Idag har Mari tre biologiska barn och är stödmamma åt två till. Det var en lång kamp att få bli en stor familj: ”Kärleken till varandra och Elias var det som fick oss att klara detta”.
Idag har Mari tre biologiska barn och är stödmamma åt två till. Det var en lång kamp att få bli en stor familj: ”Kärleken till varandra och Elias var det som fick oss att klara detta”. Foto: Unsplash / privat / mama

Mari, 35: ”Jag fick sju missfall och två missed abortions under fyra år”

Mari Englspergers resa mot ett syskon till sonen Elias tog fyra år. Under den tiden fick hon sju missfall och två missed abortions. Idag har hon tre biologiska barn och är stödmamma åt två till – efter en lång kamp att äntligen få vara en stor familj.

Här berättar Mari med egna ord om vägen till ett syskon.

”Jag var 19 år gammal när jag oplanerat blev gravid med mitt första barn, Elias. Han föddes 2005 – helt utan komplikationer. Tre år senare hade jag träffat min nuvarande man och vår gemensamma resa mot att få barn började. I oktober 2008 hade vi vårt första, av många, missfall. Det gjorde väldigt ont, som en extrem mensvärk, i några dagar innan jag började blöda. Jag var då gravid i vecka 7 och så snart blödningarna började förstod jag vad det var frågan om.

Jag kontaktade min barnmorska och fick efter några dagar komma in på ett vaginalt ultraljud för att bekräfta att det varit ett missfall. Det var så obekvämt och svårt, att lägga mig där och spreta med benen när jag fortfarande blödde, och samtidigt visste att det skulle komma ett tråkigt besked… Man konstaterade att allt hade släppt och sedan fick vi en broschyr och ett ’det här är vanligt, inget att vara ledsen över’. 

Mari med barnen Elias, Levi och Valde. Foto: Privat / mama

Vi avvaktade någon månad innan vi blev gravida igen. Även den här gången släppte det i vecka 10. Då kollade de inte ens efteråt utan sa bara att vi själva skulle ’märka’ om jag fortsatt var gravid. Tredje missfallet kom i vecka 15. Vi hade då hunnit berätta för alla i vår omgivning att vi var gravida, samt fått det bekräftat via vaginalt ultraljud strax efter vecka 8. Jag började blöda på ett barnkalas. Men jag kände ingen smärta, så kvinnohälsan förklarade att det kunde vara en mellanblödning. 

Dagarna gick, jag blödde bara lite och hade inte ont förrän efter fyra, fem dagar. Jag pratade med kvinnohälsan igen och fick komma in och göra ultraljud där man kunde konstatera att fostret inte hade några hjärtslag. Det hade slutat växa i vecka nio. I sex veckor hade alltså min kropp fortsatt visa graviditetssymptom och inget missfall hade framkallats. Vi hade fått en ’missed abortion’. Hur det hanterades? Jag skulle avvakta ytterligare, ’OM det släpper av sig själv nu när du vet om det’. Tack. Kul. Nu fick jag gå ytterligare en vecka med vetskapen om att jag hade ett dött foster kvar i mig.

Ny tid. Inget hade släppt. Fick tabletter för att framkalla missfallet. Ny tid dagen efter. Inget mer hade hänt. Kontroll, ny tablett och ny tid efter tre timmar på sjukhuset. ’Det kan ta många timmar till innan det släpper, rör på dig men stanna kvar i stan så att du finns i närheten’, sa de. Så vi stannade kvar i Östersund. Då släppte det till slut inne på ett kafé. Det forsade klumpar och stora mängder blod ur mig. Jag var dyngsur genom byxorna, ända ner i skorna, och lämnade blodiga fotspår efter mig när vi lämnade kaféet i hast för att åka in till sjukhuset. 

”Det vi lärde oss efter vår första missed abortion var att vi inte skulle vänta med att berätta för folk att vi var gravida. Om något skulle gå fel förstod de ju också varför vi var ledsna”. Foto: Privat / Unsplash / mama

Efter tio timmar konstaterades det att jag fortfarande blödde mycket och att stora delar var kvar, vilket krävde en skrapning på operationen. Först dagen efter fick vi komma hem och börja sörja. Igen.

Det vi lärde oss efter vår första missed abortion var att vi inte skulle vänta med att berätta för folk att vi var gravida. Om något skulle gå fel förstod de ju också varför vi var ledsna.

På grund av min övervikt och att jag kunnat både bli gravid och fött barn bara några år tidigare, gjordes ingen utredning på varför fostren inte stannade kvar.

Vi fortsatte försöka så snart min kropp var återställd. Men samma resultat. Igen. Och igen. Efter totalt sju missfall och ytterligare ett missed abortion under fyra år tog jag beslutet att göra en överviktsoperation. Vi pratade även om att det var ett barn vi ville ha, och att det inte spelade någon roll om det var vårt biologiska. Vi valde därför att bli stödfamilj, och fick till oss världens finaste lilla flicka.

Efter överviktsoperationen rekommenderas man vänta ett år med graviditet. Då vi blev oplanerat gravida efter nio månader talade jag med min behandlande kirurg samt barnmorskan om att få behålla barnet trots allt – jag hade psykiskt inte klarat en abort. Inte fysiskt heller för den delen.

Foto: Unsplash / mama

Ett tidigt ultraljud i vecka åtta bekräftade hjärtslag. I vecka tolv började jag blöda, men utan smärta som vid missfall. Ingen kunde förklara varför. Det var först efter vecka 20 som blödningarna slutade helt, och till slut födde jag en välskapt liten gosse på 3110 gram och 50 centimeter. Levi hade kommit och lyckan var total! 

Vi hade uppehåll på bebisverkstaden i ett och ett halvt år. I maj 2014 blev vi gravida igen. Även denna graviditet blödde jag mycket, men nio månader senare kom vår tredje son, Valde. Vi hade nu fått ytterligare ett stödbarn, och den helg i månaden när vi hade alla våra fem barn hemma var vi hela. Vi hade äntligen fått den stora familj vi önskat.

Vi har haft vänner och familj runt oss under tiden, vilket har betytt så enormt mycket. Jag sjukanmälde mig fler gånger för ’missfall’ under dessa år. Kärleken till varandra och Elias var det som fick oss att klara detta.

”Vad jag önskar att andra som går igenom detta skall veta? Det är vanligt med missfall. Det kommer ni få höra. Men det gör det inte mindre jobbigt för er!”. Foto: Privat / Unspalsh / mama
”Jag sjukanmälde mig fler gånger för ’missfall’ under dessa år. Kärleken till varandra och Elias var det som fick oss att klara detta.”

Vad jag önskar att andra som går igenom detta skall veta? Det är vanligt med missfall. Det kommer ni få höra. Men det gör det inte mindre jobbigt för er! Det är en process som kan ta tid, och som innebär många stormiga känslor. Tillåt sorgen att komma. Men gör även saker som i stunden känns roliga, försök att slappna av och njuta när det går. Sök den hjälp som ni anser att ni har behov av, prata med nära och kära (om det känns rätt för er!). Jag önskar ingen detta. Hoppas din dröm snart blir verklighet!”

Du kanske också vill läsa om Maria, 32, som fick tvillingar efter fyra missfall.
Eller: 14 viktiga frågor och svar om missfall (länk till Vi Föräldrar). 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av mama + hudvårdskit från SENSAI för 199 kr. Köp nu!