Mikaela Hjärtström sökte flera gånger vård för knölen i bröstet, men fick höra att det var mjölkstockning. Efter sex månader fick hon diagnosen aggressiv bröstcancer. Foto: Birgitta Lindvall Wiik

Mikaela, 26: ”Om jag dör kommer Elliot inte ens att minnas mig”

Knölen i bröstet viftades bort som mjölkstockning. Men det var cancer, och den hann sprida sig. Mikaela Hjärtström var bara 26 år när hon fick sin diagnos. Nu kämpar hon för att få se sin lilla son växa upp. ”Det som gör mig till kvinna har gjort mig så svårt sjuk, men jag kan inte hata min kropp. Den har gett mig Elliot, det finaste jag har.”

Puss på dig! Elliot skrattar när mamma Mikaela gosar med honom. Den varma höstsolen skiner över mor och son och Mikaela säger att hon vill finnas med och se 8 månader gamla Elliot växa och bli stor. Hon är nyfiken på vilken personlighet han kommer att utveckla. Elliot är så lik sin far. Båda har nära till skrattet och massor av energi.

– Jag vill upptäcka världen tillsammans med min son. Jag vägrar låta Emil bli ensamstående förälder och jag vägrar acceptera att Elliot ska växa upp utan mamma. Om jag dör så kommer han inte ens att minnas mig. Jag tänker vinna den här kampen, det bara är så.

Mikaela säger att hur dåligt hon än mår så drar Elliot upp henne ur det mörka hålet. 

Vi sitter ute i familjens trädgård i Vallen i Norrbotten. Mikaela är mitt uppe i tuffa cellgiftsbehandlingar och på grund av infektionsrisken kan hon inte ta emot gäster i hemmet. När solen går i moln blir det kyligt, men Mikaela låter den virkade pläden ligga kvar på stolsryggen.

– Jag har värmevallningar, min kropp är försatt i klimakteriet. Cancern är inte hormonberoende, men behandlingen kanske skyddar mina äggstockar. Jag och Emil vill så gärna ha fler barn i framtiden. Vi har redan inrett ett extra barnrum och Emil har bestämt att nästa barn ska heta Eskil.

Det var i duschen hon kände den först. Knölen var hård som en sten, gick att flytta på innanför huden men gjorde inte ont. Fingrarna letade sig om och om igen till bulan ovanpå bröstet.

– Elliot var bara en månad. Jag vet att mjölkstockning är vanligt, det har ju flera av mina vänner haft och det var mitt i smällkalla vintern. Så jag sa till Emil att det nog var mjölkstockning på gång, sedan googlade jag efter symptom, säger Mikaela och berättar att hon varken hade någon hudrodnad eller feber. Bara en knöl.

Vid nästa besök hos Barnavårdscentralen bad Mikaela barnmorskan att titta på knölen, som fortfarande inte ömmade. En BVC-sköterska kallades in. Hon klämde på bröstet och sa att det var en begynnande mjölkstockning. Mikaela uppmanades att fortsätta hålla bröstet varmt och att amma ofta.

– Nu hade jag visat upp knölen och det var skönt med ett lugnande besked från vården. Allt jag ville var ju att njuta av lyckan med min och Emils bebis. Vi hade längtat så mycket efter Elliot.

Mikaela beskriver honom som en drömbebis. Förnöjsam och oftast glad. 

Den lilla familjen njöt av bebistiden. Mikaela och Emil älskar natur och friluftsliv och tillbringade mycket tid i stugan i skärgården. Mikaela är glad för att hon hann få ett halvår av normalitet under Elliots första år.

Elliot var bara en månad gammal när Mikaela kände knölen i bröstet första gången. Foto: Privat

Men knölen fanns kvar och Mikaelas hand letade sig dit om och om igen. 

– Jag vet inte hur många kvällar jag satt i soffan och pumpade ur mjölk, kanske skulle knölen försvinna? Emil och jag konstaterade ibland att jo, nog hade den väl minskat litegrann? Men det var bara önsketänkande.

