Hur ska vi våga bli gravida när vi inte kan garanteras en plats att föda?

När jag skulle föda mitt första barn fick jag göra mycket av värkarbetet hemma, långt fler smärtsamma timmar än jag egentligen ville. När jag ringde förlossningen den tredje gången och bönade att få komma in - ”snälla, jag klarar inte mer, det går inte längre” - fick jag äntligen en plats. Vid mina två första samtal hade det varit fullt. 

Förra året fanns det inte plats på förlossningen för 929 kvinnor i Region Stockholm, rapporterar SVT Nyheter. Dessa födande kvinnor ”kunde ej hänvisas” någonstans eftersom det var fullt överallt. En av dem förlorade sitt barn i väntan på en ledig plats, en annan födde sitt barn hemma i duschen. 

Hur kan det se ut så här? I Sverige, år 2020? Jag ringer barnmorskan Elin Hallgren, ordförande i Svenska Barnmorskeförbundets Stockholmsavdelning, för att försöka förstå. Men hon förstår inte heller. ”Vad mer ska behöva hända!?”. Hon och hennes kolleger har skrikit sig hesa över förlossningsvårdens pressade situation i flera år nu. 

När det är fullt på förlossningen tvingas personalen trolla fram platser.
– Det kan bli så att en kvinna får föda i ett rum som inte är avsett för förlossning, som saknar medicinsk utrustning som exempelvis lustgas. Det är inte säkert att kvinnan märker överbeläggningen, oftast löser man det bakom kulisserna, säger Elin Hallgren.

Hon menar även att det bakom statistikens 929 kvinnor, döljer sig än mer lidande. Kvinnan som kommer in blir barnmorskans andra, eller tredje, födande patient vilket påverkar alla som ligger inne på förlossningen.  
– I stället för att kunna ge optimal vård behöver vi springa mellan olika rum. Kvinnan som nyligen har fött barn tvingas lämna förlossningen tidigare för att göra plats. Vi kanske behöver pausa en induktion (en igångsättning, reds anm.). Det är ovärdigt att föda barn under de här omständigheterna. Och det är inte att ge patientsäker vård.  

Att nästan 1 000 kvinnor inte får plats när det är dags att föda är oacceptabelt, och i ärlighetens namn... förvånande? Det sker i snitt 28 000 förlossningar i regionen varje år. En graviditet är ungefär nio månader lång. Hur kan det inte gå att förutse och göra plats för oss? 

Än mer skakande och skrämmande med siffran 929 är att detta är första gången Region Stockholm redovisar den. Hur såg det ut året innan? Hur många kvinnor var det då som inte kunde hänvisas någonstans? Vilka öden döljer sig bakom dessa siffror? 

En graviditet är ungefär nio månader lång. Hur kan det inte gå att förutse och göra plats för oss?

Barnmorskan Elin Hallgren menar att det här är ett underbetyg, ett bevis på förlossningsvårdens underbemanning och brister.
– Sverige har inte en förlossningsvård i världsklass. Enligt vissa siffror ser det kanske ut så. Vi har låg mödradödlighet, god neonatalvård, kvinnor och barn dör generellt sett inte under en förlossning i Sverige. Men om vi hade haft vård i världsklass skulle vi inte ha kvinnor som krävde kejsarsnitt vid nästa förlossning för att de saknade stöd vid sin första och vi skulle inte se vårdskador kopplade till förlossningen i samma utsträckning som vi gör i dag.

Vi på mama kommer i kontakt med många som är oroliga inför att föda, och jag tror att de allra flesta av oss känner någon typ av oro inför vår förlossning. Men att behöva oroa sig för huruvida man ska få plats på en förlossningsavdelning, om personalen kommer ha tid att hjälpa en, om det kommer finnas medicinsk utrustning i rummet där man ska föda sitt barn är INTE saker vi ska behöva oroa oss för.

Hur är det tänkt att vi ska våga bli gravida, våga föda barn, när vi inte ens kan garanteras en plats på förlossningen?