Jennifer kämpade i sju år för att få barn – efter 10 IVF-försök föddes mirakelbebisen Leonie

Jennifer Elsren är inte den som ger upp i första taget. Sju år kämpade hon och maken Jimmy för att få ett barn. I dag bor den lilla familjen, med dottern Leonie som snart fyller två år i självklar centrum, på idylliska Donsö. Det är en liten bilfri ö i Göteborgs södra skärgård där de bofasta tar sig fram fram med hjälp av cyklar, mopeder, golfbilar eller flakmoppar. Framtiden ser ljus ut. Bakom ligger den långa kampen, och Jennnifer tycker det känns viktigt att vara öppen. 

– Jag kände att det var jobbigt nog att det var som det var, men att jag inte kunde vara ärlig om vart jag är i livet gjorde det hela ännu jobbigare. De allra flesta var otroligt kärleksfulla och genom att vara öppen med vår resa orkade vi nog fortsätta så länge som vi gjorde, förklarar Jennifer.

– När vi var mitt uppe i vår kamp för barn sökte jag ofta efter personer och berättelser som liknade vår för att kunna få tips, hopp eller något annat som kunde hålla humöret uppe. Jag känner att om jag kan dela min historia så kanske jag kan hjälpa någon annan.

Resan till barn var lång för dig och Jimmy. När började ni känna att det var dags att söka hjälp?
– Det var ganska tidigt som jag började googla. Vi började försöka 2013 och jag hade koll på att det var tolv månader som gällde. Ansökan om hjälp skickade vi in på årsdagen och på våren 2015 fick vi vår första konsultation på Sahlgrenska.

Men innan de fått hjälp plussade plötsligt Jennifer. Paret blir överlyckliga och göra tre eller fyra test för att vara säkra på sin sak. Några dagar senare åker hon på jobbresa och under ett möte börjar hon blöda. Det är hennes första missfall.

Sedan började IVF-karusellen?
– Ja, vid första försöket var allt så nytt, skrämmande och nervöst. Jag är otroligt spruträdd så bara att ta hormonsprutorna inför ägguttagen var en pärs. Vissa dagar kunde det ta uppemot 20 minuter innan jag vågade trycka in den där korta nålen i magen. Ägguttagen gick bra varje gång och jag tyckte inte att det var jobbigt någon av gångerna. Vi fick fina embryon och blastocyster att frysa. Vi gjorde instoppet av vårt första embryo och väntade ihärdigt på att få kissa på stickan på den planerade dagen. När dagen äntligen kom så fick vi ett plus! Så underbart! Men vi hade med missfallet färskt i minnet så var det också väldigt läskigt. Dagarna gick och vi gick in i vecka åtta. Jag hade ett jobbevent där jag och en kollega hade tagit emot ett sällskap från Singapore när jag vid lunch gick på toaletten. Där inne på toaletten på Scandic stod jag med blod i trosorna och en ångest över vad jag skulle göra. 

– Följande försök följde samma mönster men försök fem slutade i en missed abortion med efterföljande skrapning på samma avdelning som kvinnor som valt att göra abort ligger. 

Det var surrealistiskt att behöva ligga på samma avdelning, minns Jennifer.

Vid försök nummer sju sjukskrevs Jennifer av läkaren på Sahlgrenska för att få vara hemma i lugn och ro de tolv första veckorna. Allt för att graviditeten skulle sluta med en levande bebis.
– Jag vågade inte röra mig och hade sjuk ångest över att exempelvis åka buss eller göra något annat som, i mitt huvud, kunde skaka ut fostret. Men allt var bra och tiden gick fram tills att jag i vecka åtta får ett mejl om att Försäkringskassan avslog min sjukskrivning. Jag visste inte ens att det fungerade så, läkaren hade ju sjukskrivit mig… och så säger dom att jag inte mår dåligt och att jag ska skärpa mig och gå tillbaka till jobbet. Där och då rasade världen igen. Jag ringer läkaren som lägger tid på att komplettera sjukskriven men det blir ändå avslag. Fyra dagar efter avslaget blöder jag och missfallet är återigen ett faktum. Åttonde missfallet! Den perioden i mitt liv är ett sådant mörker.

