag hann få upp henne och sedan sa de bara att ”Du ska vidare till operation på en gång.” Då hade jag fortfarande inte förstått vidden av hur illa det hade gått. Jag tyckte ju förlossningen gick bra! De två sista krystvärkarna låg jag och tänkte att jag skulle äta choklad sedan! 

Nästa läkare som kom in sa att det var ”total disaster”

– Första läkaren som kom in efter förlossningen bara tittade och ringde på bakjouren och bad om en extra bedömning, för han ville inte sy det där eftersom han tyckte att det var mycket. Nästa läkare som kom in sa att det var ”total disaster”. Det säger väl ganska mycket om hur illa det såg ut! Så hamnade jag hos Bäckenbottencentrum, som finns på Danderyd där jag födde. Då blev jag opererad av deras ansvarige läkare, dagen efter, för skadorna i tarmen.

Elinor opererades två gånger i anslutning till förlossningen. Båda operationerna tog fem timmar. Hon hade tur att specialistkompetens fanns just där hon födde. I efterhand har hon förstått att hon, de första dagarna och nätterna efter förlossningen, var för chockad för att ens förstå vad som hände. Det viktigaste för henne var bara att få hålla i den nya lilla dottern, Signe.

– Jag bestämde mig för att hålla mig vaken första natten för att vara med Signe innan nästa operation. Sova kunde jag göra på operationsbordet! Som att det skulle vara möjligt. Jag kämpade som en tok på uppvaket för att visa att ryggbedövningen släppt tillräckligt för att jag skulle få åka tillbaka till min bebis. Jag la filtar mellan Signe och infarterna på mina händer och armveck för att hon inte skulle ligga mot dom.

Nu, nio månader efter förlossningen tänker Elinor att hon borde ha fått prata med någon om själva förlossningen, vad det var som hände.

– Det var ju ett trauma, suckar hon.

Efter förlossningen vågade hon aldrig äta den där ostmackan hon sett fram emot. Mat var av förklarliga skäl något hon var väldigt orolig för i början. Varje måltid var förenad med ångest. Väl hemma stod mobilalarm på varannan timme dygnet runt för penicillin, smärtstillande, sprutor med blodförtunnande eller laxerande. 

– Upp i sängen kom jag inte så det fick bli att åka och köpa en pall. Alla jag mötte i sjukvården efter var förvånade över att jag kunde gå och stå. Något som gjorde mig nervös att det var någon jag inte skulle kunna. Jag var så orolig för att aldrig kunna sitta på golvet och leka med mitt barn, eller kunna rida igen. Åka bil gjorde ont men att ta sig till stallet blev en gnutta av vardag, ett hopp. Läkaren hade också sagt att jag fick promenera. Så det blev målet. Några fler steg varje dag.

Elinor Starck är tacksam över att ha idrottat och läst idrottspsykologi, allt jävlaranamma gick till att fortsätta framåt. Myrsteg. Målbilder. Ett steg i taget. Sakta men säkert framåt, bakslag i form av infektioner, sedan rätt penicillin och sakta framåt igen. 

Förlossningsskador

De flesta får sår i slidan efter en förlossning. Såren kallas för bristningar. Det är olika hur stor bristning man får. Bristningen sys ihop direkt efter förlossningen. 

Sjukvården brukar dela in bristningar beroende på hur omfattande de är:

Grad 1

Ytliga bristningar i slida och blygdläppar. De är vanliga och de flesta får sådana. De brukar läka fort utan att ge större besvär.

Grad 2

Här är det inte bara yttersta huden som har gått sönder, utan även muskler i slidan eller mellangården. Det är ganska vanligt med bristning av grad 2 när du föder barn för första gången.

Klipp

Ett klipp räknas som en bristning av grad 2. Klipp är när barnmorskan eller läkaren har behövt öppna för att ge plats åt barnet. Då har huden och de yttersta musklerna i slidans öppning delats.

Grad 3 och 4

Här har muskeln i ändtarmen blivit skadad. Väggen i ändtarmskanalen kan också ha blivit skadad. Sådana bristningar kallas också sfinkterskador.