Efter två månader skrev Mikaela ett meddelande till sin hälsocentral. Knölen hade vuxit, nu var den stor som en pingisboll, och hon hade inga symptom på mjölkstockning. Borde inte knölen undersökas? 

– En sköterska ringde upp mig och sa att det inte behövdes. Jag skulle inte vara orolig, hon hade pratat med doktorn och beskedet var att om det inte var mjölkstockning så hade jag en hormonknöl. Det var vanligt och helt ofarligt.

Efter ett halvår var knölen stor som en tennisboll

Veckorna och månaderna gick. Mikaela och Emil hade fullt upp med det nya livet, men någonstans i bakhuvudet malde tankarna på knölen. Kanske borde hon sluta amma? Men nej, sköterskan på BVC sa att allt var okej. Elliot gick ju upp i vikt som han skulle!

– När jag och mina kompisar hade en tjejmiddag i somras visade jag upp knölen för dem och berättade att doktorn sagt att det var en hormonknöl, att det var vanligt. De andra tjejerna klämde igenom sina bröst, men ingen annan hade en sådan.

Knölen, som hela tiden fortsatt att växa, var efter ett halvår lika stor som en tennisboll. Nu var det svårt att ligga på mage. Knölen var i vägen. När Mikaela tvålade in sig i duschen kände hon en till knöl, i armhålan! Ett sting av oro gick genom hennes kropp och nu fick hon äntligen komma till doktorn.

– Ändå var jag säker på att min oro ännu en gång skulle avfärdas, men den här doktorn klämde på knölen och skickade mig omedelbart till länssjukhuset för utredning. Hon ville inte ha på sitt samvete att jag skulle behöva vänta på remiss.

När doktorn frågade om Mikaela har bröstcancer eller underlivscancer i släkten förstod hon att det var allvar.

– Mamma, jag och Elliot åkte de åtta milen till Sunderby sjukhus och jag blev undersökt med både mammografi och ultraljud. Bröstdoktorn tog biopsiprover från knölarna och berättade att de kändes som tumörvävnad. Den stora tumören var nu tio gånger sex centimeter.

Mikaela första fråga var om hon skulle kunna få fler barn, ifall det var cancer.

– Jag och Emil är väldigt barnkära och drömmer om en stor familj. Jag fick veta att det var möjligt, det går att frysa in ägg. 

Mikaela skickades hem för att vänta på provsvaren. Med sig fick hon ett kompendium om bröstcancer och i huvudet ringde doktorns ord om hur det skulle gå till ”om det var så att det bröstcancer”.

I bilen på väg hem brast det för Mikaela. Nu var det allvar och tårarna ville aldrig ta slut.

– Mamma försökte vara stark inför mig, senare har vi gråtit ut tillsammans. Jag ville också vara stark inför mitt barn, men när Elliot somnade den kvällen grät jag och Emil i armarna på varandra. Det var inte så här det skulle bli!

Innan Mikaela rakade av sig håret lät hon en fotograf föreviga familjen. Foto: Julia Brännmark

Cancerbeskedet kom en torsdag morgon klockan åtta. Mikaela hade bett om att få svaret direkt, per telefon.

– Jag låg kvar i sängen, med Elliot bredvid mig. Jag förstod, men ändå inte. När doktorn sa ”Mikaela, du har bröstcancer” frågade jag om den var elakartad. Klumpen i magen växte, men tårarna hade tagit slut. Jag blev arg! I sex månader hade jag kontaktat Hälsocentralen med frågor om min knöl. Nu hade jag förlorat de sex månaderna. Cancern hade fått härja fritt!

Cancern är 94 procent aggressiv och växer snabbt

Vid nästa läkarbesök skulle Mikaela få veta mer. Emil följde med och Mikaelas pappa var med per telefon.

Cancern var 94 procent aggressiv, den växte otroligt snabbt. Det var en trippelnegativ cancer som varken var hormonkänslig eller hade några receptorer för HER2. Mikaela skulle få cellgifter före operation och strålning och det var bråttom. Det fanns ingen tid för att frysa in ägg. Dessutom hade doktorn efter en vanlig slätröntgen sett något på levern och den skulle undersökas närmare.

