Amie Bramme Sey, Elaine Eksvärd, Bilan Osman och Isatou Aysha Jones kämpar alla mot rasism – i poddar, tidningar, bloggar, sociala medier och aktioner.
Amie Bramme Sey, Elaine Eksvärd, Bilan Osman och Isatou Aysha Jones kämpar alla mot rasism – i poddar, tidningar, bloggar, sociala medier och aktioner. Foto: Privat, Karl Nordlund, Carolina Byrmo, Privat

Black Lives Matter: 4 mammor om rasismen i Sverige

De senaste veckorna har hundratusentals människor världen över samlats i protester mot rasismen. Vi har träffat fyra svenska mammor för att få lyssna till deras erfarenheter, och för att få deras bästa tips på hur vi ser till att nästa generation – våra barn – varken själva blir rasister eller drabbas av rasism.
Isatou Aysha Jones är trebarnsmamma och grundare av Black Lives Matter Sweden. Foto: Privat

Isatou Aysha Jones, 34, stylist, aktivist och trebarnsmamma. Är en av grundarna av Black Lives Matter Sweden och den som startade den digitala demonstrationen som fick 70 000 personer att checka in på USA:s ambassad på Facebook.
–Jag är uppvuxen i Örebro i mitten av 80-talet, precis innan nynazisterna fick fart. På den tiden var rasism inte något som man ville kännas vid. Det fanns inte, sade man. ”Sverige är inte rasistiskt, han bara skämtade förstår du väl?” eller ”Han slog dig inte för din hudfärg”. För mig var det väldigt tydligt att det var just därför jag var utsatt. Jag kallades för gorilla och babian, och de andra barnen kastade köttbullar på mig i matsalen – men bara de som var lite brända, ”de som ser ut som Aysha”. Andra barn ville inte sitta bredvid mig. Att de vuxna inte erkände att jag var utsatt på grund av rasism, att de inte tog den fajten, satte väldigt djupa spår. Jag som barn fick ta alla fajter själv.

– Jag pratar mycket med mina barn om deras hudfärg och hur de ska göra när de känner sig utsatta. Men framför allt försöker jag stärka deras självkänsla. Den diskussionen fanns inte när jag var liten. Mina föräldrars självkänsla var ju om möjligt ännu sämre än min. Min mamma har fram tills alldeles nyligen använt förljusningskrämer till sin hud. Det är jättevanligt och handlar förstås om det vita skönhetsidealet. Man använder hudkrämer som fräter så pass mycket på huden att den blir tunn och du riskerar att förblöda eller bli förgiftad.

– Det viktiga är ATT prata med sina barn, att inte blunda för rasismen. För det börjar hemma, inget barn föds med ett hat inom sig. Barn har inte alla färdigheter, de behöver vägledning från oss äldre. När du blir upptryckt mot en vägg, eller när folk gaddar upp sig emot dig, skriker saker åt dig, men det alltid är du som är boven även om du bara har försvarat dig – då blir du till en tickande bomb som till slut exploderar. För mig tog bomben form i slagsmål, för det var det enda jag kunde. Jag slog tillbaka.

Läs en längre intervju med Isatou Aysha Jones här: ”Jag har förlåtit mina mobbare”  

Elaine Eksvärd blev mobbad på grund av sin hudfärg under hela uppväxten. Nu vill hon skapa en annan framtid för sina barn. Foto: Privat

Elaine Eksvärd, 38, retorikexpert, barnrättskämpe och mamma till Matheo, 8, Evelyn, 5, och Pascal, 2.
– Många tror att rasismen bara finns på vita, homogena platser, men jag växte upp i en mixad miljö med väldigt många olika etniciteter, men där fördomarna togs med från respektive land. Jag har hört n-ordet på en massa olika språk och barn vars föräldrar varit tydliga med att de bara får gifta sig med en person från den egna färgen, religionen eller etniciteten. Utan att säga det så lär man barn rasism den vägen. Vi var ett fåtal mörkhyade personer på skolan, och jag var mobbad för min hudfärg under hela mellanstadiet. 

