Madeleines son föddes i vecka 27: ”Han var kräftröd och genomskinlig”

På midsommarafton 2020 gifte sig Madeleine Tagel med sin Martin. Bröllopet var på grund av pandemin litet och intimt, med en större fest sommaren 2021. 

Ytterligare ett år senare, på midsommarafton 2022, klädde Madeleine upp sig i finkläder för att dansa runt midsommarstången. I magen låg hennes och makens första barn, sonen Alexander, som var beräknad att födas i september. Men senare samma dag skulle hon, gravid i vecka 27, komma att rullas in på en bår i ett ambulansplan och flygas 70 mil – från Linköping till Umeå.
– Det var först när vi var uppe i Umeå som vi började inse allvaret i situationen. Jag tänkte: ”Oh shit, nu är det dags”, berättar Madeleine, som hade drabbats av havandeskapsförgiftning under graviditeten.

Morgonen efter, på midsommardagen, var läget ”superakut” och det fanns risk för att barnets organ skulle sluta fungera om han inte plockades ut. Så Madeleine förlöstes med kejsarsnitt och lille Alexander kom till världen. Då han var tillväxthämmad föddes han endast 32 centimeter lång och med en vikt på 607 gram.

Madeleine Tagel fick åka ambulansflyg till Umeå och göra ett akut kejsarsnitt i vecka 27.

Det första mötet blev inte den lyckliga stund man som gravid kanske föreställer sig, det där magiska ögonblicket när man får upp sitt nyfödda barn på bröstet och känner värmen av mjuk bebishud.
– Jag hann inte ens se honom, de sprang i väg med honom direkt. När jag väl fick hålla honom kändes det väldigt konstigt. Han såg ju inte ut som man tänker sig en bebis. Huden är inte utvecklad som hos ett fullgånget barn, den var kräftröd och genomskinlig – man såg nästan blodkärlen. Han hade ögonen stängda och det enda man kunde se var en väldigt ansträngd andning och att han reflexmässigt rörde på händer och fötter ibland, minns Madeleine.

Drabbades av svår havandeskapsförgiftning

Allt började i januari 2022, när Madeleine och Martin fick glädjebeskedet att de väntade sitt första barn. Starten av graviditeten var kantad av illamående och Madeleine tillbringade dagarna hängd över toalettstolen. Under våren började hon må bättre, men i början av juni, under ett rutinbesök på MVC, upptäckte man att Madeleine hade högt blodtryck.

Lille Alexander vilar tryggt i pappa Martins hand. Foto: Privat

Efter ett antal extrakontroller konstaterades det att hon drabbats av svår havandeskapsförgiftning. Madeleine fick veta att hon skulle ställa in sig på att barnet skulle behöva födas tidigt.
– I början var jag mest irriterad över att inte kunna följa min plan. Det var inte så här vi hade tänkt oss. Jag var jätteirriterad på hela situationen och det kändes inte som att det var på mina villkor längre, säger Madeleine.

Hon fick höra att hon skulle börja må väldigt dåligt och att barnet skulle behöva plockas ut för hennes överlevnad.
– Vi fick väldigt dåligt med svar. Det enda vi fick höra var ”du kommer inte att gå 40 veckor, det kan vi konstatera”. Men jag tänkte att så länge jag kan hålla mig frisk är det lugnt, berättar Madeleine.

Lille Alexander växte inte som han skulle i magen. Foto: Privat

Fanns bara plats på neonatalen i Norrland

Hon fortsatte att må bra, men ändå mådde barnet i magen desto sämre. På grund av ett begränsat flöde från navelsträngen var han bara hälften så stor som han borde vara enligt graviditetsveckan. Och så kom det ödesdigra ultraljudet på midsommarafton, där barnmorskan plötsligt blev alldeles tyst. Och sedan: ”Du kommer inte ut härifrån nu, du kommer att bli inlagd”.

Det är mycket som sker mentalt i slutet av graviditeten som vi inte hann med att uppleva

Att det blev i Umeå berodde på att Norrlands universitetssjukhus var den enda plats i landet som just då hade en ledig neonatalvårdsplats för ett barn så litet som Alexander. Så där tillbringade Alexander sina första tre veckor, medan den nyblivna mamman och pappan försökte anpassa sig till ett liv som prematurföräldrar.

Sjukhuset var familjens hem under hela sommaren.