– Jag hörde hur pappa började hulka i andra änden av telefonen och både jag och Emil bröt ihop i omgångar. Alla drömmar gick i kras! Det var bara dåliga besked och det skulle komma fler. Jag hade en spridning till levern också.

En tid fylld av overklighetskänslor följde. Behandlingen sattes in en vecka efter diagnosen och Emil har varit hemma på heltid sen dess. Det är han som sköter hem och barn när Mikaela inte orkar, och det är han som varje dag får henne att skratta. När håret började falla i stora sjok rakade Emil bort det från Mikaelas huvud, medan hennes mamma och Elliot såg på.

– Emil är mitt största stöd. Veckan efter cellgifterna är jag trött och mår fruktansvärt dåligt. Då sover jag i eget rum, för att inte Elliot ska riskera att få cellgifter, som jag utsöndrar, på sin lilla kropp. Jag vågar inte vara helt ensam med Elliot, för tänk om något skulle hända, när jag är så svag?!

Mikaela berättar om sorg och ilska och hur hon och Emil bestämt att de ska fixa det här. Hon ska bli frisk, det finns inget alternativ!

Mikaela, Emil och Elliot har stort stöd från släkt och många vänner. De har omgetts av mycket kärlek och värme, i både ord och handling.

Månaden innan diagnosen hade Mikaela och Emil dragit igång en stor renovering av huset vid älven, som de bott i tillsammans i två år. 

När deras husrenovering avstannade ryckte släkt och vänner in.

– I hemlighet drog de ihop ett stort gäng som jobbade varje ledig stund med att spackla, slipa, måla, skruva och snickra. Vi bodde hos min mormor och morfar och jag fick bilder och filmuppdateringar med hälsningar från vännerna. Jag blev rörd till tårar, det var så fint. Nästa sommar ska vi ha en sjuhelsikes fest för dem alla!

Efter tre omgångar med tuffa cellgifter har Mikaela också fått positiva nyheter från vården.

Den jättelika tumören i bröstet och knölen i armhålan har minskat med tre fjärdedelar och tumören i levern är helt borta!

– Cellgifterna gör sitt jobb. Efter det väntar operation och strålning. Sedan ska vi gå vidare i livet, efter det här guppet i tillvaron. Visst kan jag vara arg på min kropp som försatt mig i den här mardrömmen. Det som gör mig till kvinna har gjort mig så svårt sjuk, men jag kan inte hata min kropp. Den har gett mig Elliot, det finaste jag har, och den kämpar en tuff kamp just nu.

”Ingen ska bli så nonchalant behandlad som jag”

Sjukvårdens misstag har anmälts till olika instanser, av både Mikaela och Hälsocentralen.

– Ingen ska bli så nonchalant behandlad som jag, som en nojig förstagångsmamma. Även unga kan drabbas av cancer. Jag hoppas att min historia kan rädda någon annan.

Mikaela vill göra unga kvinnor uppmärksamma på att hålla koll på brösten, och vårdpersonal på att inte nonchalera oron. Därför berättar hon sin historia.

– Många dagar är jag ledsen över att Elliots första år ska kantas av cancer. Hans uppväxt blir inte den vi hade planerat för, men vi gör allt vi kan för att skydda honom från vår smärta och oro. Jag tror att vi lyckas. Jag gråter ut hos en kurator och jag och Emil pratar med varandra på kvällarna. Men framför allt försöker vi se framåt. 

Mikaela säger att det finns en positiv sak med att Emil varit hemma på heltid med henne och Elliot i flera månader.

– Jag ser hur bandet mellan far och son stärkts. Jag älskar att se dem tillsammans, mitt hjärta svämmar över av kärlek. Det är för dem jag ska överleva!

Text: Birgitta Lindvall Wiik

Kanske vill du också läsa om skådespelaren Malin Mases Arvidsson, vars barn dog i magen: ”Nike banade väg för lillasyster”
Eller den här intervjun med hälsoprofilen Petra Månström som drabbats av den dolda kvinnosjukdomen myom?

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av mama + trådlösa in-ear hörlurar för 199 kr. Köp nu!