1 av 2: Lilla Wilma är omedvetet om dramat kring hennes födsel. ”Ibland tänker jag att det hade varit skönt att vara så liten som Wilma och inte ha några problem”, säger Emma. Foto: Kajsa Göransson / Kajsa Göransson
2 av 2: Emma var gravid i vecka 30 när hon ramlade av cykeln och hamnade i koma. Två dagar senare föddes dottern Wilma via akut kejsarsnitt. Foto: Kajsa Göransson / Kajsa Göransson

Trebarnsmamman Emma: ”Jag födde medan jag låg i koma”

Efter en cykelolycka hamnade tidigare landslagsorienteraren Emma Claesson i koma. Ingen visste om hon skulle överleva. Inom henne bultade samtidigt någon annans hjärta. Wilma föddes med akut kejsarsnitt två dagar efter olyckan. När Emma vaknade visste hon knappt att hon varit gravid.

Kvällen den 25 september 2019 drog Emma Claesson ner på tempot tidigare än vanligt. Vanligtvis brukade hon fara omkring, städa, pyssla och fixa in i det sista innan hon gick och lade sig, men nu valde hon att sätta sig med sin make Rikard i soffan. Hon var då i 30:e veckan. 

Wilma som låg i magen var oerhört efterlängtad. Emma och Rikard hade länge försökt få ett tredje barn. Senaste gången hade de blivit gravida via IVF. Efter det hade de upplevt ett par missfall, innan de till sist blev gravida på naturlig väg. Förlossningen var beräknad till mitten av december.

– Jag hade länge oroat mig för att vi inte skulle få behålla barnet men den kvällen sa jag till Rikard att det kändes så bra. Äntligen var jag säker och lugn över att jag faktiskt skulle bli mamma igen, säger Emma.

Morgonen efter klev hon som vanligt upp på cykeln för att åka till jobbet på Kvarnsvedens pappersbruk. En väg hon cyklat hundratals gånger. När Rikard någon timme senare var på väg för att lämna pojkarna på förskola och skola ringde telefonen. Emma hade ramlat med cykeln och befann sig i en ambulans på väg i ilfart till Faluns lasarett. Han borde åka dit. Rikards tankar gick till barnet i magen. Måtte det ha överlevt. Han höll sig lugn inför sönerna Hugo, 10, och Ivar, 5, och sade ingenting. Men det som sedan mötte Rikard på akuten gav honom en chock. Emma var medvetslös och helt förstörd och blodig i ansiktet. Synen fick honom att svimma. Aldrig hade han anat att det var Emmas liv som hängde i sköra trådar. 

”I sex veckor svävade hon mellan liv och död, med flera blödningar i hjärnan. Utsikterna för hon skulle vakna var små”

Ingen vet vad som hände på cykelbanan den där morgonen. Troligen vejde Emma för något som fick henne att falla och slå sitt hjälmförsedda huvud i marken. I sex veckor svävade hon mellan liv och död, med flera blödningar i hjärnan. Utsikterna för att hon skulle vakna var små. 

Efter olyckan hamnade Emma i koma. I en och en halv månad svävade hon mellan liv och död. Foto: Privat / Privat

Två dagar efter olyckan satt Rikard hemma, utom sig av oro. Barnen hade precis fått lördagsgodis när läkaren ringde. Emma, som då hade flyttats till Uppsala lasarett behövde medicin som kunde äventyra barnets liv. De var tvungna att göra ett akut kejsarsnitt och beklagade att de inte kunde vänta tills Rikard hann dit. Känslan var overklig när de en stund senare fick en bild från sjukhuset med en hälsning om att familjen hade fått en frisk och fin lillasyster som mådde bra. 

– Det var konstigt för alla men främst för Hugo och Ivar, för fram kom en gullig liten flicka samtidigt som deras mamma inte fanns just då, säger Emma. 