– När han väl var ute var det bara barnet det var fokus på. Man fick inte riktigt tid att smälta sin egen del av förloppet. Allt kändes lite obehagligt. Jag fick inte den där instinktiva känslan av att ”det här är mitt barn, som jag ska ta hand om”. Rent medvetet förstår man ju det, men det är mycket som sker mentalt i slutet av graviditeten som vi inte hann med att uppleva, säger Madeleine.

Familjen flyttades till Linköping

Efter tre veckor fanns det inte längre plats för familjen i Umeå, men däremot kunde de få flytta till Universitetssjukhuset i Linköping. Madeleine och Martin fick höra att det var ”politik och pengar” som styrde beslutet, det blev helt enkelt för dyrt att ha kvar Alexander på neonatalavdelningen i Umeå när det nu öppnats upp en plats i deras egen region. 

Läkaren som ringde och berättade att vi skulle förflyttas sa att det finns goda chanser för att det kommer att gå bra, men de kunde inte säga annat än att det är riskfyllt att flytta ett så litet barn

Att ligga hud mot hud är minst lika viktigt för prematura barn. Foto: Privat

Att prematurbarn flyttas mellan landets olika neonatalavdelningar är inte ovanligt och skälet är oftast brist på vårdplatser och resurser, vilket mama skrivit om tidigare. Madeleine är kritisk till beslutet att förflytta familjen när sonen var så liten och skör.
– Vi fick en superbra start i Umeå, sköterskorna där var jättebra. Men vi var väldigt skeptiska till förflyttningen – det kändes inte stabilt. Flygresor är ju väldigt påfrestande för så små barn. Läkaren som ringde och berättade att vi skulle förflyttas sa att det finns goda chanser för att det kommer att gå bra, men de kunde inte säga annat än att det är riskfyllt att flytta ett så litet barn, säger Madeleine.

Alexander är kroniskt lungsjuk

Trots sin tuffa start har Alexander klarat sig relativt lindrigt undan och mår efter omständigheterna bra. Han behöver mindre och mindre andningshjälp och är i stort sett som en vanlig bebis, bara några månader yngre än sin faktiska ålder utanför magen.
– Han har haft en väldigt okomplicerad resa mot vad man hade kunnat förvänta sig – inga infektioner eller sådana saker som brukar sätta käppar i hjulet för de här barnen. Sen är det ju mycket som är eftersatt i utvecklingen – sådant som sker per automatik i magen, men som man får manuellt styra upp när han är utanför. 

Andningen är det Alexander har behövt mest hjälp med. Foto: Privat

– Lungorna är nog den största svårigheten. Han är kroniskt lungsjuk och låg väldigt länge i respirator. Det är någonting som vi helt enkelt får låta tiden utvisa hur mycket eller lite han kommer vara påverkad av. Han behövde också en operation på hjärtat och sedan en ytterligare operation för ett ljumskbråck, berättar Madeleine. 

Det är mycket tid som har gått förlorad, men det har så klart varit värt varenda sekund ändå

Familjen tillbringade fyra månader på sjukhus

Fram till Alexanders beräknade förlossningsdatum, 19 september, försökte paret ta en dag i taget och hålla modet uppe. Men för varje vecka som lades på därefter kändes isoleringen tyngre och tyngre, berättar Madeleine, som är van vid ett aktivt liv på landet med en hästgård att ta hand om.
– Det har känts så konstigt, vi har inte alls hängt med i vad som händer på utsidan av sjukhusets väggar. Rätt som det var hade det blivit höst – vart tog sommaren vägen? Det är mycket tid som har gått förlorad, men det har så klart varit värt varenda sekund ändå, med tanke på den connection man fått med sitt barn, att få lära känna hans signaler och följa med på den här resan, säger hon.

Första barnvagnsturen var otroligt efterlängtad efter långa månader innanför sjukhusets väggar. Foto: Privat

Nu, i mitten av oktober, har de efter fyra månaders sjukhusvistelse äntligen blivit utskrivna och får ta med sig sonen hem. Madeleine längtar efter att göra sådant andra mammalediga tar för givet. Målbilden är att kunna ta med honom till stallet, gå långa barnvagnspromenader och visa honom världen.
– Det känns jätteskönt. Vi är så redo för att komma hem och börja livet nu. 

LÄS OCKSÅ: Platsbrist på neonatalen tvingar nyfödda bebisar att byta sjukhus

LÄS OCKSÅ: Sofi Farhmans son föddes för tidigt: ”Finns ett före och ett efter”