Jonnas son föddes i vägkanten: ”Efteråt skakade jag av chock och kyla”

Under hela graviditeten hade Jonna förberett sig på det värsta. I och med covid-19 var hon inställd på att kanske gå igenom förlossningen utan Adam vid sin sida. I stället blev det bara de två som var närvarande när sonen Arvid kom till världen. Här berättar Jonna själv om hur det gick till.

Jonna: ”Fem minuter senare fick jag fullständig panik i bilen och kände att jag bara måste ut”

Vi väntade lillebror med beräknat datum den 25 april 2021. Runt klockan 23 den 24 april började jag känna värkar, precis som jag gjorde med storasyster. Jag gick mellan dotterns säng och vår säng för att kunna få någon sömn mellan värkarna men de blev bara tätare och tätare. Och sömnen var obefintlig.

Väckte sambon vid 03 och förklarade läget. Han sa ”Ta en Alvedon och en varm dusch som de sa förra gången”. Så jag gjorde ett försök – men det gav inget resultat. Jag väckte honom igen och sa att vi borde förbereda för att åka in. Fick svaret att ”Det kommer ta tid, försök att sova en stund till”. Som om det gick, nej!

Vårt första barn, Astrid, föddes cirka 19 timmar efter första värk, så jag kan förstå att han tyckte att vi skulle vänta. Den förlossningen var utdragen och han trodde väl att det skulle bli samma denna gången.

Klockan 04 ringde jag till förlossningen i Borås och sa att vi kommer komma in för en kontroll inom kort. Vi var välkomna. Jag ringde till min mamma som behövde komma hem till oss för att passa dottern och våra hundar. När jag kände att värkarna var så täta som de var, 3-4 på 10 minuter, så förstod jag att det kunde gå fort. 

Strax innan 05 var mamma här och jag tog mig långsamt de knappt tio meterna från ytterdörren till bilen med ett stopp för att ta en värk. Smärtan och paniken över de täta värkarna gjorde mig lite orolig och stressad. Vi började vår 45 minuters resa mot Borås. När vi hade satt oss i bilen kände jag ganska snabbt att jag inte kunde hitta någon bra ställning att sitta i, jag fick nästan stå upp. 10 minuter senare gick vattnet och jag kände att lillebror var på väg. Nu. Sambon ringde 112 och de skickade en mötande ambulans från Skene samtidigt som hon höll kvar oss i luren.

När det började trycka på som mest gick det inte att hålla emot. Jag fick bara släppa kontrollen och ville mest få slut på smärtan så fort som möjligt. En bilfärd på 30 minuter till hade varit fruktansvärt! Ytterligare fem minuter senare fick jag fullständig panik i bilen och kände att jag bara måste ut. Vi stannade till vid vägkanten, och sambon hjälpte mig ut.

Personen i luren bad sambon lägga något under mig och samtidigt titta om han såg huvudet. Inget ännu. Det kom en värk till och huvudet började synas. Två krystningar senare fick sambon ta emot lillebror, 05.14.

Det var en aprilmorgon och fyra minusgrader, men jag kände ingen kyla. Inte förrän han kom ut började jag skaka av chock och kyla. Och jag är glad att klockan var 05, inga andra bilar var ute trots att vi var nära ett bostadsområde. De hade nog undrar vad som försiggick! Jag och sambon gjorde det tillsammans, och det känner jag stolthet över. 

Strax därefter kom ambulansen och jag och lillebror packades in där bak medan sambon, som har hamnat i en liten chock, fick sätta sig där fram.

”Jag och sambon gjorde det tillsammans, och det känner jag stolthet över”.

I ambulansen klippte de upp min T-shirt och behå för att lillebror skulle komma in hud mot hud. Jag kände att jag behövde krysta igen, ”Varsågod” sa sjukvårdaren som satt bredvid mig. Då kom moderkakan.

Vi blev inkörda till förlossningen i Borås av ett par fantastiska och glada sjukvårdare och blev ompysslade ett par timmar innan vi fick åka hem till storasyster i tron att allt var bra.

”Arvid var född med en missbildad lunga som gjorde det tufft för honom”

Två dagar senare, på utskrivningsbesöket på BB, såg barnläkaren att lillebror var blek och andades snabbt och vi blev inskrivna på neo men efter fyra dagars vård fick vi komma hem igen, utan något svar om varför det hade blivit så.

På hembesöket med BVC två veckor senare bad jag sköterskan titta om hon tyckte att lillebror andades konstigt. ”Nja, är du orolig kan du alltid ringa barnakuten”. Magkänslan sa att jag ska lita på mitt eget omdöme och jag kände att min oro växte för varje minut. Jag ringde och vi fick komma in.

De mätte syresättning och andningsfrekvens och det visade sig att läget var urakut och att vi kom in i grevens tid. Lillebror hade en andningsfrekvens på 130/minut, han borde legat på 40–60/minut.

Det kom ett team med maskiner och slangar och tog oss med till neo, igen. Efter flera undersökningar och magnetröntgen kunde läkarna konstatera att Arvid var född med en missbildad lunga som gjorde det tufft för honom att andas.

Arvid var knappt en månad gammal när en del av hans högra lunga opererades bort. Första tiden hade jag ständigt tankar kring om det var något vi gjorde under själva förlossningen eller om kylan spelade in, men det är en missbildning som kan hända vem som helst och är inte genetiskt. 

På halvårsuppföljningen såg allt bra ut och nu väntar ettårsbesöket i april med flera undersökningar. Vi håller alla tummar att det fortsätter att se bra ut.

LÄS OCKSÅ: Karin, 35, födde sin dotter hemma i hallen: ”En kaotisk och osannolik dröm”