Bara en vecka gammal fick Felicia Juselius dotter en så kallad von Rosenskena, den fick hon sedan behålla på i sex veckor. Foto: privat

Felicias dotter föddes med höftledsluxation: ”Jag grät i ett dygn”

Felicia Juselius dotter Selma föddes med instabila höfter – höftledsluxation – och fick nästan direkt läggas i en så kallad von Rosen-skena: ”Jag kunde hata den där skenan så mycket. Känslorna kring det var så starka och det gav mig dåligt samvete.”

När Felicia föddes sin första dotter Iris var hon nästan säker på att barnläkaren på BB skulle hitta något fel på dotterns höfter. Instabila höfter, eller medfödd höftledsluxation som det kallas, kan vara ärftligt och det fanns i släkten, både hos Felicias mormor och syster. Men allt såg bra ut då. Därför blev det en chock när det ganska snabbt efter födseln visade sig att lillasyster Selmas höfter var instabila. 

– Jag hade nästan vaggats in i en falsk trygghet. Eftersom Iris inte hade haft instabila höfter, varför skulle Selma få det? säger Felicia.

Barnläkaren som undersökte nyfödda Selma skickade henne till ultraljudsundersökning och sedan fick de direkt en remiss till Astrid Lindgrens barnsjukhus. En vecka efter att Selma fötts lades hon i en så kallad von Rosenskena. Det är en hård plastskena som likt en gripklo omsluter bebisens kropp och håller höfter och ben i grodposition, så att den instabila leden kan växa och utvecklas på rätt sätt. Hur länge barnet behöver bära skenan varierar, 6–12 veckor är det vanliga. 

– Det gick så himla snabbt när vi väl var där och skulle få skenan. Det krävdes bara att de lyfte lite på hennes på höfter för att de skulle vara säkra. Det var ingen röntgen eller ultraljud, plötsligt så låg hon bara där med skenan på, berättar Felicia.

När Felicia bar Selma i bärsjalen kändes skenan mindre påtaglig. Foto: Privat

Selma var fortfarande en mjuk och gosig liten bebis men skenan gjorde henne ganska stel och tvåbarnsmamman Felicia fick lära sig att hålla sitt barn på ett helt nytt sätt.

– Selma själv verkade inte vara så berörd, lite ovan vid att sitta fast så klart, men det gav sig efter första dygnet. Men skenan var ett tredje hjul i vårt gos, som hela tiden gjorde sig påmint. Selma var liksom oböjlig och kunde inte lyfta armarna eller vrida kroppen, hon blev lite som en kloss. Jag vet ju att skenan ger jättefina behandlingsresultat men när jag tittade på henne och tittade på bilder som vi hunnit ta där hon var utan skena, så bara grinade jag. Jag tog ett dygn och bara grät. Samtidigt kändes det så skamfyllt att vara ledsen. 

Dottern fick höftledsluxation som nyfödd: ”Jag kunde hata den där skenan så mycket”

Felicia kopplade ledsenheten mycket till förväntningarna hon haft på bebistiden.

– Jag fick lite dåligt samvete att jag kunde lägga så stor vikt vid en skena, hon är här och hon är gullig. Men jag kunde hata den där skenan så mycket, det är är egentligen konstigt, den sitter ju på mitt barn som en accessoar bara. Känslorna kring det var så starka och det gav mig dåligt samvete, säger Felicia. 

Felicia kände att hon behövde stöd, pepp och förståelse för sina många och motstridiga känslor. Något hon upplevde att hon inte kunde få genom vården, där de var kunniga men ganska neutrala och inte så informativa.

– Jag hittade en Facebook-grupp för föräldrar till barn som ligger i skena. Jag tror att den första frågan jag ställde var ”När slutar man att gråta?” och den fick mig faktiskt att sluta. Jag kunde börja läsa där och det fanns en igenkänning. Jag kände att jag inte är galen som gråter över mitt friska, nyfödda barn, berättar Felicia. 

Gruppens gemensamma erfarenheter kunde också hjälpa till med många funderingar och frågor som uppkom om bebiskläder, amning och hur man får plats med sin bebis i babyskyddet när benen plötsligt ska peka utåt. 

– Kläderna vi hade köpt var för ju för små, man sätter nämligen blöja och kläder utanpå skenan. Men egentligen handlade mina frågor inte om själva kläderna. Med kläder köper man en dröm – man vet inget om barnet som ligger i magen men man vet i alla fall vilka fina byxor hon ska ha på sig. Sådana känslor fanns det förståelse för i gruppen, säger Felicia. 

Fick ta av skenan på sjukhuset – aldrig hemma

Under de veckor som Selma bar skenan fick Felicia och hennes man Edvard många frågor, både från släkt från och vänner som var osäkra på hur de skulle bära Selma och vara nära henne, men också från helt okända människor på stan. Då blev bärsjal en räddning. 

– Sjalen gömde skenan och gjorde den mindre närvarande. Jag har verkligen inte skämts över skenan men när jag träffade bekanta på stan eller i mataffären och bara var ute en kort sväng så orkade jag inte alltid förklara. Många ställer ganska stora frågor som ”Hur känns det här för henne?”. 

– Det absolut bästa med bärsjalen var ändå att den lät mig att vara nära Selma fysiskt, jag fick liksom hela henne, säger Felicia.

Dagarna innan intervjun fick Selma ta av skenan för gott. Hon hade då haft den i sex veckor, och endast tagit av den vid undersökningar och ultraljud på sjukhuset, aldrig hemma.  

– Min målbild var hela tiden att få ta av skenan och bada tillsammans med henne, säger Felicia. 

Hej då, skenan! Efter sex veckor fick Selma ta av von Rosenskenan som hållit höfterna i rätt position. Foto: privat

Vid besöket på sjukhuset var Felicia helt inställd på att Selma skulle få en så kallad Frejkabyxa efter tiden med skenan. Det är en tjock byxa som ska hålla höfterna stabila, och som är nästa vanliga steg i behandlingen. I stället säger ortopeden att Selmas höfter ser normala ut och att de kan ta av skenan permanent, någon byxa behövs inte. 

– De är verkligen duktiga i vården men ibland är de lite för neutrala och vana. Undersökningen och beskedet gick så snabbt, jag kände att jag hade velat sitta kvar hos ortopeden ett ögonblick och ta in att nu är det förbi, tiden med skenan är över! I stället blev jag i princip utkastad i väntrummet med infon att vi hör av oss om ett halvår för uppföljning. – Okunskapen, rädslan och känslorna är jättestarka hos föräldrarna, det behöver vårdpersonalen fånga upp bättre, säger Felicia. 

Hemma började en ny tid med lilla Selma – utan skenan.

– Det var världens mysigaste grej, att få tillgång till hela Selma och klappa på och mysa med hela henne. Men all stabilitet som hon haft var ju ett luftslott och hon blev direkt väldigt ostadig och ”vobblig”, det var ovant. Vissa muskler hade hon ju inte alls tränat på att spänna men jag tycker att hon har tagit igen det ganska snabbt. Jag kan känna en en viss oro för bakhuvudet så vi har en del magträning att ta igen!

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 1 månad fri digital provläsning av mama här!