Även en mamma kan ha adhd

När Caroline Wikman i vuxen ålder fick diagnosen adhd blev hon inte förvånad, hon har hela sitt liv vetat att hon är annorlunda. Men hon vill absolut inte vara något offer, snarare tvärtom – Jag tror att man är mer finurlig i sin föräldraroll, säger hon.

Föreställ dig att du i dag bestämt dig för att plocka upp leksaker som ligger slängda på golvet. Du börjar med att ta upp en liten plastbil och ska lägga den i leksakslådan, men på vägen dit ser du plötsligt en tidning på soffbordet. Du upptäcker något intressant på tidningens omslag och tänker att det måste du genast läsa. Om du ska läsa tidningen vore det ju gott med en kopp te så du fyller vattenkokaren och tar fram en tepåse. När vattnet kokar upptäcker du att du borde torka av köksbordet. Du tar en trasa och börjar torka av bordet. När teet är klart tar du tidningen för att gå och sätta dig i soffan, men på vägen mot soffan ser du att det är en himla röra i bokhyllan. Du sätter koppen på hyllan och börjar sortera bland böckerna. Leksakerna har du redan glömt bort. 

Sedan februari i år har Caroline Wikman fått hjälp och behandling för sin adhd, men före detta var ovanstående scenario dagligt ­förekommande händelser i hennes liv och som påverkade henne som mamma. Nu händer det fortfarande att hon tappar tråden och blir distraherad, slutar ägna sig åt tvätten när något annat lockar eller glömmer att ta med vissa saker när hon ska i väg med barnen.

Adhd är inte en sjukdom som går att bota, men sedan hon fick hjälp har hon har blivit lugnare, bättre på att planera och organisera sitt liv och framför allt förstått hur hon behöver lägga upp sina dagar för att få vardagen att gå ihop och kunna ta hand om sina barn på bästa sätt.


– Förut hade jag mer koncentrationsproblem än i dag och svårt att organisera och strukturera upp saker i mitt liv. Jag blev ­väldigt lätt avledd och hade dåligt fokus. När jag höll på med något hittade jag alltid något annat att ägna mig åt och så blev inget gjort, det blev rörigt och jag kände mig värdelös för att jag inte kunde vara som alla andra männi­skor. 

För Caroline kom vändningen när hon blev gravid med sitt första barn Loke. Då var hon nitton år.


– När jag väntade honom insåg jag att jag måste ta reda på vad det var som var annorlunda med mig. Jag visste att det skulle ställas nya krav på mig när jag blev mamma och jag ville förbättra mig på alla plan. Som förälder har man ansvar och det ställs höga krav på struktur, att hålla rutiner och ha tålamod. Allt det där hörde till mina svaga sidor. 

Utredningen visade precis som Caroline misstänkt att hon hade funktionshindret adhd och en av insatserna efter utredningen var att hon sattes in på centralstimulantia, en medicin som förenklat kan sägas påverka hjärnans neurokemi. Det var i maj i år.


– Det tar ett tag innan man ligger på rätt dos, till en början kändes det inte så bra, men i dag mår jag väldigt mycket bättre. Nu kan jag ”få ut” mina idéer som jag tidigare bara hade inom mig. Jag kan planera och flänger inte runt bara. Jag har blivit bättre på att organisera mitt liv för att få vardagen med två små barn att gå ihop.

Caroline har i dag två barn. Loke som är tre år som är hos sin pappa vissa dagar i veckan och Varga, 1,5, som är hos henne alltid.


– Det är väldigt viktigt för mig, förmodligen viktigare än för andra, att ha ordning och struktur i mitt liv. Mina barn har alltid samma läggtid och det ändrar jag aldrig på. Jag måste även hålla stenhårt på tider för mat och annat, annars finns det risk att dagen får leva sitt eget liv och jag får inget gjort och viktiga saker glöms bort. 

Det finns en stor ärftlighet för adhd, hur tänker du kring detta?


– Jag kan se drag av hyperaktiviteten hos mina barn även om de är för små för att man ska veta ännu. Men jag tror att det är till deras fördel att jag har diagnosen och kan tala om för dem och förstår hur det är och hur de har det. Jag kommer bli mer tagen på allvar eftersom jag själv har diagnosen om jag behöver få hjälp av vården till exempel. 

En stor del i den personlighetsutveckling Caroline genomgått senaste åren, där hon även gått i stödsamtal och KBT för sin sociala fobi, har bestått i att identifiera hennes starka sidor vilket hjälpt henne att må och fungera bättre som mamma och förälder.


– Det är ett tips till alla föräldrar, fokusera på att ta reda på dina starka sidor som du kan använda mer och kompensera för de dåliga. Jag har till exempel bildminne och det använder jag för att komma vad jag ska göra till ­exempel. Jag har också väldigt mycket energi och hittar därför på mycket med mina barn under dagarna. Däremot kan konflikter och bråk trötta ut mig lätt, så jag är noga med att välja mina ”strider”. Vill Loke sitta i soffan när han äter frukost så låter jag honom göra det istället för att bråka. 

Vilka praktiska hjälpmedel tar du till i dag för att få mer struktur i livet?


– På morgonen scannar jag över almanackan och whiteboard/anslagstavla för att se om jag har något inbokat under dagen. Planeringen jag gör på morgonen innefattar att försöka bestämma vilka tidpunkter som gäller som delmål under dagen, ”när måste jag börja klä på mig, när barnen ska sova”. Samt att bestämma om jag ska göra min dagliga hushållssyssla på eftermiddag eller förmiddag. Då skriver jag in i min almanacka vad jag ska göra och använder neonfärgade pennor för att jag verkligen ska se det. Jag har även en whiteboardtavla där jag kryssar för om jag tagit min medicin och sen skriver jag listor och lappar för att komma ihåg. Jag har en klocka väl synlig också. 

Tror du att det varit annorlunda för dig om du fått din diagnos tidigare?

– Definitivt. Förut var livet en kamp för att passa in och jag vågade inte drömma för jag hade så många misslyckande bakom mig. Om jag hade fått hjälp tidigare hade jag inte heller utvecklat social fobi. Nu drömmer jag om framtiden och det känns som jag kan prestera vad som helst. Jag vill skriva en bok med egna illustrationer och jag vill studera vidare.


– Jag har även fått kontakt med andra som har adhd som jag, är föräldrar, vi kan skratta åt hur vi beter oss, vilka svårigheter vi har som föräldrar och jag känner mig inte ensam längre. Det är en väldigt viktig bit att veta att det finns andra som jag. 

Läs artikeln i sin helhet i mama nr 2 2008

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 3 nr av mama för endast 99 kr. Köp nu!