Polisinfluencern Mona Ammar Persson väntar sitt tredje barn: ”Barnen är stolta”
Vi är många som följer polisen Mona A Perssons konto på Instagram, där hon berättar starka historier ur verkligheten. Nu väntar hon sitt tredje barn och för Mama berättar hon om hur det är att kombinera polisyrket med graviditet och familjeliv, och om den svåra händelsen med en avliden bebis:
– Det var väldigt tungt och kändes kanske ännu mer när jag själv var gravid.
Som ingripandepolis jobbar Mona Ammar Persson, 32, vanligtvis med att rycka ut i nödsituationer efter larm till 112, hantera våldsamma situationer och ingripa vid brott. Som gravid har det dock inte varit enkelt att åka polisbil, må illa och jobba skift. I vecka 15 placerades hon därför i inre tjänst, där hon jobbar med brott i nära relationer. Mona, som redan har en 9-årig dotter och en son som är 8 år, förklarar att den här tredje graviditeten varit betydligt tuffare än de tidigare. Hon fick tidigt ont, med foglossning och mycket sammandragningar. Samtidigt känner hon sig tryggare – och tiden har gått fort. Om sex veckor ska bebisen komma!
– Jag är så uppe i det här med jobb och jag har två andra barn som jag behöver fokusera på, så allt har gått snabbt. När jag var gravid första gången hade jag precis fyllt 23, så jag var yngre och då hade ingen av mina nära vänner barn. Nu föder alla tycker jag!
Mona och barnens pappa, Mark, har hållit ihop länge. Hon var bara 15 när de träffades och han är fantastisk, säger hon med ett skratt. När barnen var små började Mona sin polisutbildning och de flyttade alla till Växjö. 2019 var hon färdigutbildad och i dag är de tillbaka i Helsingborg.
Hur är det jobba som polis och sen komma hem till familjen? Du måste vara med om svåra saker?
– Ja, speciellt när det gäller barnärenden eller när man själv har lämnat ett dödsbud. De två sakerna är det som berör mest. Men jag tycker att känslor är bra! Jag tar åt mig och blir berörd, men det är också därför jag tror att jag kan vara en bra polis, för det känns som att jag har med mig hjärtat i arbetet jag gör, menar hon.
– Det är inte jättestor skillnad på mig hemma och på jobbet. Det här att jag faktiskt brinner för samhällsfrågor och vill hjälpa människor, det är ju det privata medmänskliga i mig som jag tar med mig till jobbet.
Mona Ammar-Persson
Ålder: 32 år
Familj: Maken Mark Ammar-Persson, 35 år, och deras två barn. Väntar nummer 3 i oktober.
Bor: Helsingborg.
Gör: Polis.
Gravidvecka: 34.
BF: 16 oktober.
Mona följs av tusentals på sociala medier
För Mona är det självklart att vara på sociala medier, men under utbildningen fick hon ofta höra att poliser inte ska vara där. Men det är ju där nästan alla är, säger hon, och hon menar att det är viktigt för polisen att visa vad de gör för att medborgarna ska känna sig trygga. Samtidigt behövs fler kvinnliga poliser och fler med utländsk bakgrund, och på Instagram kan hon visa fördelarna med yrket på ett personligt sätt.
– Jag har själv invandrarbakgrund, mina föräldrar flydde kriget från Libanon, och vi ska spegla samhället vi bor i. Men det finns inte många poliser med min bakgrund, eller kvinnor. Då räcker det inte att säga att ”vi vill ha fler”, vi måste ju visa att det finns och vilka fördelar det innebär.
Hennes konto har nästan 30 000 följare, och där visar hon också bilder ur livet som inte handlar om polisarbetet. Tankarna går lätt till SVT-serien ”Tunna blå linjen”.
Känns tv-serien nära din vardag?
– Ja, jag älskar ”Tunna blå” och jag tycker den speglar vårt yrke bäst! När de tar upp sociala medier och allas åsikter, det är klockrent! Hur mycket man egentligen känner i uniformen, för den stänger ju inte av våra känslor. Även den här balansen att vi måste vara professionella på jobbet, och sen kan man bryta ihop hemma.
Det måste vara svårt. Hur är du hemma då, som mamma?
– Kärleksfull. Trygg. Jag har frågat barnen, för man är ju nyfiken på hur de ser på mig, och de tycker jag är stark och rolig. Och så ”polis”.
Är barnen stolta?
– Ja, det är de, och det märker jag väldigt mycket!
Vad har du lärt dig av barnen?
– Jag har lärt mig att det är bra att visa känslor. Mammarollen handlar om att visa att det är okej att vara ledsen. Jag tänkte på det extra mycket när jag fick en flicka och sen en pojke – den här fördomen att män inte visar känslor och att det är det som är manligt. Det är jätteviktigt för mig att kunna visa att det är okej att gråta oavsett kön. Jag har heller inga problem att säga att jag har haft en jobbig dag på jobbet och är trött. Jag underskattar inte dem för att de är barn. De förstår så otroligt mycket mer än vad vi tror!
Och nu kommer det en liten till snart… Vet du vad det blir?
– Nej, vi vet inte. Vi kollade inte det med de två första heller. Först var det som en utmaning, med första barnet. Alla bara ”Ni kommer inte kunna hålla er”! Då tänkte jag att det kan jag visst. Sedan gillade jag känslan, så vi bestämde oss för att inte kolla med de andra. Man behöver inte veta allt!
