Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator
Annica Sandstedt drabbades av ledgångsreumatism redan som 27-åring, efter sin andra graviditet.
Annica Sandstedt drabbades av ledgångsreumatism redan som 27-åring, efter sin andra graviditet.
Annica Sandstedt drabbades av ledgångsreumatism redan som 27-åring, efter sin andra graviditet.
Annica Sandstedt drabbades av ledgångsreumatism redan som 27-åring, efter sin andra graviditet. Foto: Privat

Annica, fick reumatism efter graviditeten: ”Smärtorna har påverkat hela min vardag”

Det som började som en ömhet i fötterna efter graviditeten blev till slut en ledsmärta och stelhet som påverkade hela livet. Saker som andra småbarnsmammor tar för givet – som att byta blöjor, klä på sitt barn och skjuta en barnvagn framför sig – krävde en enorm kraftansträngning och tog allt längre tid. Ändå dröjde det nästan två år innan Annica Sandstedt, 29, fick diagnosen ledgångsreumatism. Nu vill hon berätta sin historia för att ge hopp åt andra som drabbas av den autoimmuna sjukdomen.

Annica hade nyligen blivit tvåbarnsmamma – lilla Elsie var bara några veckor gammal och storebror Ralf 18 månader – då hon vaknade en junimorgon 2020 och kände smärta i fötterna när hon reste sig upp ur sängen.

Dagen innan hade Annica haft på sig ett par lite för små stövlar när hon var ute i skogen, så hennes första tanke var att det var därför fötterna kändes ömma. Men dagarna gick och värken stannade kvar – den blev värre snarare än bättre.

Annica började få smärta i lederna bara några veckor efter förlossningen. Foto: Privat

Under hösten började Annica utöver fotvärken få smärta i händerna och känna sig svag i kroppen, med en extrem trötthet som inte släppte.

– Jag hade en känsla av att jag var lite sjuk hela tiden, som om min kropp hade ett virus den inte kunde bekämpa. Jag tappade även sju kilo i vikt utan någon förklaring, berättar Annica.

Jag fick kämpa i motvind, men jag visste och kände att något var fel. Min kropp var sjuk och det blev bara värre och värre

Då detta var i början av coronapandemin funderade Annica över om hon kanske haft covid utan att veta om det. Hon sökte också hjälp på vårdcentralen, men fick höra att alla prover såg normala ut.
– Jag gjorde det som vården brukar avråda ifrån och sökte runt online på mina symptom. Jag blev snabbt övertygad om att ledgångsreumatism var vad jag hade, men att få hjälp av vården var inte helt lätt. Jag fick kämpa i motvind, men jag visste och kände att något var fel. Min kropp var sjuk och det blev bara värre och värre. Detta var en väldigt mörk tid i mitt liv, säger Annica.

Fick byta vårdcentral för att få en diagnos

Eftersom hon inte hade några reumatiska sjukdomar i släkten tyckte de på vårdcentralen att det lät osannolikt. Annica fick höra att det händer mycket i kroppen när man får barn. Kanske berodde besvären bara på de stora hormonförändringarna efter två täta graviditeter och förlossningar?
– En läkare sa till mig att ”det är vanligt att kvinnor har ont utan att det går att diagnosticera något”. Jag blev inte riktigt trodd – det kändes som att de trodde att jag bara hittade på, berättar hon.

När Annica googlade sina symtom blev hon övertygad om att det var ledgångsreumatism hon led av. Foto: Privat

Efter det dåliga bemötandet dröjde det nästan ett år innan Annica vågade söka hjälp igen. Hösten 2021 bytte hon vårdcentral och fick då ta fler blodprover, där man också för första gången kollade upp hennes anti-CCP, ett test som visar ifall blodet innehåller ett protein som angriper kroppens egna vävnader och ger upphov till autoimmun sjukdom.
– Det normala värdet ska vara mindre än fem och mitt resultat låg på över 200. Kort därefter blev jag remitterad till reumatologavdelningen på sjukhuset och då kunde de även se med hjälp av ultraljud att flertalet av mina leder i händerna och handlederna var inflammerade, berättar hon.

ANNICA SANDSTEDT

Ålder: 29 år
Bor: Mullsjö i Västergötland
Gör: Jobbar inom hemtjänsten
Familj: Barnen Ralf, 4, och Elsie, 2,5

Cellhämmande medicin förbättrade symtomen

I mars 2022 fick Annica till sist diagnosen ledgångsreumatism och påbörjade behandling med methotrexate – en sorts cytostatika som hämmar det överaktiva immunförsvaret. Medicinen tas en gång i veckan med en injektionspenna i huden kring magen.

Det tog uppemot två månader innan Annica kände någon effekt, men sedan började hennes symtom förbättras.
– Smärtorna har påverkat hela min vardag. Även om jag vande mig någorlunda vid smärtan så tar det på psyket att känna sig så begränsad. Innan jag fick diagnosen så gällde det att ta en dag i taget och inte tänka för mycket på framtiden för då blev det överväldigande. När jag fick diagnosen vågade jag äntligen tänka framåt igen, att det förhoppningsvis finns en vardag utan denna smärta, en vardag utan begränsningar. I början av juni i år så kände jag verkligen att jag hade fått mitt liv tillbaka. Även om jag fortfarande har svårigheter så mår jag mycket bättre och jag kommer aldrig ta denna känsla för givet igen, säger hon. 

LEDGÅNGSREUMATISM

Ledgångsreumatism är en kronisk autoimmun sjukdom där kroppens egna celler (antikroppar) attackerar den friska vävnaden i kroppen, och i detta fall specifikt kroppens leder vilket bidrar till bland annat smärta och stelhet.

