Karin, 35, födde sin dotter hemma i hallen: ”En kaotisk och osannolik dröm”

Förlossningen med Franks lillasyster gick så snabbt att Karin och hennes man knappt hann förstå att den hade börjat. Här nedan berättar modeentreprenören Karin Bylund, medgrundare av lescarf, om den där kvällen för två veckor sedan när Edith kom till världen.

Karins egna ord om när Edith kom till världen: ”Vi klarade det ihop”

”Älskade Edith. Klockan 19.15 ringde din pappa 112. Klockan 19.19 var du född. Hemma på hallgolvet.

Jag trodde timmarna, dagarna som förflöt efter det som hände skulle göra allting mindre overkligt. Nu förstår jag att inte ens år kommer räcka till, få mig att förstå och greppa. Tvärtom blir händelsen då du kom till världen bara mer overklig.

Allt hände utan vårdpersonal, monitorer och smärtlindring. Utan ett kliniskt och förberett rum. På plats var bara din pappa och jag. Och så du. Det renaste och sköraste man kan tänka sig, omringad av vårleriga skor.

Vi klarade det, helt själva. Ambulanserna anlände först när kampen redan var vunnen.

Minuter, allt handlade om minuter. Vet du vad? Bara två minuter innan vi fick träffa dig stod jag strax utanför ytterdörren, fullt påklädd och fortfarande fast besluten att hinna till sjukhuset. Kort därpå golvad av en kraft, ostoppbar och omöjlig att värja sig mot.

Känslan av att ”det här händer inte” har aldrig varit starkare. För det kan väl bara inte hända? Kanske i någon klyschig Hollywood-film men inte mig, inte här och nu.

Men det hände.

Med ditt skrik slogs stormen och tvivlet ut av ett lugn. En känsla att vara absolut starkast och skörast i världen på en och samma gång. Det var vi båda två.

Jag har lärt mig att lyssna mer på min kropp. Innerst inne visste jag att du skulle födas den där tidiga vårkvällen. Detta trots att jag tre timmar innan du kom nekades en undersökning och fick höra orden ”falskt alarm”.

Idag, med facit i hand, känner jag dock bara förundran, stolthet och främst en enorm tacksamhet att vi klarade det ihop. Det vi var med om, en kaotisk och osannolik dröm med ett fint slut. Ett slut - och en början med dig, min dotter ❤️”

”Jag tror att det otroligt snabba förloppet gjorde att jag kunde behålla lugnet. Det fanns helt enkelt inte någon tid för att bli rädd”, berättar Karin för mama. Foto: Privat

Hej Karin! Vi på mama blev väldigt berörda av din berättelse! Hur ser du tillbaka på allt nu när det gått några veckor?
– Egentligen på samma sätt som dagen efter det hände. En overklig dröm. Hände det verkligen, fick jag vara med om det här? Det känns dock inte alls jobbigt att tänka på. Jag är bara tacksam att allt slutade så väl, att varken Edith eller jag tog skada, och framförallt oändligt stolt över att vi klarade det helt själva. Jag födde Edith på vårt hallgolv. Min man tog emot henne med sina bara händer. Jag klippte så småningom navelsträngen. Jag vet inte hur man någonsin ska kunna greppa det, det är för stort.

Hur mår du idag?
– Jag mår bra, väldigt bra. Helt klart känsligare än vanligt, men det är nog de flesta med sin nyfödda bebis i famnen. 

Helt klart! Och hur mår Edith?
– Hon är så otroligt fin och lugn, hon har bokstavligen tagit oss alla med storm.

Modeentreprenören Karin Bylund med sonen Frank som snart fyller två och nyfödda dottern Edith. Foto: Privat

Redan tidigare under dagen hade du på känn att Edith skulle födas. Vad var det som hände egentligen?
– Jag hade en ”vanlig” besökstid hos min barnmorska på mödravården drygt tre timmar innan Edith var född. När jag kom dit var jag var redo att bli skickad direkt till förlossningen, väskan var packad. Då hade jag haft regelbundna värkar i mer än två timmar, ungefär två var tionde minut. Dock var de inte alltför smärtsamma. Jag blev inte ens undersökt, bara hemskickad som vanligt, vilket gjorde att jag inte riktigt vågade lita på min första intuition - att Edith skulle födas den dagen. Ibland tänker jag, jag kanske borde jämrat och klagat lite mer? Att inte undersöka mig var ett stort misstag, men alla kan göra misstag och jag klandrar inte barnmorskan nu i slutändan.

Det kunde såklart ha blivit en traumatisk händelse men du har ändå en positiv upplevelse nu när allt gick bra. Vad tror du det var som gjorde att du behöll lugnet?
– Jag är en väldigt lugn person i grunden. Men som jag brukar säga till min man David, även om jag verkar väldigt lugn på utsidan kan jag brinna inombords. Lite så var det den här gången. Jag stod utanför ytterdörren och kände med handen att mitt barns huvud var på väg ut. Tro mig, jag brann inombords. Men jag tror att det otroligt snabba förloppet gjorde att jag kunde behålla lugnet. Det fanns helt enkelt inte någon tid för att bli rädd. Kroppen styrde och mina sinnen fick bara hänga med, infinna sig. Fyra minuter efter att min man ringt 112 fick vi träffa vår dotter.

LÄS OCKSÅ: ”Att föda hemma – så funkar det!” – fakta om både planerade och oplanerade hemförlossningar

LÄS OCKSÅ: Artisten Mapei: ”Jag födde min son ståendes i hallen”