Sara Tuncel är chefredaktör för Vi Föräldrar och mamma till Eskil, 15, Elsie, 12, och Julie, 9.

Det är inte KUL att ha barn men …

Föräldrar upplever mindre glädje och lycka än barnlösa. Tur att vi får något annat, skriver Vi Föräldrars chefredaktör Sara Tuncel.

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Häromdagen intervjuade jag en parterapeut för en artikel om relationer till ett kommande nummer av Vi Föräldrar. I en

bisats nämnde han den forskning som visar att föräldrar upplever lägre grad av lycka och glädje än barnlösa. Jag har hört om forskningen förut och varje gång har jag tänkt att det låter så konstigt. Men sedan funderade jag ett varv till och … allt föll på plats.

Så här: Från den stund man får barnet i sin famn skriver man på för flera års dygnet-runt-arbete med den mest nyckfulla chef man kan tänka sig. Låt gå för att det inte finns en chef man hellre skulle vilja ha, men det är inte mycket ­njutning i att bli väckt flera gånger varje natt. Det är inte kul att ständigt vara på tårna för att avvärja konflikter. Det finns massor med saker jag hellre gör mellan klockan 16 och 20 varje dag än att steka färdiga köttbullar och koka makaroner samtidigt som jag är en vandrande multifunktionell servicein­rättning i väntan på att kunna stupa medvetslös i säng.

Ärligt talat kan jag förstå de som vill förbli barnlösa. Det är ju bara det här de ser. Skriket, snoret och sömnbristen. De före detta roliga kompisarna som numera hålögt stirrar ner i dagens tionde kopp kaffe samtidigt som de bråkar om vems tur det är att vabba/natta/byta bajsblöja – och som börjar prata om ”refrängen” så fort tallrikarna burits bort från middagsbordet.

Men terapeuten jag intervjuade berättade också om ett forsknings­resultat jag inte kände till: att föräldrar upplever större mening med ­tillvaron än personer utan barn. Det är alltså glädjedödande att ta hand om ett barn – men meningsfullt.

Och plötsligt förstår jag varför jag – trots att jag börjar se ljuset i föräldratunneln – fortsätter att göra saker jag inte längre måste. Jag hör mig själv säga sådant som ”jag kan ta nattningen/kvällsbadet/föräldramötet/tandborst­ningen/simskolan” eller ”kom och kryp upp i mitt knä en stund” medan jag (knappt ens motvilligt) skjuter undan kaffekoppen och morgontidningen.

Det är klart att det är skillnad på att tvingas att natta och att välja att natta. Och det är annorlunda att ha ett barn klistrat mot kroppen dygnets alla timmar och att ha ett som numera mer motvilligt sitter i ens knä. Men det verkar också som att saker jag tidigare gjorde under inre högljudda protester är ­sådant som jag inte kan tänka mig att vara utan. Jag tycker fort­farande inte att det är roligt att natta, men jag vill göra det ändå.

Det ger mig något, helt enkelt. Det är väl det som kallas mening.

Läs också: Jag har börjat vänja mig vid att ha löss

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av mama + trådlösa in-ear hörlurar för 199 kr. Köp nu!