Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator
Aida och hennes mamma Kemala, 2022 och 1992.
Aida och hennes mamma Kemala, 2022 och 1992.
Aida och hennes mamma Kemala, 2022 och 1992.
Aida och hennes mamma Kemala, 2022 och 1992. Foto: Rasmus Lindahl/Privat/Aida Vrazalica

Aida Vrazalica: Hur orkade du fly med oss barn, mamma?

När kriget i Ukraina bröt ut våren 2022 trängde minnen från hennes barndoms flykt från det forna Jugoslavien 1992 upp, minnen Aida trodde att hon hade förträngt. För mama berättar trebarnsmamman om flykten och hur arvet av flykt och krig vandrar genom generationer. 

Aida Vrazalica

Detta är en krönika. Åsikter och ställningstaganden är skribentens egna.

Känslan av det kalla och hårda golvet mot min kropp i bussen genom Europa i ett oräkneligt antal dagar. Den starka lukten av urin från ett barn som kissat på sig. Den eviga väntan på ”destinationen”. Mammas hårda och fasta grepp om mig och min bror. Det fasta handgreppet var den enda lilla kontroll hon hade kvar i situationen, att hålla hårt i oss som om hennes liv berodde på det. Vilket det gjorde, och samtidigt stod hon där, vår mamma, vår absolut enda trygghet kvar på jorden.

1991, några månader innan kriget i det forna Jugoslavien bröt ut. Mamma Kemala på väg till jobbet och Aida, på väg till förskolan, en helt vanlig dag. Foto: Privat/Aida Vrazalica

Man kan tro att minnena ovan är något jag levt med länge med tanke på att de utspelar sig 1992, men i verkligheten är detta ett utdrag nedskrivet våren 2022, när kriget i Ukraina bröt ut. Det blev också startskottet för flashbacks och nya minnesbilder för mig om vår flykt från det forna Jugoslavien 1992. Minnen nedgrävda så djupt att jag inte visste att de existerade förrän nu, 30 år senare.

Aida Vrazalica

Ålder: 35

Familj: Man, tre barn, hund.
Gör: Jobbar med marknadsföring och pr.
Bor: Stockholm.

Bakgrund: Aida kom till Sverige 1992 med sin mamma, Kemala, och bror Hari, på flykt från kriget i Bosnien. Nu 2022 är det 30-årsjubileum för deras flytt och Aida vill med denna historia visa andra flyktingmammor att det går att landa på fötterna igen, trots att mattan dras undan under ens fötter. 

Att bli förälder kommer med många nyfunna styrkor. Känslor och egenskaper man aldrig kände till finns plötsligt där som att de vore det mest naturliga i hela världen. Min bror och jag och har otaligt många gånger frågat vår mamma ”hur orkade du?” och fått samma svar 99% av gångerna: ”man gör det för sina barn”. 

1992, Aida med sin mamma och bror nyligen anlända till Sverige. Foto: Privat/Aida Vrazalica

Nu som mamma till tre förstår jag vad hon menar, även om det stundtals blir överväldigande att tänka att Sverige skulle bli ockuperat av grannlandet. Att min man, barnens pappa, skulle bli skjuten och jag skulle sättas på en buss till destination unknown med små barn. 

Mamma pratar ofta om hur glad, tacksam och lycklig hon är över att vi hamnade precis här. Man fick ”välja” destination när man hoppade på någon av de uppradade bussarna, hon valde Sverige för att en gammal dam i Makedonien hade rekommenderat det för ensamstående mammor och kvinnor överlag. Den makedonska kvinnan ska bara veta att det nu skapats generationer av självständiga, starka kvinnor tack vare det. 

2022: Aida med sina barn, sin mamma, sin bror och hans barn. Foto: Rasmus Lindahl/Privat/Aida Vrazalica

Trots att vår historia är mestadels positiv kring anländandet, mottagandet och uppväxten här i Sverige så är jag fullt medveten om att det här inte är verkligheten för majoriteten av Sveriges flyktingar och flyktingar världen över. FN:s flyktingorgan UNHCR uppskattar att 89,3 miljoner människor var på flykt i slutet av 2021. För tionde året i rad ökar siffran. 41 procent av världens alla flyktingar är barn.

41 procent av världens alla flyktingar är barn

Idag i Sverige bor det närmare 300 000 människor som antingen själva var födda i Jugoslavien eller dess efterträdarstater, eller vars båda föräldrar var det från forna Jugoslavien, Bosnien, Kroatien, Serbien eller Makedonien. 

Min son frågade mig häromdagen: ”Mamma hur många procent svensk är jag?”

Jag svarade: ”0 %, båda dina föräldrar är från Bosnien”.

Han förstod ingenting och svarade efter en stund: ”Ja, men det spelar ingen roll. Jag är ändå svensk och bosnisk”.

Våra barn och dagens barn har inte lika mycket inbyggt behov av att tillhöra endast en kultur, ett arv, för dem är det naturligt att ha x antal olika procentsatser fördelade på tillhörighet hos en och samma människa.

Aida och mamma Kemala 2022, inför firandet av mammans 60-årsdag. Foto: Rasmus Lindahl/Privat/Aida Vrazalica

Vi firar 30 år i Sverige nu 2022, mamma fyller 60 år, jag och min bror har båda fått tillökning – en helt ny generation av andra/tredje generationens invandrare som växer och skapar egna tankar och en egen syn och relation till invandrare och krig. 

Jag ser fram emot att se den nya generationen förvalta vårt arv vidare.

LÄS ÄVEN: Gravida Let's dance-stjärnan: ”Att se sitt hemland förstöras är fruktansvärt”

LÄS ÄVEN:
Olena Zelenska om ansvaret: Jag är presidentfru – och mamma