Levatorskador

Musklerna i slidans väggar kallas levatormuskeln. När barnet föds genom slidan tänjs musklerna ut och det kan bli muskelbristningar. En sådan bristning brukar läka under det första året efter förlossningen. Men det händer att en levatorskada inte läker ordentligt.
Källa: 1177

Skickliga läkare – men också tur

Fick du bra stöd av vården?
– Ja, det tycker jag. Jag tycker läkarna var fantastiska. Läkaren som gjorde första operationen har varit med mig hela vägen.  Men jag har faktiskt inte fått min förlossning återberättad av någon som var med, utav barnmorskorna som var där. Det hade man kanske kunnat önska. Så här i efterhand känner man att man är berövad på den första tiden och jag får ju inte föda barn vaginalt igen. Utan jag måste ju välja kejsarsnitt. Så det här var den upplevelsen jag fick.

– Jag hade också en enorm tur skulle jag nog vilja påstå. Dels att första läkaren som tittade var tillräckligt trygg i sig själv att han sa att det var utanför hans comfortzone och att han inte ville sy. Jag hade också jättetur att de här läkarna som är ansvariga på Bäckenbottencentrum fanns att tillgå dagen efter. Jag hade skickliga läkare som gick ett steg längre än vad de egentligen hade behövt. 

Vill du ha fler barn? Vågar du föda igen?
– Nej, jag vet inte. Just nu vågar jag inte faktiskt. Sedan om jag tar beslutet att skaffa fler barn, då tänker jag att vården tar väl hand om mig. Men jag får inte välja att föda vaginalt igen, för de här 7 centimetrarna som är ärrbildning kommer inte hålla för en förlossning. Jag får ju inte heller bli förstoppad. Det oroar mig mest inför att bli gravid igen, man blir ju lite sorglig i magen och jag får inte bli det. Jag får aldrig mer krysta! Varken barn eller på toaletten, för då riskerar jag att sabotera tarmen och det blir fler operationer.

Utan att gå in för mycket på detaljer, går det bra för dig att gå på toaletten nu, och går det bra att ha sex?
– Ja, men det gör det. Det var superläskigt första gången – med båda! Varje dag äter jag inolaxol som är ett bulkmedel, för jag får ju absolut inte bli förstoppad. Att ha sex går bra. Men mentalt är det fortfarande obehagligt. Efter skadan blev jag ju undersökt vad som kändes som tiotusen gånger, och jag får fortfarande arbeta med att ”jag är jag” och inte bara ett vårdobjekt. Nu börjar jag hitta tillbaka mig själv. Det upplevde jag tog längst tid, att känna mig som mig själv. Just det här med skadan gjorde att man blev sin skada.

Blev du sjukskriven efter förlossningen?
– Nej, jag var ju inte det. Det är också en grej som man hade behövt information om, att man kan sjukskriva sig. Jag kom ju inte ens upp ur sängen själv, min man jobbade hemifrån så han fick hjälpa till.

Hur lång tid tog det för dig att börja må bättre?
– Jag var riktigt dålig tre månader. Semidålig ett halvår. Mina föräldrar bor i Norrköping och det är 2,5 timmas bilfärd och jag kunde inte sitta så länge i bil, så dit kunde vi inte åka. Jag hade ju svårt att ens åka till stallet, det tar 40 minuter. Jag fick ont av att sitta så länge i bilen. Sedan förstod jag inte förrän i efterhand riktigt hur dåligt jag mådde.

Elinor tillbaka i stallet med dottern Signe. Foto: PRIVAT

Att det ändå kan bli bra tycker Elinor det är viktigt att berätta. Även om hon aldrig kommer kunna föda ett barn vaginalt igen, och alltid kommer behöva ta hand om sin mage så att hon inte blir förstoppad, så lever hon i dag nästan som vanligt. Hon tänker att det kan finnas fler som hon själv, som kanske vill hitta tröst i positiva historier. 

”Pirr i magen-glad varje gång jag rider”

– Jag sa direkt efter att 'har det här hänt mig, då får jag faktiskt se till att prata om det'. Man kan ha tur också, som jag, och bli ihoplappad bra av riktigt kompetenta läkare. Jag var inte beredd på att kan bli ivägkörd på en operation. Jag hade två barnmorskor på plats under förlossningen, det hjälpte inte. Men läkarna lyckades ändå bra. Man kan komma tillbaka. Kanske inte 100 procent till där man var, men man kan absolut få en smärtfri vardag! 