– Folk tror att jag är nannyn eller att jag har kidnappat barnen. Det visar väldigt tydligt vilken bild man har av mörkhyade personer. Jag minns när jag blev stoppad av en dansk kvinna i Spanien. Jag höll vår dotter Evelyn i min famn, och kvinnan pratade först engelska och sa att ”Flickan är väldigt vit och du är väldigt svart”. Jag svarade att jag är mixad och att generna fungerar så. Då bad hon mig att prata svenska. När jag gjorde det lämnade hon mig motvilligt med min egen dotter, fortfarande misstänksam mot att hon inte var min.

– Jag har pratat med min äldsta son Matheo om de här orättvisorna utan att använda ordet rasism tidigare, eftersom jag tycker att det är ett väldigt laddat ord. Men för några veckor sedan pratade vi för första gången mer uttalat om rasism. Jag kände att han var redo att lära sig hela historien. Han blev helt chockad förstås. För honom är det här så främmande – varför skulle någon bli hatad för en sådan sak?

Läs en längre intervju med Elaine Eksvärd: ”Klasskompisen skrek ’Jävla n****!’ när jag missade bollen”

Journalisten Amie Bramme Sey började redan under graviditeten att fundera över rasismen som dottern Eira kommer tvingas möta. Foto: Privat

Amie Bramme Sey, 32, journalist och mamma till Eira, 3. Driver podden ”Raseriet” tillsammans med Fanna Ndow Norrby.
– Man ska prata med barnen om rasism för att rasism finns. Jag har förstått att vissa föräldrar vill skydda barnen och låta dem vara lyckligt ovetande så länge det bara går, och jag kan verkligen förstå den känslan, men jag tror att det är bättre att vara rustad. Då är det större chans att barnet vågar ta upp saker när de händer. För det är naivt att tro att inget ska hända – i stort sett alla mina vänner som har icke-vita barn har berättelser från sin vardag som grundar sig i rasistiska åsikter.

– Jag är uppvuxen på Södermalm i Stockholm och har erfarenheten av att vara den enda svarta på skolan och förskolan. Jag fick ständigt höra sådant som mina vänners barn som bor i vita områden fortfarande hör: att det är fult att vara brun, att man har fult hår. För oss är det ett aktivt val att bo i förorten Bagarmossen där det är mer blandat. Det berikar vår dotters liv. Många områden i Stockholm är helt segregerade, men att Sverige är mångkulturellt är en styrka.

Läs en längre intervju med Amie Bramme Sey här: ”Rasism ÄR helt fucked up”  

Journalisten Bilan Osman på Expo vill att hennes son ska slippa vara rädd under uppväxten. Foto: Carolina Byrmo

Bilan Osman, 27, journalist och utbildare på den antirasistiska stiftelsen Expo och mamma till en son på 10 månader.
– Egentligen började det innan min son ens hunnit födas. Jag har suttit med min barnmorska som frågat om jag tänkt ”omskära” mitt barn. Jag utgick från att hon tänkte att vi skulle få en son, men en bit in i samtalet inser jag att hon i själva verket frågade om kvinnlig könsstympning. Hon hade säkert goda intentioner och ville förhindra den typen av övergrepp på barn, men det faktum att den enda förklaringen till att hon ställde den här frågan till just mig var min bakgrund gjorde mig rätt trött, minst sagt.

– Jag växte upp på i en kommun utanför Göteborg på 90-talet. Frågor om rasism och radikalnationalism var ständigt närvarande. Genom vänners föräldrar som förbjöd deras barn att umgås med mig. Genom fröknar som talade om att när Gud skapade människan så råkade han bränna några och därför är vissa svarta. Och inte minst genom en konstant känsla av att i bästa fall känna sig malplacerad – och i värsta fall livrädd för att ungdomarna med kängor i centrum skulle attackera oss. 

– Det är omöjligt för mig att inte tänka på hur min son kommer att påverkas av att växa upp med en annan hudfärg än normen. Jag tänker på vad det kommer att göra med den här lilla ovetande och glada bebisen jag har nu. Om han i framtiden kommer att önska bort de drag som skvallrar om att han kommer från mig.

Läs en längre intervju med Bilan Osman: ”Barn förstår orättvisor väldigt tidigt” 

 

Vill du också få hjälp med hur du pratar med barnen om rasism? Här har vi samlat Elaine Eksvärds bästa tips!

Kanske är du också intresserad av fyrabarnmamman Fatmeh Jafars berättelse om när hon flydde från Syrien? 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 3 nr av mama för endast 99 kr. Köp nu!