Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator
Cecilias dotter föddes alldeles i början av pandemin när allt var nytt och osäkert.
Cecilias dotter föddes alldeles i början av pandemin när allt var nytt och osäkert.
Cecilias dotter föddes alldeles i början av pandemin när allt var nytt och osäkert.
Cecilias dotter föddes alldeles i början av pandemin när allt var nytt och osäkert. Foto: Privat

Läkaren Cecilia födde sitt första barn i pandemin: Ett brev till min dotter

2020 var året när coronapandemin höll samhället i ett stenhårt grepp. Det var också året när Cecilia Granthon fick sitt första barn. När hon 2021 gick tillbaka till jobbet som läkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset var ingenting sig likt. Läs hennes starka brev till sin dotter.

mamaredaktionen

Du föddes en dag i april 2020. På sjukhustomten vandrade personalen runt i skyddsdräkter som lika gärna kunde ha varit rymddräkter. Det hade sagts att man bara smittade vid symtom. Att smittan inte var luftburen. Ändå hade jag varit livrädd för att bli sjuk och försökt hålla avstånd till allt och alla. När din pappa inte hade feber i entrén till förlossningen andades vi ut för första gången.

Två timmar efter att du fötts tog din pappa spårvagnen hem och skruvade ihop din spjälsäng. Du och jag rullades upp till BB, och av flera skäl behövde vi stanna där några dagar. Isolerade i ett litet rum, med en larmknapp som enda förbindelse mellan oss och resten av världen, började jag lära känna dig. Olika personer öppnade dörren varje gång jag tryckte på knappen. När jag till slut orkade ringa din pappa orkade jag inte prata. Jag grät mest och när han kom och hämtade oss grät jag ännu mer. Full av post-partum-hormoner var det svårt att vara rationell.

”Isolerade i ett litet rum, med en larmknapp som enda förbindelse mellan oss och resten av världen, började jag lära känna dig”.

När du var två veckor gammal åkte din mormor, morbror och moster de sextio milen fram och tillbaka för att få hålla dig i några minuter. Vi satt på vår uteplats och efter att de åkt spritade vi lägenheten som om de burit på pesten. Full av post-partum-hormoner var det svårt att vara rationell. Samtidigt pratades det bara om några månader. De hade ju inte ens ställt in Håkan Hellström på Ullevi. Snart skulle allt vara som vanligt.

Det blev en het sommar. Termometern i vagnen visade nästan 40 grader. Vi stannade inomhus. Att ta emot besök hemma i lägenheten förblev en utopi. Det pratades om att det nog inte skulle komma en andra våg, att vi skulle hålla ut. Jag var privilegierad men ändå ledsen. Jag hade ett jobb att återgå till. Jag var frisk. Du var frisk. Jag var ledsen ändå. Din faster, farbror och dina kusiner kom på besök. Vi fick ställa in när din kusin fick feber. Vi träffade din farmor i trädgården fyrtio mil bort. Din moster hälsade på från Stockholm. Vi sågs några timmar utomhus i ösregn. Som för alla andra blev det varken påsk, jul eller påsk igen. Jag var privilegierad. Jag var inte trångbodd. Ändå kändes det svårt.

Sommaren 2020 var omvälvande på många sätt. Foto: Privat

Vi hamnade på sjukhus då du oväntat - vi hade inte träffat någon på flera veckor - fick hög feber. Bara en anhörig var tillåten och din pappa fick vänta kvar i bilen. Jag sprang med dig i famnen till barnakutens huvudentré, du hade kräkts i bilen precis innan vi parkerade och jag hade inte hunnit ta på dig overallen. Det var minusgrader men lyckligtvis ingen kö. 

Jag blev tilldelad ett munskydd. Du drog gång på gång bort det. Senare blev du otröstlig och jag drog själv av mig det. Jag skämdes, men det kändes omöjligt att trösta dig utan att visa dig mitt ansikte. 

”I januari började jag jobba igen. ... Jag glömde ibland bort att äta och dricka, det var för krångligt att ta av sig munskyddet och sedan byta till ett nytt”. Foto: Privat

I januari började jag jobba igen. Det delades ut munskydd i entrén. Jag glömde ibland bort att äta och dricka, det var för krångligt att ta av sig munskyddet och sedan byta till ett nytt. För mycket spritande. Av visiret fick jag huvudvärk som inte släppte av huvudvärkstabletter. De öppna förskolorna som vi aldrig besökte under hösten, men hoppats på till våren, stängde igen. Du och din pappa träffade andra barn på avstånd i regn, minusgrader och snö. Vaccinet var på väg nu, snart skulle allt ta slut. Jag var privilegierad. Jag jobbade inte på iva i full skyddsmundering. Ingen jag kände hade blivit svårt sjuk. Ändå kändes det svårt.

”Jag skrek för att bli hörd bakom det extra tjocka munskyddet och visiret när jag tog emot patienter med feber”

Jag lämnade cancerbesked till patienter jag inte kunde trösta med en hand på axeln. Jag lämnade cancerbesked till patienter med anhöriga bredvid som inte kunde kramas eller hålla handen. Jag såg ensamheten i alla de patienters ögon som inte fick ha en anhörig vid sin sida på akuten eller avdelningen. Jag skrek för att bli hörd bakom det extra tjocka munskyddet och visiret när jag tog emot patienter med feber. Det var svårt att låta varm och respektingivande när jag samtidigt skrek. Det pratades om mutationer, vaccinförseningar och den tredje vågen kom. 

Du fyllde ett år. Det blev inget kalas. Post-partum-hormonerna var borta nu, ändå var det svårt att tänka rationellt.

Cecilia Granthon

Ålder: 34.

Bor: Göteborg

Familj: Man och dotter.

Gör: Arbetar som neurolog på Sahlgrenska universitetssjukhuset.