Dottern Havanna föddes oplanerat hemma i mars 2021.

Kristina, 34, födde barn ensam hemma: ”Kände mig som Superwoman”

När Kristina började få känningar, nio dagar innan BF, trodde hon att det skulle dröja åtminstone ett dygn innan bebisen skulle komma ut. Men bara några timmar senare födde hon ensam i sovrummet. Hennes sambo hann inte ens komma hem från jobbet.

– Jag skulle inte vilja ändra någonting faktiskt. Jag var hemma på en trygg plats. Det blev jättebra, säger Kristina Jönsson. 

Att en förlossning sällan blir som man har tänkt sig, kan nog många mammor skriva under på. Men att varken hinna in till förlossningen eller ens ha en stödperson vid sin sida är något som de flesta ändå inte behöver uppleva. Kristina Jönsson, 34, hade skrivit ett två sidor långt förlossningsbrev, förberett en spellista och tänkte att hon gärna ville bada under värkarbetet – men så blev det inte.

– Jag hade en plan. Jag tänkte att jag skulle lyssna på min kropp och lyssna på det jag känner för. Jag ville ha ryggmärgsbedövning också, men det fick jag aldrig så klart. 

Att lyssna på sin kropp fick hon i alla fall göra. Kristina beskriver det som att kroppen tog över, den där marsdagen 2021. Men det började ganska lugnt vid femtiden på morgonen.

– Jag väcks av förvärkar och berättar det för min sambo. Jag ringer också till förlossningen i Varberg för jag vill berätta att jag känner någonting. Men jag hade läst på och visste att det kunde ta tid. Jag tänker: ”Nu ska vi fokusera, Kristina, ta det lugnt och samla energi, det kan ta tre dygn.” 

Kristina Jönsson

Ålder: 34

Bor: Gällinge, i Kungsbacka kommun.

Familj: Christopher, 35, dottern Havanna, född i mars 2021.

Gör: Jobbar på Systembolaget och egen företagare med klädesmärket The Be You Brand.

Instagram: @thebeyoubrand.co

Kristina inser att barnet är på väg – nu.

Samtidigt som Kristina tänker att hon ska ta det lugnt är hon taggad och bestämmer sig för att duscha och försöka raka benen en sista gång innan bebis kommer (”Men det var ju inte så lätt med magen... Det blev som ett schackbräde!”)

Under förmiddagen när Kristinas sambo Christopher åkt till jobbet, gör hon lite yoga och övar på andningen. När värkarna börjar kännas lite mer, tänker hon: ”jaja, klart det ska öka”.

Efter att ha behövt gå på toaletten flera gånger ringer hon in till förlossningen igen. Nu känns det dessutom verkligen i ryggen, berättar hon för personalen i luren.

– Nej, men hur dum kan jag vara...? Men de sa: ”Din kropp gör sig redo”. ”Okej, okej”, sa jag. 

Snart känns värkarna ännu mer och hon ringer förlossningen igen. 

– ”Om du kan sjunga och dansa under en värk, så är det inte dags än”, sa de, så jag kastade mig in i duschen och sjöng The Supremes ”Ooooh baby love, my baby love”, berättar Kristina.

Efter duschen har Kristina kontakt med både sin sambo och förlossningen. I hennes journal står det:

12.57. Frisk förstföderska i v 38+4  ringer på grund av täta smärtsamma sammandragningar. Beskriver en slemblandad blödning. Ingen vattenavgång. Känner fosterrörelser. Normal graviditet. Välkomnas in. 

Christopher är på väg hem från jobbet och paret har bestämt sig för att åka in. ”Om de skickar hem oss får vi väl åka hem igen helt enkelt”, tänker Kristina, men hinner inte mycket mer än så innan hon inser att barnet är på väg – nu. 

– På den korta stunden började jag få panik, ”Wow nu känns det mer!”. Då ringde jag 112 och fick prata med två kvinnliga poliser. Jag sa: ”Nej, jag kände att jag var tvungen att ringa er, jag tror det har gått lite för långt nu”. 

”Ingen kommer tro mig” tänker Kristina när hon minuten efter att dottern fötts tar deras första selfie. Foto: Privat

Ringde 112

Polis kopplar in förlossningen i Varberg och alla pratar samtidigt. Ambulansen är på väg. ”Kristina, kan du ropa efter en granne?” frågar de i telefonen.

– Fattar du vad löjlig man är, jag svarar: ”Jag vill inte att någon granne ska se mig så här, är du go eller?!”.

I hallen drar Kristina av sina kläder och tittar i spegeln. Hon ser en blåvit hinna mellan benen (”det måste varit själva hinnsäcken”). Samtidigt som hon känner paniken stiga inser hon att det är ”no going back”. Situationen får Kristina – som är uppvuxen i Australien men som bott i Sverige sedan 2006, att börja prata på sitt modersmål engelska. 

– No, no, no, not here, not like this, säger hon för sig själv samtidigt som alla i telefonen försöker prata med henne.

Kristina beskriver det som att hennes kropp tar över och att hon går på autopilot. I sovrummet kastar hon ner kuddar och filtar på golvet och flyttar en spegel så att den står mittemot sängens fotända. Sedan ställer hon sig bredbent på golvet, med lätt böjda ben och händerna på sängkanten. 

– Jag hade kollat olika förlossningspositioner på Youtube några dagar innan och det måste ha varit meningen för annars skulle jag ha lagt mig på rygg i sängen. Men nu tänkte jag ”den här har många tipsat om”. 

