Emil med sonen Elis, 5. Foto: Privat

Emil, 31, om varannan vecka-livet: ”Min son behöver alltid sakna någon”

Varannan vecka-livet är likt en bergochdalbana av känslor – vänjer man sig någonsin? För mama skriver Emil Holmquist, 31, om saknaden efter sin son, att maxa tiden tillsammans och söndagsångesten som aldrig tycks ge med sig.

Det har blivit måndag, och från en dag till en annan så börjar snön smälta, vårblommorna slår ut och fåglarna börjar kvittra. 

Det är första dagen på ”pappa-veckan” och livet leker! Jag hämtar min son på förskolan och känner en stor tyngd falla från mitt bröst. Att en stor kram och snorig puss kan göra så mycket för en fullvuxen karls välbefinnande. Det känns som att jag är starkast i världen.

Vi planerar upp middagar, aktiviteter och måsten som behöver göras under veckan. Det känns som att vi har hur mycket tid som helst tillsammans, och det känns helt underbart. Ni vet, som när vårens första solstrålar smeker ens ansikte efter en lång vinter. 

”Att en stor kram och snorig puss kan göra så mycket för en fullvuxen karls välbefinnande. Det känns som att jag är starkast i världen”

Framåt onsdag har vi kommit in i våra rutiner. På kvällen läser vi ”Jåbin Hund” (gulligt namn för Robin Hood va?) som vi alltid gör. Sedan sjunger jag samma visa som jag alltid gjort, ”Visa vid vindens ängar”. Varje gång slocknar han innan jag har kommit till slutet. Nu har liljekonvaljerna börjat blomma i mitt inre. Vi närmar oss sommaren. Fantastisk känsla! 

Fredagen är här och jag har första veckan på semestern i mitt inre. Nu jäklar ska här firas helg! Vi inleder med en kortdag på förskolan för att sedan susa till affären och inhandla helgens mys. God mat, god dryck och snask! Det får man äta både fredag och lördag, även om det skall ske med stor måttlighet!  

Helgen är kommen, och en molande känsla av oro börjar pirra lite på avstånd i mitt inre. HELVETE, nu är det snart måndag IGEN. Nu börjar den där förbannade vintern IGEN. Men några fina sommartimmar finns det kvar. Nu måste vi jobba effektivt för att få njuta så mycket det bara går. Det ska mysas, lekas och vi ska göra allt han vill! Jag vill att han ska vara den lyckligaste ungen i världen när vi lägger oss ikväll. 

”Det känns som att jag är starkast i världen”, skriver Emil om när ”pappaveckan” börjar. Foto: Privat

Som ett brev på posten kommer måndagen och den satans vintern, med alla känslor som kommer där till. Det blir mörkt, kallt och kargt. Ångest och dåligt samvete som jagar mig en vecka framåt. Ångest för att ”bara” få ta del av halva mitt barns liv. Dåligt samvete för att jag tänker så mycket på mig själv och mina känslor.

Min son behöver alltid sakna någon. Ena veckan mig, andra veckan sin mamma. Jag vet att jag förmodligen känner in för mycket i det. Att han garanterat har det bättre med två lyckliga föräldrar på varsitt håll än att få växa upp i en ”kärnfamilj” där mamma och pappa lever i ett kärlekslöst förhållande med tillhörande bråk och tjafs. Och sen tillkommer ju bonuspappa, bonusmamma och bonussyskon.

Detta kommer bli bra. Jag trodde att jag skulle känna starkare för att det har kommit in en bonuspappa som tar hand om mitt barn, men det känns ändå okej. Faktum är att allt hade känts okej, om det inte vore för dessa 26 LÅNGA veckor vinter. 

Men som i vanlig ordning, efter en lång vinter så kommer till slut våren. Jag måste bara hålla näsan över ytan och hålla ut. Snart är jag världens starkaste person igen. Snart! 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

4 nr av mama + solskydd för dig och ditt barn från EVY. Köp nu!