– I dag är jag i gång som vanligt. Jag rider utan problem flera hästar, men kanske med en större glädje och tacksamhet än tidigare. Och jag har börjat träna och springa igen. 

Elinor har tävlat medelsvår dressy och 1,30-hoppningar. Nya hästen är bara tre år, men nästa år är det dags att bege sig ut på tävlingar igen. Foto: PRIVAT

Dagen Elinor satt till häst igen var en seger, berättar hon.

– Första uppsittningen var jag livrädd, för att det skulle göra ont. Sedan så var det ren och skär lycka att det gick! Jag satt och grät första ridturen för att det gick. För jag hade varit så osäker, skulle jag kunna behålla min egen häst, skulle jag kunna gå tillbaka till mitt jobb… Skulle jag behöva komma på vad jag skulle bli i stället? Sedan när man väl insåg att det fungerar, då satt jag bara och grät. Jag är fortfarande pirr i magen-glad varje gång jag rider! Nu har jag ändå varit i gång i fyra, fem månader. 

Önskade mer tips och råd efter förlossningsskadan

Något Elinor verkligen önskar att hon fått mer tips och råd efter skadan. Att hon kunnat sjukskriva sig till exempel, det var det ingen som berättade för henne då. Sedan skrattar hon när hon nämner gravidförsäkringen.

– Ja, jag hade gravidförsäkring och jag fick tretusen kronor från den. Försäkringsbolaget sa att de bara kunde hjälpa mig om jag behövt operera bort livmodern eller inte kan fysiskt få fler barn. Jag kan ändå tycka att det är en livslång anpassning jag måste göra... En viss rädsla smyger sig på ibland, skadan finns ju där, och är något jag får leva med. En ilska för den där gravidförsäkringen som gav mindre än vad jag fått för små ärr. Visst kan jag känna en viss sorg över att inte kunna föda vaginalt igen. Att det inte är mitt beslut, säger hon och fortsätter: 

– Men mest är jag tacksam, till kroppen, till läkarna jag mötte, som med skicklighet, ödmjukhet och en dos humor hjälpte mig. Jag förstår att alla inte har samma tur. Men jag vill någonstans ge hopp till andra som famlar i ångest efter en skada, något positivt att tro på. Man kan ha tur! Man kan bli återställd, även från skador som ”är väldigt ovanliga” och ”nästan inte drabbar någon ”.

Mitt i allt har dottern varit den stora lyckan. Snart är det dags att vakna från vilstunden.

– Signe är min tuffing, från första stund har hon varit envis, stark och klok! 

Så många får allvarliga bristningar

Andelen kvinnor som vid vaginal förlossning fått allvarliga bristningar i bäckenbotten (grad 3 och 4) minskar. Efter en högsta nivå år 2004, då 7,0 procent av förstföderskorna och 2,0 procent av omföderskorna drabbades, och en lägre topp år 2013 har de allvarliga bristningarna fortsatt att minska. År 2018 fick 4,5 procent av förstföderskorna och 1,1 procent av omföderskorna allvarliga bristningar i bäckenbotten vid vaginal förlossning. Allvarliga bristningar är vanligare vid instrumentell vaginal förlossning (med

sugklocka eller förlossningstång) än vid icke-instrumentell vaginal förlossning. Andelen kvinnor som drabbas har dock minskat både vid instrumentella och icke-instrumentella förlossningar. År 2018 fick 10,7 procent av förstföderskorna allvarliga bristningar i samband med en instrumentell förlossning, jämfört med 12,2 procent år 2017. För icke-instrumentella förlossningar var motsvarande siffror 3,7 procent år 2018 och 4,2 procent år 2017.
Källa: Socialstyrelsen

LÄS OCKSÅ: Dubbelt så hög risk att få allvarlig bristning om du föder i Stockholm 

LÄS OCKSÅ: Tv-profilen Nina Glimsell fick svår förlossningsskada: ”Inget att skämmas för”