Funkismamman My Jernkrok har autism: ”När jag blev mamma ställdes allt på sin spets”

Jag är autistisk och det har jag varit sedan dagen jag föddes, men det var först när jag fyllde 29 år som jag fick det svart på vitt.    

Skolan fungerade bra för mig. Med lite detektivarbete kunde jag maskera mina svårigheter och smälta in när det behövdes. Jag observerade hur andra gjorde och när det passade mig tog jag efter. Visst innebar det att jag stack ut på många områden, men det hänvisades alltid till min personlighet. ”Du ska då alltid vara värst, My” och tillslut trodde jag på det. Jag var antingen för mycket eller för lite, aldrig kände jag mig lagom. 

”Jag var tvungen att lyckas för min dotters skull”

Det var först när jag blev mamma som allt ställdes på sin spets. Skolan för mig var en plats med tydliga regler och många att ta efter. Föräldraskapet däremot innebar att jag var helt utelämnad och ensam. Jag kunde inte längre kopiera andras beteenden och hur mycket jag än läste på så kom det inte naturligt för mig. Det hjälpte inte längre att spela clown som när jag var yngre och gjort något tokigt. Nu var det omöjligt att göra rätt och plötsligt handlade det inte bara om mig själv – jag var tvungen att lyckas för min dotters skull. 

Jag tror att fler kan känna igen sig i att behöva slå knut på sig själv för att motsvara omgivningens förväntningar på mammarollen. Att vi är många som kreverat under föräldraskapets pekpinnar. Har man dessutom svårt med sociala koder och andra utmaningar som kan följa med NPF så blir det ytterligare ett lager. 

Jag kunde inte gå till öppna förskolan, och jag kände mig aldrig bekväm de få gånger jag tvingade mig i väg till mammagruppen. Istället satt jag ensam och vaggade min dotter i vår trygga vrå, timme ut och timme in. Timmar blev till dagar och dagar blev till månader. När hon fyllde två år och skulle börja förskola hade hon knappt träffat andra barn. 

Jag minns en gång på förskolan flera år senare. En pedagog sa ”kan du stanna kvar vid hämtningarna så att vi kan berätta hur dagen har varit?”. Vid det här laget var dottern fem år gammal och ingen hade någonsin berättat för mig att man brukar stanna kvar och småprata vid hämtning. Jag kände mig så bortgjord och den känslan har varit en ständig följeslagare i mitt liv. Som att alla andra har fått läsa reglerna till ett sällskapsspel och jag ska försöka lista ut dem under spelets gång. Vändningen kom ytterligare några år senare när jag insåg att vi inte var som vilken familj som helst. Med två barn med funktionsnedsättningar fick vi nämligen epitetet funkisfamilj. 

”Mitt nya livsmål är att lära barnen att det är okej att vara, tänka och fungera annorlunda”

Är det något som kommer före min strävan att passa in i samhällets snäva ramar, så är det att bygga ett liv så att mina barn ska slippa det. Jag har inte längre tid över till mitt sedvanliga detektivarbete för att kunna säga och göra rätt. Mitt nya livsmål är att lära barnen att det är okej att vara, tänka och fungera annorlunda. Jag har börjat inse att jag har en unik möjlighet att förstå och hjälpa mina barn. 

Hela livet har jag fungerat annorlunda och för att lära mina barn att det är okej, måste jag först tillåta mig själv att vara den jag är. Så när mina diagnoser väl stod på papperet den där dagen när jag fyllt 29 år, var jag mer än redo att omfamna mig själv. För hur skulle jag någonsin kunna gömma och dölja den jag är, när jag ser en så stor del av mig själv i barnen. 

Autism är brett och vackert, jag ser det när jag tittar på mina barn och jag ser det när jag tittar mig själv i spegeln.