mamas redaktör Lisa Näs bestämde sig för att helt enkelt testa att springa - inkontinens eller inte! Så här gick det! Foto: Privat

mamas Lisa Näs: ”Jag är inte ensam om att kissa på mig efter att ha fött barn”

Efter tre år och två förlossningar tyckte tvåbarnsmamman Lisa Näs att det var dags att börja springa igen – och bestämde sig för att strunta i sin ansträngningsinkontinens. ”Vad är det värsta som kan hända? Att jag kissar på mig? Då får jag väl göra det.”

”Vill du ha apelsin- eller äppelfestis?” ”Banan”. Det kanske inte låter som något hejdlöst roligt, men det var ändå den korta konversationen som fick mig att skratta så att jag kissade på mig, för första gången i vuxen ålder. Det var en varm vårkväll och jag hade bestämt mig för att söva min bebis i sele på en promenad, i stället för att sitta hemma i soffan ännu en kväll. 

Lisa med döttrarna Ella och Matilde. Foto: Privat

Jag var så nöjd när jag traskade ut med podcasten Momsplaining i lurarna. Men sju kilo extra vikt och en rejäl skrattattack var mer än min bäckenbotten klarade, när ”Knivlisa” berättade anekdoten med festisen i podden. 

Medan jag knep för kung och fosterland och pausade podden för att inte skratta (och kissa) ännu mer, skyndade jag hem. Men att gå snabbt med knipmuskler som inte tillåter att man springer och samtidigt försöka dölja för omgivningen att man skrattar hysteriskt är lättare sagt än gjort. Särskilt när man inte heller vill väcka den bebis som sover.

Att både få världens goaste barn och någon typ av inkontinens efter en förlossning är jag inte ensam om. Var tionde kvinna över 40 år upplever urinläckage minst en gång i veckan. Men för en tid sedan fick jag veta något fascinerande. 

En vän som tävlar i triatlon berättade att när man springer så långa distanser som hon gör i sin sport eller i ett maraton, så stannar man inte för att kissa. Det får helt enkelt rinna. Det blandas ändå med svett och vatten och gud vet vad. 

Förundrad såg jag min vän framför mig, iförd tajta cykelbyxor och med hurrande och hejande publik omkring sig. Jag kunde inte låta bli att fråga ”Men… Första gången du gjorde det, var det liksom 'Okej, nu måste jag faktiskt, kssssssss'?”. Hon svarade: ”Njae, efter att ha fött två barn var det inte jättesvårt, det gick nog av sig själv”. Och sen skrattade vi så att jag nästan kissade på mig. 

Inspirerad av alla springkissande elitlöpare – och i väntan på att mina bäckenbottenmuskler skulle komma in i matchen igen – gav jag mig ut på min första löprunda på länge. Men trots att jag hade kissat både en och två gånger innan jag gick hemifrån och verkligen försökte knipa så gick det inte. 

Snart hade min kaxiga ”äh-vad-är-det-värsta-som-kan-hända”-attityd bytts ut mot en känsla av genans. Jag kände mig både uppgiven och ledsen, där jag gick den korta vägen hem med svansen – och ganska mycket kiss – mellan benen. Jag som bara ville komma igång igen. 

I väntan på starkare bäckenbotten, eller möjligtvis en tvt-operation, bestämde sig Lisa för att börja springa trots läckage. Foto: Privat

Ett par månader senare slog det mig att jag inte läckt så mycket på sistone. Jag hade egentligen inte gjort något speciellt, bara styrketränat en gång i veckan och glömt att knipträna alla dagar i veckan. Men så bad jag en personlig tränare om några övningar med hopp, för att testa om det gick. Jag fick verkligen fokusera för att kunna hålla knipet, men det gick?! 

Och hur är det nu man brukar säga? Det är ju faktiskt inte ”skam den som kissar ner sig” utan ”skam den som ger sig”.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 1 månad fri digital provläsning av mama här!