Julia Wiberg: ”Varför tar ingen vår smärta på allvar?”

”Är det stor risk att jag drabbas av foglossningen igen?”, frågar jag min barnmorska under inskrivningsbesöket.

Hon ler stort. Jättestort. Uppspärrade ögon. Leendet har låst sig. Blicken stilla. Jag ser att hon tänker.

Hon minns min första graviditet med hepatos, karpaltunnelsyndrom, havandeskapsförgiftning och mycket svår foglossning. Hon minns all min smärta. Alla mina tårar. Därav psykoleendet. Hon vill på något sätt ge mig hopp.

”Mmm, ja. Tyvärr. Så är det”, säger hon till slut.

”Men det BEHÖVER inte bli så”, säger hon och ler stort igen.

Det blev så. Satan i helvetet vad det blev så. Foglossningen slog till i vecka 15 och nu har jag dessutom en 2-åring att hantera samtidigt som jag ska gå runt med känslan av att någon hugger mig med knivar i bäckenet, ländryggen och underlivet.

Mm. Kvinnor alltså. Vad vi kämpar. Jag tänker ofta på citatet ”Allt du kan göra kan jag göra blödandes”, om att kvinnor kan göra allt män gör samtidigt som det forsar mens ur oss.

Jag gillar den sägningen. Önskar att den gick att applicera på min graviditet också. ”Allt du kan göra kan jag göra under tiden jag skapar liv”. Men det stämmer inte riktigt. Jag kan inte böja mig, lyfta, plocka upp saker från golvet, vrida mig, gå eller sova. Min foglossning har gjort mig till en deprimerad stillasittande pöl som räknar ner sekunderna till mitt efterlängtade #BF.

”Foglossningen slog till i vecka 15 och nu har jag dessutom en 2-åring att hantera samtidigt som jag ska gå runt med känslan av att någon hugger mig med knivar i bäckenet, ländryggen och underlivet”

Jag kan också bli arg här på min foglossningskammare!

Arg över att det finns så ofattbart lite kunskap och forskning kring bäckensmärta när så många som tre av tio kvinnor drabbas av det någon gång under graviditeten.

Arg över att bli hemskickad med en tipslista om att inte gå i trappor, inte plocka i och ur diskmaskinen och att vila. Visst finns det mer hjälp att få; kryckor, foglossningsbälte, akupunktur, tens och vattengympa är några saker som lindrar. Jag vet, eftersom jag testar allt vården erbjuder mig. Men jag vill betona ​lindrar​ här. För ingenting ​hjälper​. Ingenting tar helt bort smärtan och ingen vet exakt vad de ska göra eller varför bara vissa drabbas.

Under mitt desperata googlande hittar jag en forskningsrapport där en doktorand tagit sig an uppgiften att knäcka foglossningsgåtan. Han är fast besluten att komma fram till lösningar och inte lindringar åt alla stackars kvinnor. Till en början känns det hoppfullt! Men ju mer av rapporten jag läser desto mer märker jag hur hans glöd mattas av. Han hittar inga lösningar. I rapportens sammanfattning skriver han att han i alla fall lyckats bevisa att foglossningssmärta är verklig.

Grattis. Tack. Skönt. Bra jobbat med din lilla rapport.

Jag vill inte vara sån, men jag är ändå sån, som tror att om så pass många män hade lidit av en så pass brutal smärta som foglossning så hade det kämpats lite mer för att komma fram till en lösning. Fler hade forskat och mer konkret hjälp hade funnits.

Men nu är det ju så att det här är ett kvinnligt problem och att vi lever i en värld där vi lär oss att bita ihop. En värld där en man får pengar för att forska om kvinnors bäckensmärta och allt han kommer fram till är att vi i alla fall inte hittar på.

Av: Julia Wiberg

Du kanske också vill läsa den här informativa artikeln från Vi Föräldrar: Foglossning under graviditeten.
Eller: Julias tips på 10 saker som lindrar foglossning.