Källa: 1177.se

Ledgångsreumatism är dock inget man tillfrisknar från, utan något man får lära sig att leva med. Men med hjälp av olika anpassningar går det att få vardagen att fungera, även om saker man tidigare gjort med lätthet nu kräver större ansträngning och tar längre tid. 

Går upp extra tidigt på morgnarna

Tuffast är morgnarna, då lederna är som stelast, berättar Annica.
– Denna morgonstelhet brukar hålla i sig i uppemot en timme men avtar successivt. Det är därför krävande med påklädning, av både mig själv men speciellt barnen. Vintern är värst då kylan gör mig extra stel samt att minst tre lager med kläder ska på barnen innan man kan lämna hemmet. 

Lederna mår bäst av sommarvärme – då är det dessutom mindre kläder att ta på både sig själv och barnen. Foto: Privat

Annica går upp extra tidigt på morgonen för att hinna mjuka upp kroppen och komma i gång, med hjälp av bland annat stretching, handrörelser och värme – som att skölja fingrarna i varmt vatten eller hålla i en kopp te. De dagar när vare sig kroppen eller barnen vill samarbeta tar morgonbestyren extra lång tid och Annica behöver ibland ringa till förskolan och berätta att de kommer bli sena.
– Det är svårt för mig göra saker som kräver handstyrka, som att öppna flaskor och burkar, köra barnvagnen på trögt underlag och diska för hand. Blöjbyten blev också ett hinder när Elsie var yngre, speciellt bajsblöjor då jag inte hade tillräckligt med kraft för att kunna lyfta upp hennes ben och tvätta rent, utan jag fick hitta nya metoder som oftast tog längre tid, berättar hon.

Under hösten separerade Annica från barnens pappa, som har varit till stor hjälp när hon mått som sämst.
– Min dåvarande sambo både fick och har hjälpt mig mycket.  När jag hade som mest ont i händerna och handlederna så gjorde han bland annat mina mackor till frukosten och jag minns även att han några gånger fick hjälpa mig upp med byxorna efter första toabesöket på morgonen. Han tog även barnens blöjbyten om han var hemma.

Annica menar att barnen har fått henne att orka med vardagen, även när det känts som tuffast. Foto: Privat

Som ensamstående mamma har hon i stället fått mer avlastning av sina föräldrar – och passar på att ta det lugnt när barnen är hos sin pappa.
– När jag inte har barnen och jag är hemma själv vilar jag bara. Jag tar varenda stund jag får att lägga mig och vila, berättar Annica. 

Kärleken till barnen blev räddningen

Barnen var så små när Annica blev sjuk att de inte känner till något annat än en mamma som har ont i kroppen.
– Jag har haft mycket skuldkänslor gentemot barnen under denna tid, främst för att jag varit så orkeslös och att jag fysiskt inte kunnat engagera mig så mycket som jag önskat i barnens lek. Men jag försöker trösta mig med att jag alltid gjort allt jag kan. 

– Samtidigt som det funnits extra utmaningar med småbarn och min reumatism så vet jag inte hur jag hade klarat det utan dem. Det må låta klyschigt, men innan jag fick min diagnos och gick runt med konstant värk som bara blev värre, så var barnen det som fick mig att klara av dagarna: att de behövde mig, den oändliga kärleken jag hade till dem samt tanken att få se dem växa upp och finnas där för dem i livets alla skeden, säger hon.

”Barnen är inte så gamla ännu och vill fortfarande bli burna ibland. När jag berättar att jag har för ont så brukar de faktiskt vara väldigt förstående. Jag har inte haft så ont att jag inte har kunnat ta hand om dem, det har bara tagit längre tid”, berättar Annica Sandstedt. Foto: Privat

Annica försöker att inte låta sjukdomen ta alltför stor plats, men förklarar för barnen när hon har extra ont någon dag. Även om medicinen förbättrat hennes tillstånd avsevärt kommer det fortfarande skov då hon mår sämre.
– Då brukar de vara nyfikna och vilja blåsa på till exempel min hand för att det ska kännas bättre. När jag hade fått svullna leder i ena armen så satte de på varsitt plåster på min arm och jag blev alldeles varm i hjärtat. Medan jag hade plåstren på mig synligt var även barnen medvetna om att ”mamma hade ont” så det kan nog bli något jag fortsätter med framöver vid behov. För att underlätta fötterna har jag alltid tofflor inomhus och Ralf är väldigt mån om att jag alltid har tofflorna på mig, även när jag bara ligger i soffan så kommer han och sätter på mig tofflorna, säger Annica.

Vill ge andra en känsla av hopp

I dagsläget planerar Annica inte för några fler barn, men skulle hon någonsin vilja bli gravid igen behöver hon sluta med cellgiftsmedicineringen minst tre månader innan. Detta för att inte riskera fosterskador.

Annica berättar att det inte är helt ovanligt att en reumatisk sjukdom bryter ut i samband med hormonförändringarna under en graviditet eller vid klimakteriet. Genom att dela sin berättelse hoppas hon kunna ge andra i samma situation en liknande känsla av igenkänning och hoppfullhet.
– Kanske någon som läser detta har liknande symptom – eller känner någon som har det, men inte har sökt vård än och då tar tag i det. Kanske läser någon med liknande sjukdomshistoria som mig detta och känner sig mindre ensam.

 

LÄS OCKSÅ: Gravida Gabriella, 35, blev allergisk mot sin egen hud

LÄS OCKSÅ: Kajsa botades från MS: ”Målet var att barnen skulle få en frisk mamma”