Två dagar efter olyckan föddes lillasyster Wilma, då låg Emma fortfarande i koma. För att värna närheten lades Wilma ibland på Emmas bröst. Foto: Privat / Privat

Emma har inga minnen från dotterns förlossning

Hon är sportigt klädd och har lilla Wilma nerbäddad i barnvagnen. Så här i coronatider har vi bestämt att göra intervjun utomhus. Vi går bort mot skogsdungen där Hugo och Ivar brukar fånga Pokémons. Kanske hade vi gått dit även utan virusvarningar. Naturen är trots allt Emmas naturliga habitat. Som tidigare landslagsstjärna inom orientering med otaliga titlar och medaljer i bagaget har hon spenderat stora delar av sitt liv i skogen. 

Medan vi tar oss fram med vagnen över stock och sten tittar Wilma på oss med nyfikna ögon, omedveten om dramat kring hennes födelse. Emma själv minns inte Wilmas förlossning. Då låg hon i koma. Samtidigt pågick ett intensivt arbete för hennes överlevnad.

– Situationen var väldigt annorlunda även för sjukhuspersonalen. De hade aldrig hade varit med om något liknande. Där låg jag medvetslös i ena änden av sjukhuset medan Wilma låg i den andra. 

För att stärka banden mellan mor och dotter tog personalen filtar från Emmas säng och hennes använda kläder och lade hos Wilma för att hon skulle lära känna sin mammas doft. Ibland lades hon även inlindad på Emmas bröst, för att värna närheten.

”Det borde ha varit min lyckligaste stund men kändes snarare som en skuldkänsla”

15 oktober flyttades Emma till Falun. Några dagar senare började hon vakna. 

– Rikard försökte berätta för mig flera gånger att vi hade fått en dotter. I början tog jag inte in det. Hur kunde jag som mådde så dåligt och inte kunde röra mig ha fött en frisk flicka? Min mage var ju dessutom platt så jag hade svårt att se hur jag ens hade kunnat vara gravid.

Den första tiden blev svår. 

– Jag grät mycket för att jag var så dålig. Jag trodde jag skulle få avsluta mitt liv på sjukhus. När jag sedan blev körd i min säng för att komma till Wilma, så blev jag ännu mer ledsen bara av att se henne.

– Här hade jag fått ett jättefint barn med hela livet framför sig och där låg jag och kunde inte göra någonting. Jag kunde inte hålla henne, jag kunde inte ens titta på henne där hon låg för att jag hade en skena runt nacken. Det borde ha varit min lyckligaste stund men kändes snarare som en skuldkänsla. Man skulle vara lycklig och jag var inte det.

”Rikard säger att han ser att Wilma vill vara nära mig”, säger Emma. Foto: Kajsa Göransson / Kajsa Göransson

Emma Claesson: Ett långt träningsläger för att få komma hem

Som om hon förstår att vi pratar om henne gnyr Wilma till i vagnen. Emma tar upp henne i famnen och rättar till hennes mössa. Deras relation djupnar för varje dag som går.

– Rikard säger att han ser att Wilma vill vara nära mig. Det är skönt. 

Med blicken fäst på sin dotter fortsätter hon med ett leende. 

– Ibland tänker jag att det hade varit skönt att vara så liten som Wilma och inte ha några problem. Hon är ju så glad.

Förändringen från sjukhussängen till i dag är mirakulös. Men när det var som mörkast och hon inte visste om hon någonsin skulle komma hem igen så var det Wilma och hennes bröder som fick något att vakna i Emma. 

– Tanken att få finnas med när hon och de andra två växte upp fick mig att kämpa för att bli bättre. På sjukhuset sa de att de aldrig mött någon som återhämtat sig på så kort tid. Men jag har med mig en slags inneboende kraft som får mig att kämpa. Så när jag var inlagd på rehab i Falun försökte jag se det som ett långt träningsläger för att få komma hem. 

”Idag har jag en slags grundtrötthet som jag inte känner igen”

Emma genomförde träningen väldigt seriöst. Hon hade trots allt inte vunnit SM och VM i orientering genom att ge upp.

– I början var det som om jag gjorde allt för första gången. Det var första gången jag satte mig upp, första gången jag höll i ett glas, första gången jag rörde armen, gick med rullator, gick på toaletten, duschade. Jag fick lära mig allt på nytt. Det var väldigt speciellt. 

