Lisa, 34: ”Hur förklarar vi att det inte finns en skola för vår son?”
Resursskolan som räddat livet på 11-åriga Ludvig riskerar att läggas ner. För mama skriver Ludvigs mamma Lisa Samnerud om stressen, oron och den ständiga kampen.
– Ludvigs funktionsnedsättning syns inte utanpå, men är lika verklig som andra handikapp.
Vår son blev utbränd som 8-åring. Det lyckliga, nyfikna barnet med glittrande ögon som vi kände försvann. Han blev ett grått, ledset skal. Ännu ett ljus slocknade på grund av en skola som inte är till för alla barn.
Ludvig fick sin autismdiagnos när han var 5 år gammal. När han började skolan visade han snabbt att han inte klarade av skolmiljön. Han rymde flera gånger och var som en säck potatis på eftermiddagarna. Hans värld krympte när han slutade gå till gymnastiken, ut på rast och till matsalen.
Lisa Samnerud
Ålder: 34.
Bor: Haninge, söder om Stockholm.
Familj: Maken Kim, 36, och barnen Ludvig, 11, och Alva, 6.
Gör: Utbildad undersköterska, arbetar som stödassistent inom LSS.
Han fick ångest och skakade som ett asplöv när han gick över skolgården. Han slutade vara aktiv i klassrummet och gav sig på andra elever. Han låg över bänken och jag såg epileptisk aktivitet i ögonen. Det visade sig stämma, han fick fokala anfall (kan visa sig som ryckningar i en kroppsdel, reds. anm) av stressen.
Jag kämpade för rätt stöd, men det var som att stånga sig blodig mot en vägg - lönlöst. Jag försökte byta skola, men eftersom han var i behov av särskilt stöd så ville ingen ta emot honom. Jag kontaktade chefer, politiker och anmälde till Skolinspektionen men ingen hjälpte oss.
När han var 8 år gammal och låg i fosterställning på badrumsgolvet och grät drog vi i handbromsen. Han fick sitta ensam med en mentor och göra skolarbete, men även det blev för kravfyllt. Den fortsatta planen var att han skulle sitta med en specialpedagog i ett rum dit elever skulle komma in under dagarna för stöd i olika ämnen. Vi vårdnadshavare hävdade att han inte skulle klara det, men fick höra att vi krävde för mycket.
”Hur kunde ansvariga stå och se på när mitt barn tynade bort? Det gjorde så fysiskt ont i mig att jag trodde att jag skulle gå sönder”
Vi tog honom ur skolan. Vårt barns hälsa fick gå före skolplikten. Vi fick höra ”om han inte går i höst kan skolan orosanmäla er”. Jag tappade fotfästet och kunde inte sova på nätterna. Jag gjorde allt i min makt för att bli hörd. Hur kunde ansvariga stå och se på när mitt barn tynade bort? Det gjorde så fysiskt ont i mig att jag trodde att jag skulle gå sönder.
Vi fick till en annan placering i en ny skola där bemötandet och förståelsen var bättre. Hela familjen kunde pusta ut men då kom allting ikapp mig. Jag orkade inte mer, kroppen gav upp. Min man fick ta hand om barn och hem, medan jag återhämtade mig.
Den stora vändningen kom när Ludvig var 10 år. Han fick plats på en resursskola med åtta barn i klassen. Det var som natt och dag mot den ”vanliga skolan”. Hög personaltäthet och varje minut anpassades av engagerade, kunniga pedagoger. Återhämtningen gick framåt, men de såg att kraven fortfarande var för stora och han placerades i en klass med två andra elever. Då vände det. Han lekte med sina nya kompisar på rasten och började äta i matsalen.
Resursskolan har gett Ludvig rätt förutsättningar att blomstra och han har blivit mer aktiv på lektionerna. Hörselkåporna som han har behövt för att stänga ute ljud lämnar han numera hemma. Till och från skolan åker han med taxi utan problem och orkar 3,5 timme varje dag.
Ludvigs funktionsnedsättning syns inte utanpå, men är lika verklig som andra handikapp.
På resursskolan bemöts han med kunskap och respekt och utvecklingen går framåt för varje vecka. Glädjen är tillbaka och han känner sig viktig igen. En del av ett sammanhang.
Nu har vi fått besked om att Ludvigs och flera andra resursskolor kan tvingas lägga ned. Politikerna drar tillbaka de tilläggsbelopp de tidigare lovat våra barn. Det är med stor sorg vi förbereder oss för att berätta att tryggheten kommer att försvinna. Att vi inte längre har någon plan inför framtiden.
Hur förklarar vi att det inte finns en skola för honom, utan att han ska känna sig värdelös? Ännu en gång. De här skolorna är livsviktiga och måste överleva om våra barn ska få chansen att göra detsamma.
Tack alla på Lunaskolan Södra för att ni har räddat livet på vårt barn och på hela familjen! Jag önskar att vi kunde göra detsamma för er.
LÄS OCKSÅ: Cecilia Öhrn: ”Jag ber inte längre om ursäkt för mitt barn”
