Barnläkarens natt på akuten: ”Skäms för att vi är otillräckliga”

Larmen ljuder över hela Sverige: Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm får allvarlig kritik av Ivo, inspektionen för vård och omsorg. Barnakuterna i Örebro, Skellefteå och Göteborg vädjar till föräldrar att inte åka in till akuten på grund av smittoläget och överbeläggningar.

Risken för allvarliga vårdskador är konstaterad på flera av barnakuterna i Sverige. Hur duktiga läkarna och sjuksköterskorna än är på sitt jobb oroar sig många av dem för att barnen som kommer in ska drabbas.

Barnläkaren ”Kajsa”, 38, som egentligen heter något annat, berättar för mama om en vanlig lördagsnatt på barnakuten, och hur det känns att lämna lördagsmyset med sina egna barn hemma för att rädda livet på andra.

Flickorna gråter när jag går hemifrån

De avslutande tonerna i ”Let it go” hörs från vardagsrummet. Popcornskålen är halvfull, mina döttrar har fått på sig sina pyjamasar. Veckan har varit ett virrvarr av vab, barnkalas och utvecklingssamtal. Jag har längtat efter att hälla upp ett glas vin och fantisera om sommarsemestern med min man. Men en av mina kolleger har blivit sjuk, och jag sa okej till att hoppa in och ta ett extrapass. Flickorna gråter när jag ska gå hemifrån. Det är svårt att förklara varför jag ska till de andra barnen, i stället för att natta mina egna. Men efter många pussar, kramar och löften om allt kul vi ska göra nästa dag trampar jag i väg till jobbet. Till barnakuten.

Fullt av barn väntar

Precis som mina egna barn ligger hemma och väntar på mamma, är det fullt av barn här som väntar på mig.

Jag får en snabb rapport om läget och hälsar på sjuksköterskorna som ska jobba natt. Sen börjar jag beta av listan: De sjukaste barnen först, därefter kommer de få hjälp baserat på väntetid.

Jag tar varsamt emot kvällens första patient. Ett spädbarn som är förkylt och inte vill amma. Det har en likadan randig Polarn. O. Pyret-pyjamas som min dotter. Jag bedömer att barnet har svårt att andas, och beslutar att det ska läggas in.

Föräldrar ursäktar sig

Första timmarna går fort. Barnen i väntrummet är många i kväll. Infektionssäsongen är i full gång. Vissa barn får stanna kvar och vänta i flera timmar efter att de träffat mig. På provsvar, på röntgen eller för att en inhalationsbehandling ska ha effekt.

Jag roterar mellan akuten, avdelningen och larmrummet. Har aldrig problem med att få ihop 10 000 steg om dagen. Ofta väljer jag trapporna, de går snabbare än hissen. Med mitt jobb behövs inget gymkort.

Föräldrar ursäktar sig för att de åkt in ”i onödan”. Som vanligt säger jag att det inte finns något ”i onödan”. Hellre ett besök på akuten för mycket, än ett för lite.

LÄS MER: Emmas dotter Adele blev inlagd med RS-virus: ”Barnakuten var INGEN lek”

Sjukast först, alltid

Jag måste hela tiden vara beredd på att kunna släppa allt och springa om larmsökaren tjuter. Då får alla andra patienter vänta. Sjukast först, alltid.

Larmsökaren tjuter. Trots att jag jobbat här länge försvinner aldrig klumpen i magen när ljudet skär i öronen. Jag vet aldrig vad som väntar. Barnen är välkomna hit från sekunden de föds, fram till minuten innan de fyller 18 år. Olika frågeställningar hör olika åldrar till: RS-infektioner och förkylningsastma för de små. Alkoholförgiftning och självskadebeteende för de äldre. Vid just den här tiden börjar de komma in, tonåringarna med alkoholförgiftning. Jag rusar ner till larmrummet när jag får veta att kvällens första intoxikation är på väg.

Det finns fler typer av droger än vad vi har test för

Teamet i larmrummet arbetar snabbt och vant. Nätter som den här kommer ambulansen in med minst en alkoholförgiftad tonåring. Barnet som bärs in nu är det första i natt. Det har hällt i sig en hel del, och jag tar ett blodprov för att kunna avgöra graden av förgiftning. Ibland ger blodprovet inte utslag. Det beror oftast på att barnet är drogpåverkat. Användningen av nätdroger ökar allt mer. Tyvärr finns det fler typer av droger än vad vi har tester för på barnakuten. Oavsett om föräldrarna är med när barnet kommer in eller ej gör jag en orosanmälan när jag lämnar larmrummet.

