Var är alla snygga gravidkläder? undrar författaren Lyra Ekström Lindbäck. Foto: Matti Koli/Modernista, Unsplash

Lyra Ekström Lindbäck: Varför är alla gravidkläder så fula?

Vad är det med den gravida kroppen som så aktivt måste avsexualiseras? Och var är alla snygga gravidkläder? Det undrar författaren, litteraturkritikern och den blivande tvillingmamman Lyra Ekström Lindbäck, 32, i en tankeväckande krönika för mama. 

mamaredaktionen

Med stigande panik scrollar jag vidare. Och vidare. Snart har jag gått igenom näthandeljättens samtliga artiklar i kategorin ”Mamma”. Alla möjliga färger och snitt har flashat förbi, och då och då har jag öppnat någon sport-onesie eller brudtärneklänning i ren desperation, för att genast stänga ner fliken igen. Vartenda plagg har tre saker gemensamt: de är skitfula, de täcker så mycket hud som möjligt, och de tycks designade för att skrika till vem som än råkar fästa blicken på en: ”Jag är inget sexobjekt! Jag är ju gravid!”

Lyra Ekström Lindbäck

Ålder: 32 år

Bor: Stockholm

Gör: Författare, litteraturkritiker och doktorand i filosofi

BF: 18 september (men senast 4:e pga tvillingar)

Twitter: @lura_ab

Det är inte som att jag känner ett överväldigande behov av att klä mig slampigt. Det är snarare som om jag ställts inför en helt ny hederskultur, där allting som inte ser ut som mjukiskläder eller är försedda med märkligt flickiga volanger har censurerats av regimen. Jag har aldrig aktivt behövt förhålla mig till något hora/madonna-komplex, men nu när jag trätt över till kategorin ”madonna” är det uppenbart att jag förväntas börja ta mig i akt.

Lyra Ekström Lindbäck är gravid med tvillingar. Foto: Privat/Lyra Ekström Lindbäck

Jag väntar tvillingar, så jag expanderar snabbt. Redan omkring vecka 12 har det blivit omöjligt att dölja graviditeten. Mina gamla kläder passar helt enkelt inte längre. På en badmintonmatch med några vänner dyker jag alltså upp iklädd min pojkväns sportshorts och croptop. Trots att magen knappt står ut är det märkbart på de andras generade fniss att jag har överträtt någon sorts gräns. Ryktet sprids snabbt. Några veckor senare träffar jag en kompis på genomresa från en annan stad, och hon utbrister förtjust: ”Jag hörde att du spelat badminton i magtröja!” Tonfallet är samma som om jag hade gått till kontoret i bikini.

Rihanna plåtas med uppknäppta pufferjackor och smycken hängandes över sin bara mage. Beyoncé gjorde sin twin reveal i underkläder, övertäckt av en genomskinlig slöja. Något säger mig att jag inte skulle komma undan med samma sak. När jag fingrar på en t-shirt i en vanlig klädbutik skäms jag lika mycket som när jag i tonåren skulle köpa min första behå. Det känns som om folk kollar konstigt. Vad gör hon här, borde hon inte gå till en särskild affär för dräktiga däggdjur istället?

Något säger mig att jag inte skulle komma undan med samma klädsel som Rihanna, skriver Lyra Ekström Lindbäck. Foto: TT NYHETSBYRÅN

Och jo, de flesta oversizeade tröjor ser ut som landstingsskjortor på mig. Jag är i vecka 27, men med två barn där inne ser det ut som om jag ska föda när som helst. Stressen växer. Det spås bli en del värmeböljor i sommar. Jag har inte vågat köpa en mammabaddräkt, eftersom jag är rädd att min duplexmage ska växa ur den, men det känns redan obscent att gå till simhallen i bikini. Vad är det med den gravida kroppen som så aktivt måste avsexualiseras?

Illusionen om oskuld är förstörd, alltså måste jag nu gömma mig i ett tält i nio månader

Kanske är det för att främlingar inte kan motstå frestelsen att lägga handen på ens mage utan att fråga. Plötsligt är det inte min kropp längre. Eller åtminstone är den inte ett sexobjekt, så det räknas inte som att tafsa om man tar på den. Den är ett käril för nytt liv, och borde därmed draperas i någon passande kysk svepning. Tänk typ mormors gardiner.

Eller kanske är det för att det aldrig har synts så tydligt på mig att jag har haft sex förut? Illusionen om oskuld är förstörd, alltså måste jag nu gömma mig i ett tält i nio månader tills den går att återupprätta igen.

Jag vet inte. Med allt extra blod i kroppen och huvudet börjar jag bli varmare och varmare och yrare och yrare. Snart slänger jag väl av mig mjukisklänningen, amningsbehån, gördeln och stödstrumporna i en enda rörelse, och blottar min inoljade mage. Kanske blir då det allra mest obekväma faktumet uppenbart, som jag själv anar när jag spanar in andra gravida: att den havande kroppen inte bara är vacker. Den kan vara väldigt sexig också. 

Om någon tycker att det känns besvärande är det den som borde gå i kloster. Inte vi.

LÄS ÄVEN: Sarah Delshad: ”Barn och religion är minerad mark”
LÄS ÄVEN:
Emma Halldén: Trött på kommentarer om gravidmagen