Allt Kristina kan tänka på är gåvan, hennes barn, som hon har väntat på. ”Nu kör vi”, tänker hon och med ett djupt lejonvrål krystar hon ut bebisens huvud. Över axeln ser hon barnets huvud i spegeln:

– Hon såg ut som en arg, blå smurf! Jag skrek: ”Aah she's looking at me!”. Jag var så panikslagen. Sedan krystade jag en gång till och då kom hon ut. Men hon var så hal och jag hade den stora magen så jag tappade henne lite. Tur man hade navelsträngen, hon flög som en bungyjump!

I Kristinas journal, som hon läst många gånger i efterhand, står: 

”Kvinnan uppger att trycket har ökat sista 5 minutrarna, upplevs närvarande och samlad. Ser nu huvudet. Huvudet föds med samtidig vattenavgång, mor andas och väntar på nästa värk, en flicka föds på nästa värk kl. 13.15, skriker direkt, torkas av med handdukar. Mor uppmanas att lägga flickan hud mot hud, lägga handdukar och filt på och sätta på en mössa. Partner kommer hem.”

Jag hade kunnat lyfta en bil – jag kände mig som världens mäktigaste Superwoman just då. Jag tror att glädjeruset gjorde det mindre smärtsamt. Jag var så lycklig mitt i allt, jag hade inte tid att bli rädd.

Personerna i telefonen försöker prata med Kristina medan hon lutar sig mot väggen i sovrummet med sin bebis i famnen. ”Herregud, jag kan inte förstå att det här precis hände. Ingen kommer tro mig”, tänker hon samtidigt som hon tar sin första selfie som mamma, som ”bevis”.

– Jag hade kunnat lyfta en bil – jag kände mig som världens mäktigaste Superwoman just då. Jag tror att glädjeruset gjorde det mindre smärtsamt. Jag var så lycklig mitt i allt, jag hade inte tid att bli rädd. 

– I efterhand känner man sig lite dum, signalerna var där men också... Det är ju det här med: var är en förvärk och vad är en riktig värk? 

Kristina har haft gallstensanfall en gång och då trodde hon att hon skulle dö. Den smärtan var värre än värkarna under förlossningen.

Medan Kristina pustar ut på golvet frågar barnmorskan i telefonen om bebisen andas. Det gör den, svarar Kristina. När hon får frågan om det är en flicka eller pojke kommer hon på att hon inte har kollat och utbrister:

– Oh my god, it's a girl! Girl power, pussy power! Wohoo!  

Havanna har hunnit bli 14 månader och beskrivs av sin mamma som ”turbo”. Hon är envis, bestämd, aldrig stilla och hörs alltid. Foto: Privat

”På ett sätt är jag glad att jag var ensam”

Tio minuter efter att dottern kommit till världen kommer Christopher in genom dörren och får i uppdrag att ta fram en mössa åt bebisen. Ytterligare 10–15 minuter senare kommer ambulansen. Efter att moderkakan kommit ut, åker de nyblivna föräldrarna till sist in till förlossningen i Varberg.

Du låter så himla cool när du berättar det här, samtidigt som du säger att du hade panik. Finns det någon del av dig som önskar att förlossningen hade varit annorlunda?

– Om min sambo hade hunnit hem, då hade jag förlöst henne på motorvägen! På ett sätt är jag glad att jag var ensam. Om han hade varit här, då tror jag att vi hade bråkat i stället faktiskt. Han hade kanske sagt ”Lägg dig på sängen” och jag hade skrikit ”Ut härifrån!”. Jag tillhör också den typ av envisa kvinnor som inte vill be om hjälp utan tänker ”jag gör det själv”. Jag vill inte glorifiera – hade jag fött på förlossningen hade jag också älskat det till 200 procent! Men det här är så jag i grund och botten. 

– Jag skulle inte ändra någonting faktiskt. Jag var hemma på en trygg plats, kanske kunde jag ha ändrat och gjort det där på förlossningen – fine – men det här blev jättebra. Det blev en rolig berättelse. 

Kristina och Christopher gav sin dotter namnet Havanna. Det var han som fick idén, inte för att paret har någon koppling till Kuba, men eftersom de båda gillar dykning och havet. Och efter förlossningen tyckte Kristina dessutom att namnet passade bra.

– Hon kom med en jättevåg!

De första månaderna var dock kämpiga för familjen, eftersom Havanna hade kolik. I nuläget känner sig Christopher och Kristina inte redo för ett eventuellt syskon, men om den dagen kommer har Christopher gjort strikta planer:

– Han har sagt att vi ska tälta utanför förlossningen två månader innan, så att vi har nära. Dessutom har min barnmorska noterat allt så de har stenkoll på mig nästa gång. Allt är registrerat för round two!

Kristinas känslor inför ännu en förlossning, skiljer sig dock lite:

– Vet du, jag skulle kunna göra det igen, så knäpp är jag! Det var magiskt! Visst, man kan inte planera allt men man måste faktiskt ha lite kunskap så att det inte blir panik när man väl är där. Saker kan gå fel... Men oavsett om jag hade fött på förlossningen eller med kejsarsnitt eller adopterat så skulle det vara det bästa jag någonsin gjort. Men det här blev verkligen en underbar, oväntad upplevelse!

LÄS MER: Erika, 35: Jag hade en orgasmisk förlossning

LÄS MER: När ska man åka till förlossningen?