Barn är inte små vuxna

Jag skyndar förbi väntrummet på väg tillbaka från larmrummet. Vissa av barnen i väntrummet verkar pigga. De stökar vant runt i lekhörnan, som vilket friskt barn som helst. Ingen förutom deras föräldrar vet att de måste åka in hit ofta.

En flicka som vilar huvudet mot sin pappas axel har på sig likadana sneakers som min äldsta dotter tjatat om att få i flera månader. Jag vet var de finns att köpa, men har inte hunnit förbi någon av butikerna som säljer dem. Har tänkt köpa dem online, men glömmer hela tiden att göra det. Dessutom är de ganska dyra. Jag har en vanlig medelinkomsttagarlön, och vill ta ut tiden för jourarbetet i ledighet i stället för pengar. Kompensation för alla helger, julaftnar och midsomrar jag tillbringar här i stället för med mina döttrar.

20 barn som vi inte hunnit med

Vi har 20 barn i väntrummet, och det är omöjligt för oss att berätta för dem hur länge de kommer behöva sitta här. Barnet med brutet nyckelben får vänta när en förtvivlad mamma som bär på en bebis med adningssvårigheter kommer in. Listan behöver ständigt omprioriteras. Barn försämras, och nya barn kommer in. Jag måste förklara för föräldrar att deras barn som alltid varit friskt och piggt från och med nu har en kronisk diagnos som kommer förändra deras liv för alltid.

De kroniskt sjuka barnen måste ofta stanna kvar trots att deras högsta önskan säkert är att få åka hem. Det är lika svårt för mig att säga ”åk hem, och kom tillbaka om det inte blir bättre”, som att säga ”nej, ni måste stanna kvar över natten den här gången också.”

Vårdplatserna räcker inte till

Det börjar bli sent. Vårdplatserna räcker inte till, väntan blir längre.

Ett vanligt missförstånd när man talar om vårdplatser är att det är sängarna och rummen som är slut. Så är det sällan. Det är vi som arbetar på avdelningen som inte kan hantera fler patienter i en snabbare takt än vi redan gör. I väntan på vårdplats stannar barnen kvar på akuten.

Min tro är att alla barn verkligen vill vara hemma, men ibland måste de stanna kvar på sjukhuset för behandling eller observation. Många föräldrar önskar att deras barn ska få stanna kvar trots att det i min mening inte behövs. Vissa behandlingar görs lika bra hemma, om inte bättre, där barnet känner sig tryggare.

Jag skäms inför pappan

Även denna natt blir det morgon. Jag går in till min sista patient som har väntat hela natten, ett spädbarn som kommit in med sin mamma. Jag hade kunnat bedöma den lille som frisk på bara ett par minuter. Men jag har inte hunnit göra det, trots att spädbarn utsätts för risker i ett väntrum fullt av andra sjuka barn. När de äntligen får komma in till mig i rummet kan jag konstatera att det är precis som jag trott. Hade de fått hjälp på BVC eller sin vårdcentral hade de inte behövt sitta här hela natten. Mamman är vänlig och tacksam över beskedet. Han säger att vi gör ett fantastiskt jobb. Jag skäms igen. Över att jag känner mig otillräcklig, och över att det svenska sjukvårdssystemet är så krångligt att förstå för gemene man att det kan upplevas som omöjligt att få rätt vård, i rätt tid, på rätt plats.

Jag går på toaletten för första gången på tolv timmar

En kollega befria mig från larmsökaren. Jag måste egentligen diktera de sista patienterna, men först unnar jag mig en toalettpaus. Min första på tolv timmar.

Jag lägger mig i jourrummet och försöker varva ner. ”Somna snabbt”, säger rösten inom mig. ”Du har lovat att bjuda flickorna och deras kusiner på pannkakstårta klockan tolv. Du måste gottgöra att du missade myskvällen i går.”
Jag ställer alarm på mobilen, 10.15, samtidigt som jag börjar fundera på inköpslistan.

Två timmars sömn

Jag cyklar hemåt med två timmars sömn i kroppen. Mina flickor ska få ha sin mamma för sig själv hela söndagen. Jag steker pannkakor, busar med dem och tar med dem en sväng ut i parken. När jag kryper ner i sängen tolv timmar senare hoppas jag på en lång natts sömn. Innan jag sluter ögonen tänker jag på mina fantastiska kolleger som håller i gång arbetet på min älskade arbetsplats.

LÄS MER: Barnmorskan Linn Sjöstedt Dahl delar sina dagboksanteckningar

LÄS MER: Charlotte Perrelli om besöket med sonen på barnakuten: ”Kaos”