Lyra Ekström Lindbäck: Som gravid upplever jag systerskap för första gången

”Har ni upplevt systerskapet?” frågade kritikern Mikaela Blomqvist mig och Rebecka Kärde i vår podd Gästabudet. ”Menar du i den litterära världen nu?” undrade jag. För i så fall blev svaret: nej, inte direkt. Snarare har jag upplevt att gemenskapen bland skrivande kvinnor, när den alls finns, är mer sänkande än stärkande. Man peppar varandra till bättre självförtroende; men dynamiken utgår från att man redan tycker att man är kass. Man ska säga: ”åh, jag är så dålig”, så att någon annan kan svara ”nej, du skriver ju jättebra!”

Jag hade börjat tro att myten om systerskapet var en fälla. Samma manus verkade ju gälla för kvinnlig vänskap i allmänhet (”Åh, jag är så ful!”, ”Nej men gumman du är ju JÄTTEFIN! Önskar att jag hade din kropp!”) vilket mest leder till att man uppmuntras till att framhäva sina brister så att man kan få bekräftelse av andra.

Tills jag blev gravid. Först kom det lite smygande. Ett grattis här, ett tips där. Men nu i tredje trimestern har jag hunnit mötas av så mycket rådgivning, uppmuntran, mentorskap och förståelse från alla möjliga oväntade håll att jag är beredd att erkänna: systerskapet finns. Den äkta solidariteten, som inte bygger på ömsesidigt självförminskande, utan säger: we’re in this together.

Nu är jag är beredd att erkänna: systerskapet finns

Faktum är att idén om systerskapet har blivit ganska omodern inom feminismen. Traditionellt utgår den ju från tanken om att alla kvinnor delar samma erfarenheter. Men normkritiken har lärt oss att så inte är fallet.

Alla kvinnor får inte barn, och alla som får barn är inte kvinnor. Men det betyder inte att systerskapet kring graviditet nödvändigtvis måste vara exkluderande. Tvärtom har jag aldrig upplevt att människor varit så bra på att mötas över klass- och åldersgränser, skillnader i sexualitet, livsomständigheter, bildningsnivå, härkomst och ortstillhörighet som i den gemenskapen.

I tvillingmammagruppen på Facebook staplas så många felstavade poster att jag till en början bara känner mig avskräckt. Men efter några veckor kommer jag över min dumma snobbighet, och börjar själv delta i diskussioner om träningsformer och arbetsställningar. Jaha, gravidvattengympa är en grej alltså? Jo, att sitta på barstol och skriva har funkat bättre för ryggen för mig!

Jag har hört mycket snack om att mammagrupper skulle vara fulla av skuldbeläggande, men ärligt talat har jag själv inte märkt av något sådant alls. Diskussioner om amning, delad föräldraledighet och farhågor inför att vänta två spädbarn samtidigt förs med en sådan ömsesidig respekt att en sällsynt öppenhet uppstår. Det finns inte ens någon press att tycka att det ska kännas underbart att bli mamma.

Det finns inte ens någon press att tycka att det ska kännas underbart att bli mamma

Någon har gjort IVF i 40-årsåldern, någon är ung och har blivit gravid av misstag och sedan lämnats av snubben. Någon har redan fött åtta barn. Någon är lantbrukare, och när bedövningen inte tog på förlossningen skriver hon att hon tänkte på korna i stallet, som föder utan krusiduller. Någon har rest till storstaden för att den ena tvillingen ska genomgå en hjärtoperation, och dubbelvagnen har gått sönder på tåget. Hon ber desperat om hjälp, och en annan tvillingmorsa kommer dit och skänker en ny till henne redan nästa dag.

Systerskapet fortsätter att möta mig på de mest oväntade platser. En främmande pensionär i badhusets omklädningsrum, en kompis mamma som jag aldrig har träffat förut, en bekant som visar sig också vara gravid: alla delar plötsligt generöst med sig av såväl kunskap och uppmuntran som osäkerheter.

Vi blir tryggare, mindre ensamma och mer kapabla att fatta egna beslut

Gravida gemenskaper är förstås inte en tillräcklig utgångspunkt för feministisk kamp. Men deras betydelse för oss som väntar eller har fått barn kan inte underskattas. Vi blir tryggare, mindre ensamma och mer kapabla att fatta våra egna beslut. Och vi fylls av respekt för andra kvinnor och havande, oavsett hur olika de kan vara oss själva. Så kan systerskapet också se ut. 

LÄS ÄVEN: Lyra Ekström Lindbäck: Varför är alla gravidkläder så fula?
LÄS ÄVEN: Åsa fick två barn på egen hand: ”Fullt upp och jättehärligt!”