Dagbok från första veckan som tvåbarnsmamma

Hur är det att bli tvåbarnsförälder? mama-läsaren Caroline Bondhus Lindgren delar öppet och brutalärligt med sig av den första hormonella tiden kantad av bröst som rinner till, sömnbrist och smärta från förlossningen. 

mamaredaktionen

Här sitter jag nästan naken i soffan. Det enda jag har på mig är en gigantisk binda och ett par nättrosor jag fått med mig från BB. Brösten har mångdubblats i storlek och formen på dem är någon typ av asymmetrisk hexagon. En blodfärgad mjölk rinner okontrollerat från bröstvårtorna som står rakt ut och luftas efter rekommendation av barnmorskan. Jag sitter bara på högra skinkan för när stygnen i mellangården nuddar en hemorrojd så skriker jag av smärta. Bredvid mig ligger en nyfödd bebis. 

Caroline Bondhus Lindgren

Ålder: 33.

Familj: Maken Per, dottern Tilde (snart 3 år) och sonen John (3 veckor).

Bor: Stockholm.

Gör: Filmproducent/frilansande journalist

Det har inte gått upp för mig att han är min än. I hjärnan sprakar minnesbilder från förlossningen där jag står på alla fyra, skriker och trycker ut honom. Det gick så fort och plötsligt blev jag tvåbarnsmamma. Jag känner hur övermäktigheten sköljer över mig. Hur ska min sårade kropp orka ta hand om den här lilla människan som konstant vill vara nära? Minsta friktion på mina bröstvårtor känns som nålar som sticker in i mjölkkanalerna. Jag kommer inte att kunna ge honom mat. 

Min tvååring kommer snart hem från förskolan. Hon vill också vara nära och jag har dåligt samvete för att inte längtar efter henne som jag borde. Att förklara för henne att mamma inte kan för att lillebror måste få all ork jag har nu är svårt. Hopplöshet. Inte ens vetskapen om att det kommer att bli bättre och enklare hjälper. Allt är ogreppbart och jag faller. Det är så här det kommer att vara nu och jag kommer inte att orka. Jag vill lägga mig ner och försvinna. Ge upp. 

Nyblivna tvåbarnsfamiljen! Foto: Privat/Caroline Bondhus Lindgren

Om jag räknar högt så sover jag runt två timmar per natt. Resten av tiden är jag uppe och pumpar mina stenhårda bröst och mjölken blandas med salta tårar. Jag kontrollerar så att min son andas och jag försöker få honom att äta från mina blodiga bröstvårtor. Hans vägran stärker min ångest över att jag satt mig i en ohållbar sits. Två barn. Jag kommer inte att klara av det. Min man är stöttande och påminner om situationer från när vår dotter föddes och hur bra allt gått med henne. Han säger att jag är världens bästa mamma, jag är stark och att jag klarar det. Men jag kan inte tro honom. 

När ljuset börjar sippra in genom gardinen tidigt på morgonen är jag redan vaken. Jag väntar oroligt på att min son ska vakna. Då vill han ta ett smärtsamt tag om mina bröst igen. Jag vet att jag måste låta honom göra det. Men jag vill inte. Jag fokuserar på smärtan det kommer att innebära och kan därför inte somna om. 

Första mötet mellan syskonen! Foto: Privat/Caroline Bondhus Lindgren

När jag sitter där halvnaken i soffan berättar min man glatt att det är 17 grader och sol ute. Han föreslår en vagnpromenad och en härlig lunch ute. Han vet att jag älskar det i vanliga fall och tror att det ska pigga upp. Jag sneglar mot fönstret. Vinden tar ett snällt tag om blomman på balkongbordet. Jag ryser till i brösten. En liten vindpust kan vara förödande för mina bröst som jag hoppas snart ska läka. Nej, jag vill inte sitta på en uteservering och oroa mig för att behöva ta fram de stenhårda klumparna jag brukade kännas vid som mina bröst. 

Det kommer att bli bättre. Men när?

Det plingar till i min telefon. Ytterligare ett sms från en vän som vill gratulera. Jag svarar glatt och skickar en gullig bild på min nyfödde son. Hjärtan och blommor som emojis. Jag scrollar vant in på Instagram. En influencer jag följt under graviditeten födde sitt barn en dag efter att min son kom till världen. Hennes stories visar ett stort kompisgäng på en uteservering. Hennes nyfödda vandrar runt bland hennes vänner och hon skålar glatt med ett glas immande kallt vitt vin. Jag stänger ner telefonen och släpper den i soffan. Jag tittar på min vackra son. Tårarna börjar rinna. Det kommer att bli bättre. Men när?

Text: Caroline Bondhus Lindgren

PS. Caroline hälsar att hon mår mycket bättre än när texten skrevs.

Baby blues - att känna sig nedstämd efter förlossning

Cirka två till tre dagar efter att barnet fötts är det vanligt att få en tillfällig nedstämdhet som kallas baby blues. Du kan vara ojämn i humöret, ha lätt till tårar och känna dig orolig. Nedstämdheten brukar gå över efter en till två veckor.

Om du har en ihållande nedstämdhet kan du ha drabbats av förlossningsdepression, något som drabbar 10-20 procent av alla födande kvinnor enligt SBU. Då är det viktigt att söka hjälp! Hör av dig till din mödravårdscentral eller BVC.

Källa: 1177

LÄS ÄVEN: Natali Fikas: ”I flera veckor kollade jag varje minut att hon andades” 

LÄS ÄVEN: Skådespelaren Frida Farrell drabbades av svår förlossningsdepression: ”Mörk spiral”