Hugo hade tidigt sagt till Emmas läkare att han ville att hon skulle komma hem till hans födelsedag den 29 oktober, men det trodde de inte var möjligt.

– De svarade att om han hade tur skulle jag kanske få komma hem på permission till jul. Men jag var hemma redan 3 december, säger Emma triumferande.

Vänster ben och arm är ännu lite svåra att kontrollera, det syns när Emma går med vagnen. Vissa ord sitter också längre in än andra. Men motoriken blir bättre för varje dag. 

– Förr orkade jag allt, det gör jag inte nu. Idag har jag en slags grundtrötthet som jag inte känner igen. Men från att ha varit så skadad som jag var så är det här ändå bra. 

Vi går tillbaka till huset och möter Hugo när han kommer från skolan. Strax efter dyker Ivar och Rikard upp. Det blir full fart. Barnen springer nästan omkull varandra för att ta sig fram till Emma som nu sitter med Wilma i famnen vid entrén. 

1 av 2: Det var lilla Wilma och storebröderna Ivar, 5, och Hugo, 10, som fick en kämpaglöd att vakna inom Emma: ”Tanken att få finnas med när hon och de andra två växte upp fick mig att kämpa för att bli bättre”. Foto: Kajsa Göransson / Kajsa Göransson
2 av 2: Med pepp hemifrån och inifrån var Emma i gång med löpträningen redan i januari. Foto: Kajsa Göransson / Kajsa Göransson

När det blir dags för fotografering går vi tillbaka mot skogen. Rikard går före barnvagnen. Han har också orienterat på hög nivå och levde tidigare, precis som Emma, ett aktivt liv. Rikard har fått ta ett stort ansvar sedan olyckan. Han fick pausa allt, träning, hobbies och arbete för att ta hand om henne och barnen. 

Har Rikard varit överbeskyddande efter olyckan?
– Tvärtom, svarar Emma och skrattar högt innan hon upprepar frågan så att maken hör. Han skrattar också. Sedan berättar hon hur han för någon månad sedan fick henne att springa upp för Borlänges brantaste backe.

– Han har pushat och fått mig att köra på. I början när vi var ute och gick och skulle gå över en stock så kunde det kännas omöjligt för mig. Jag visste inte hur jag skulle lyfta benet för att komma framåt. Då sade han bara: ”Du måste försöka, du kommer klara det”. Då gjorde jag det och det gick. 

”Jag inser att det aldrig kommer bli som förr. Det kommer alltid finnas saker jag inte klarar, men jag försöker bli så bra som möjligt”

Att döma av energin på samtalet nu är det tydligt att Rikards blotta närvaro lyser upp Emmas liv. Med pepp hemifrån och inifrån var Emma igång med löpträningen redan i januari, både på egen hand och med Hugo som tagit efter föräldrarna och tävlar i orientering. Själv saknar hon inte att tävla, däremot att kunna springa fort och ta ut sig.

– Fast jag håller rätt bra fart igen jämfört med en vanlig motionär, säger Emma och berättar att hon i dag springer en kilometer på cirka 6 minuter. 

Hur ser du i dag på det som hände?
– Det var en olycka som av någon oförklarlig anledning skulle hända mig den där dagen. Ibland är det svårt att acceptera att allt har blivit annorlunda. Det är mycket jag inte känner igen från mitt gamla liv, min kropp och mina rörelser. Jag inser att det aldrig kommer bli som förr. Det kommer alltid finnas saker jag inte klarar, men jag försöker bli så bra som möjligt.

Visst sörjer Emma att hon inte fick vara med på Wilmas förlossning, men att få vara med och se henne och hennes bröder växa upp är värt så mycket mer. 

– Man vet så lite om vad som ska hända i livet. Därför måste man hela tiden göra det bästa av den situationen man är i. 

Du kanske också vill läsa om tvåbarnsmamman Vera: Hur sörjer jag min mammas död inför barnen?
Eller om Fatmeh Jafar som flydde från Syrien: ”Jag såg min dotter försvinna i en annan båt”

Text: Therese Hedlund

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Black Friday 70% rabatt på mama & 24 andra titlar. Köp här!