Är trean efterlängtad? Planerad?
– Vi har alltid velat ha fler barn, men sedan var det studier och jag ville komma in i jobbet, och vi köpte hus. Sedan blev det bra tajming! Men hade min man fått bestämma så hade vi nog haft fem ungar nu. Han är jättebra med barn, men det är jag som måste bära dom...
Dottern var den första som fick veta att hon var gravid
Vad tycker du då? Hur många barn vill du ha?
– Jag är själv uppvuxen i en stor familj, vi är fem syskon som alla är nära. Men jag har haft en jobbig graviditet, så det är svårt att svara på. Kanske fyra?!
Vem var den första du berättade om den här graviditeten för?
– Det var min dotter! Min förstfödda! Jag var och jobbade i Stockholm och kände att jag inte mådde riktigt bra. Så jag tog testet utan att säga det till någon, och då sa stickorna att jag var gravid. Jag sa inget och höll det för mig själv i fem dagar. Sedan var jag och min dotter på väg hem i bilen och jag kände att vi hade ett ”moment”.
– Jag stannade bilen. Hon sa: ”Mamma vad gör du?”. Jag sa: ”Mamma har en bebis i magen, nu ska du bli storasyster”. Det var ”in the moment” och inte planerat, men det kändes så rätt! Det var speciellt att kunna berätta det för henne först av alla.
Wow. Hur reagerade din dotter? Vad var det första hon sa?
– Det var: ”Va?”. Jag kommer ihåg hennes ögon, hon blev så glad! Hon hade längtat efter syskon. Sedan när vi kom hem spelade vi charader, och då fick hon berätta att jag var gravid för sin lillebror och pappa!
Finns det något du är orolig för nu?
– Jag är lite orolig för att jag inte är så jätteorolig. Jag vet inte om det är vardagen som rullar på, att man inte hinner? Sedan är det klart att det gör jätteont att föda...
Mmm. Har du tänkt på hur du vill att förlossningen ska vara?
– Det finns skräckhistorier, men båda gångerna jag har fött har personalen varit fantastisk och barnmorskan har lyssnat. Om det funkar som de andra två gångerna, och om bebisen mår bra, då är jag supernöjd.
Har du haft några cravings under graviditeten?
– I början på min graviditet var det apelsiner! Och kex. Det är någonting med salt?
Vad längtar du mest efter att göra när bebisen har kommit?
– Jag längtar efter att kunna sova. Att kunna vända mig i sängen utan att få en sammandragning. Och att gå på promenader! Jag har alltid varit väldigt aktiv och tränat myck, men det har jag inte kunnat den här graviditeten för jag får bara ont. Så, att känna igen min kropp igen, och att den matchar mitt psyke!
Tufft att möta föräldrar när deras bebis dött
Har det funnits någon gång under graviditeten som du har känt att din man inte förstår dig?
– Han kan ju aldrig förstå hur det är att ha ont och inte kunna resa sig och att det är tungt. Men han gör ju så gott han kan och avlastar mig jättemycket. Men man kan aldrig veta till 100 procent hur någon har det om man inte själv varit i det. Han är fantastisk ändå!
Vad fint! Om vi återvänder till ditt yrke. Finns det någon särskild händelse i jobbet som har berört dig extra mycket?
– Jag hade precis fått reda på att jag var gravid, och hade inte berättat för någon än. Samtalet kommer in till ledningscentralen och det låter först som att det är ett bråk. Men det är föräldrarna som skriker i panik! De somnade under natten och sen vaknade de på morgonen och hittar sitt spädbarn, inte levande längre. Det är ingens fel, man kan inte skylla på någon, tyvärr är det bara sånt som händer. Men då fick vi åka med föräldrarna till sjukhuset, och där och då kändes den här uniformen så onödig. Vi måste fråga föräldrarna frågor som vi behöver ha svar på, för att kunna säga att det är plötslig spädbarnsdöd och inget brott: ”Vad gjorde ni kvällen innan? Vad hände?”. Mitt i deras sorg. Det var väldigt tungt och kändes kanske ännu mer eftersom jag själv var gravid.
Det måste ha varit oerhört tungt. Hur hanterar man en sådan situation?
– Vi får krisstöd när det är extra tunga ärenden vi varit på. Man kan även få prata med en psykolog, men för mig har det än så länge räckt med det fantastiska stödet jag fått från kolleger, familj och mina vänner. Att få krama sina egna barn när man kommer hem efter ett sånt ärende är en obeskrivlig känsla. Det finns inget som tar hand om själen mer än deras kramar.
Trots det tuffa, vad är det bästa med att vara polis?
– Dels variationen, men också möjligheten att få kontakt med människor i deras sämsta stund och att kunna påverka. Vi ser mycket av samhällets baksida, men de stunder man får se rättvisa och resultat av de extra minuterna man la ner på att lyssna eller bara ge en kram, de är ovärderliga.
LÄS MER: Småbarnsmamman Maria om livet som pilot: "Alice går alltid först"
LÄS MER: Gravida Julia Bergman: ”Detta är sista barnet”
LÄS MER: Malin har 5 barn under 5 år: ”Intensivt och underbart”