Hur länge ”stannade” graviditeterna du hade?
– Det var tidiga missfall, det var runt vecka 7 de flesta graviditeterna stannade av. Totalt hade jag varit gravid i ungefär 45 veckor när sista försöket gjordes. Det var en tanke jag ofta tänkte, Jag hade varit gravid i över 40 veckor men hade ingen bebis i min famn.

Hur mådde du och Jimmy psykiskt?
– Det har varit väldigt jobbiga år. Efter de första tre kanske fyra missfallen började det verkligen knaka i vårt förhållande med min man. Vi har väldigt olika sätt att hantera sorg på och efter fjärde missfallet var det väldigt svårt att förstå varför vi inte kunde förstå varandra. Vi har pratat om att gå isär men kärleken till varandra är väldigt stark och vi har alltid landat i att det ska vara vi. Vid försök fyra åkte vi iväg efter instoppet av embryot för att testa om det skulle hjälpa att komma bort från vardagens stress. Då åkte vi till Kalifornien och Hawaii, men när missfallet var ett faktum på Hawaii så var resan inte rolig längre. Och 2017 sålde vi huset då rummet som var tänkta till vårt kommande barn var för jobbigt att se varje dag… 

Hur reagerade vänner och familj på alla era försök?
– Vi har haft sådan otrolig support genom hela vår resa och jag har de bästa vännerna och familj man kan önska sig! De har funnits där genom hela processen och stöttat oss i alla våra val och konstiga beslut genom åren. Vi har vågat vara hundra procent öppna och det har garanterat hjälpt oss att övervinna så många av de motgångar som vi stött på.

Hur mådde du fysiskt? Jag kan tänka mig att det måste ha varit kämpigt med alla hormoner? Fick du biverkningar?
– Fysiskt har det faktiskt inte påverkat mig så mycket. Jag gick upp en del kilon under hela processen men utöver det så har det mer varit den psykiska delen av hormonerna som har påverkat mig tror jag.

Hur tycker du sjukvården i Sverige varit?
– Vi har alltid känt oss trygga och blivit bra bemötta. Vården fungerar bra om man har ett relativt vanligt problem. Men när det inte funkar med de vanliga processerna så känner vi tyvärr att vården här halkar efter i många områden då byråkrati, kostnader eller ibland bara stolthet ofta står i vägen. 

Ni sökte även hjälp utomlands?
– Ja, vi letade ofta efter information på nätet om andra som varit med om något liknande. Vi hittade mycket forskning och många olika kliniker välden över. Vi hörde ofta bra saker om kliniken i Aten och vi läste på och bestämde oss för att skicka ett mail.

Paret övervägde surrogat och gick även igenom hela processen för adoption, men valde att testa IVF ytterligare en gång.

Sedan har du opererats två gånger…
– Den första operationen var en skrapning, efter min missed abortion. Efter det så läkte inte livmodern som den skulle utan det blev en hinna där inne som växt ihop. Den var man tvungen att gå in och skära loss. Den andra operationen gjordes i Grekland då de gick in och ta ett prov från slemhinnan i livmodern för att analysera om det var något där som kunde påverka graviditeterna. Det var via det som bakterien i min livmoder hittades. Detta hade enkelt kunna gjorts vid tillfället i Sverige men gjordes inte då det inte ingår i det vanliga programmet. Då hade vi kanske kunnat få barn redan 2017 i stället. Men det är något vi aldrig kommer få svar på…

Vet du varför det var så svårt för er att bli gravida? Vad sa läkarna?
– I Sverige fick vi aldrig någon förklaring då ingen kunde hitta vad felet var här. De gjorde inte så mycket tester utan höll sig till det vanliga programmet. Läkarna här ville och fick inte gå utanför planen och varje gång vi kom med något som vi läst så sa de att det inte var tillräckligt forskat på här i Sverige. Vi gjorde två spolningar av min livmoder och testade blodförtunnande Trombyl vid några tillfällen men mer än det gjorde aldrig läkarna här och inget av det gav något bättre resultat.

Paret tog sig till slut till en klinik i Grekland. Det var där som man efter många tester hittade bakterier inne Jennifers livmoder. Hon fick en stark antibiotikakur, och kanske var det räddningen. För när Jennifer blev gravid nästa gång så stannade äntligen graviditeten kvar.
– Den första graviditeten efter att vi varit i Grekland gav oss Leonie, så vi tror ju att det var det!

