Hanna de la Torre blev mamma till Hugo under Corona-året 2020. Foto: Privat

Hanna, 33, födde barn under pandemin: ”Jag tvingades göra omöjliga val”

Man plussar, är gravid och föder ett barn. Samtidigt är hela världen upp och ner. mama-läsaren Hanna de la Torre skriver med egna ord om sin upplevelse att vänta och föda barn under pandemin.

– Frustrationen var stor när praktikanter fick närvara och lyssna på min sons hjärtslag på MVC, men inte hans pappa.

mamaredaktionen

Det var augusti 2019. Jag gick till jobbet med det största leendet på läpparna, dagen innan hade jag plussat på stickan. Stannade till på apoteket och köpte folsyra. Stoltheten. Pirret. Vid varje toalettpaus på jobbet tittade jag mig i spegeln, log och höll om magen. Jag tog lunchpromenader med gravid-poddar i öronen. En ny värld hade öppnats. Det kändes som att jag bar på den största av hemligheter. Det var en av de mäktigaste och häftigaste känslor jag någonsin upplevt.

Så kom mars 2020 och corona-pandemin slog till med full kraft. Jag var mitt uppe i att planera överlämningar på jobbet och förbereda mig inför den stundande föräldraledigheten. Jag skulle föda barn snart och var så spänd. Jag och min man stod inför den största händelsen och förändringen i våra liv. 

Visst fanns det råd att hitta, men ingen hade varit med om detta förut. Råden ändrades dessutom ofta och bestod av en bästa gissning. Det rådde en världsomspännande pandemi, jag skulle precis föda barn och till min hjälp hade jag en rad gissningar som råd och riktlinjer kring hur jag skulle förhålla mig som höggravid med graviddiabetes och senare till ett nyfött barn. 

Vi valde att totalisolera oss de sista två månaderna innan förlossningen. Träffade ingen, varken vänner eller familj, inte ens ute. Vi var bara vi två och lilla bebisen i magen. Vi var livrädda att min man skulle få förkylningssymptom eftersom han då inte skulle få vara med på förlossningen. Jag var rädd att bli smittad under de sista undersökningarna på MVC, med min man med på Facetime. Frustrationen var stor när praktikanter fick närvara och lyssna på min sons hjärtslag på MVC, men inte hans pappa! Och jag hade ångest över att alla febertermometrar var slut när vi skulle bygga upp ett medicinförråd.

”Ingen kom och hälsade på. Istället blev det Facetime och fortsatt isolering”.

Efter en 3,5 dygn lång och utdragen förlossning föddes vår son Hugo. Min man Johan fick vara med. Lyckan var total. När vi skulle rullas från förlossningen till BB-hotellet var jag rädd att vi skulle stöta på covid-sjuka människor. Vi kom till en stor hiss och ut rullades en människa på bår som hostade illa. Var det covid? Skulle vi bli smittade när vi gick in i samma hiss? Hur skulle det påverka vår nyfödda son?

Ingen kom och hälsade på. Istället blev det Facetime och fortsatt isolering. Det kändes fruktansvärt. Så fruktansvärt att vi efter 2,5 veckor åkte dryga 50 mil via min mans familj och sedan till min familj, för att de skulle få träffa honom. Utomhus. Vi satt ute i dunjackor och termobyxor, trots att det var maj var det jättekallt. Ingen fick hålla honom.

Hanna med sin man Johan och nyfödda Hugo: ”Vi var livrädda att något skulle hända och var mer strikta än någon jag känner”. Foto: Privat

En svår balansgång var ansvaret vi själva kände och agerandet från andra runt omkring. Det var oerhört jobbigt att inte ha samma synsätt som många vänner, bekanta och ibland även familj. Vi var livrädda att något skulle hända och var mer strikta än någon jag känner, men vi kände också att det fick vara värt det, för vi skulle aldrig förlåta oss själva om något hände. Det var bara att rida ut stormen. Vi lämnade allt som tillhörde vår vardag och flyttade hem till min barndomsstad i det lilla sommarhuset på 40 kvadrat som vi hade köpt ett år tidigare. Det blev vår räddning. Vi kunde bo själva, men vara nära en av våra familjer.

Jag har tappat räkningen på hur många ute-arrangemang jag styrde upp. I alla olika väder och mot alla odds. Jag ville att min familj skulle få träffa min son. Jag ville inte att min mormor och morfar skulle känna sig isolerade. Jag ville inte tappa kontakten med vännerna. Jag ville att alla skulle må bra. 

Förväntningar inför föräldraledigheten kastades om. Babysim, öppna förskolan, luncher på stan, blev aldrig verklighet. Det var mentalt jobbigt att ställa om. I efterhand inser jag dock att pandemin möjliggjorde oerhört mycket mer tid tillsammans med min närmsta familj. På sitt vis ovärderligt.

Nu har Hugo hunnit bli 1,5 år: ”Han är vår klippa och stora kärlek”. Foto: Privat

Nej. Det har inte bara varit negativt och jobbigt. Det har varit helt underbart och fantastiskt att få följa vår lilla älskling under sin första tid i livet. Men oron har tärt, smugit sin in i vår vardag. Skuldkänslorna likaså. Skuldkänslor över att inte kunna ge honom allt det där vi hade föreställt oss. Skuldkänslor över att själv vara mentalt instabil på grund av allt som pågick. Men min son är en solstråle och jag är så oändligt tacksam över hans energi och livsglädje som stått i fokus under denna tid. Utan det vet jag inte hur vi hade klarat oss. Han har varit, och fortsätter att vara, vår klippa och stora kärlek. 

Jag känner ett starkt band till de som födde barn under pandemin. Denna extraordinära upplevelse kommer för alltid att länka oss samman. Det finns en djupare förståelse mellan oss och kring de omöjliga val vi tvingades göra, för dem vi älskar mest.

Hanna de la Torre

Ålder: 33.

Bor: Stockholm.

Familj: Maken Johan och sonen Hugo 1,5.

Gör: Sales Director på Mentimeter.

Instagram: @enmammasperspektiv 

LÄS OCKSÅ: Läkaren Cecilia födde sitt första barn i pandemin: Ett brev till min dotter