Du fick även ett ”vaccin”?
– Ja, de gjorde en del andra saker som vi själva benämner som ”hokus pokus”. Till exempel så finns det forskning som visar två personer kan vara för kompatibla och testerna visade att vi låg mot gränsen av ”för lika” så de tog lite blod av Jimmy och gjorde ett vaccin som de injicerade i mig. Det skulle vi göra ytterligare en gång efter ett år men det gjorde vi aldrig. Vi har inget bevis eller likande på vad det var som gjorde att det fungerade denna sista gång men vår starka tro är att det var bakterien inne i livmodern som satt käppar i hjulen under alla år. När den försvann så kunde fostret gro sig stort och må bra inne i min livmoder.

Så fint att höra! Hur var det när du plussade?
– Ja vi bestämde oss att försöka igen en sista gång och bokade in oss via ett privat bolag. I november gjordes ägguttaget som gick bra och vi stoppade tillbaka ett fint litet embryo. Några veckor senare plussade vi på stickan. Dagen för ultraljudet kom och vi fick se och höra ett hjärtslag… Vi tänkte ”herregud, vågar vi tro?” Vi bokade in ultraljud privat varje vecka i princip för att veta att fostret fortfarande levde. 

När släppte oron för att få missfall igen?
– Den släppte aldrig! Men jag hade en tanke om att efter vecka 22 så räknas fostret som ett barn och oavsett hur det går efter vecka 22 så är hon vår dotter. Hon kommer få ett namn, personnummer och för alltid räknas som vårt barn. Det var mitt mål!

– En sak jag inte har berättat för så många var att jag även efter att hon var född inte var säker på om det var på riktigt. Jag var jätterädd för att kliniken skulle ringa och säga att det blivit något fel och att de råkat stoppa in någon annans embryo och att vi var tvungna att lämna ifrån oss henne. Jag kunde inte släppa de tankarna så jag beställde faktiskt ett DNA prov för både mig och min man och gjorde ett sådant. När det kom tillbaka och visade att vi båda var hennes föräldrar så vågade jag äntligen tro och först då vågade jag ta till mig Leonie på riktigt och med hela mitt hjärta. 

Vad skönt för dig att veta säkert. Vill du berätta om förlossningen?
– Leonie verkade längta lika mycket efter oss som vi efter henne. Så en natt i början på vecka 35 gick mitt vatten. Av någon anledning öppnade jag mig inte mer än sju centimeter och 25 timmar senare sjönk Leonies syresättning väldigt snabbt och det blev akut kejsarsnitt. 20 minuter senare fanns hon i våra liv, vår underbara prinsessa! Vår dotter är helt magisk! Hon är omtänksam, mysig och väldigt busig, som hon själv ofta säger. 

Vad är det bästa med att få vara mamma nu tycker du?
– Det bästa med att vara mamma är kärleken till Leonie. Den är helt obeskrivlig! Det är magiskt att få följa en liten person och se utvecklingen, hur hon suger in allt och lär sig nya saker hela tiden. Att sedan få vara där när världen blir för stor och krama, lugna och skapa trygghet är helt underbart. Allt är verkligen inte en dans på rosor varje dag men hon är en så omtänksam liten tjej som äntligen kom till oss efter så många år. 

Fanns det tillfällen när du bara ville ge upp?
– Vi pratade om att ge upp och fick också höra det av en del personer runt oss. Orden ”slappna av så ska du se att det går bra” är de värsta som finns. Det kanske ligger något i de orden men jag kan lova er, jag var inte avslappnad när vi gjorde försöket som gav oss Leonie! Jag tänkte mycket på det när vi bestämde oss för att göra ytterligare en IVF, att jag inte kommer kunna ge upp förrän jag vet att det inte går. Inte förrän det finns en bekräftad orsak tror jag att jag hade kunnat ge upp hoppet.

Har du något råd till andra som kämpar för att bli gravida?
– Jag kommer inte säga ”att det ordnar sig” eller något liknande för det vet man inte. Det är nästan det som varit det jobbigaste för oss. Jag tror det viktigaste är att följa sin magkänsla och göra det som känns rätt för dig. Det finns väldigt mycket hjälp att få och olika vägar att gå för att få bilda en familj. 

LÄS OCKSÅ: Ny studie: IVF-barn har bättre livskvalitet än andra 

LÄS OCKSÅ: Annica Englund pausar IVF-resan: ”Nu måste jag få leva livet ett tag”