Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

Mobil Tablet Dator
Mimmi och Elis första selfie, i bilen på förlossningens parkering, och Elis tre timmar gammal (äntligen inne på sjukhuset!) Foto: Privat

Mimmi, 27, födde i bilen: ”Den bästa av mina fyra förlossningar”

När vattnet plötsligt går hemma i vardagsrummet blir Mimmi Back stressad. Vid hennes tidigare förlossningar har hon fått krystvärkar direkt efter och nu är hon 50 minuters bilfärd från förlossningen. Här är hennes otroliga förlossningsberättelse!

mamaredaktionen

Natten till den 30:e augusti ligger jag vaken med småvärkar. Tänker att nu blir det ett augustibarn i stället för ett septemberbarn, men jag somnar till och allt avtar. Sedan håller det på så, varje natt. När jag veckan efter är hos barnmorskan ber jag henne kolla status där nere, mest för att veta om jag ska vara beredd på förlossning snart. Tappen är lång, men framåtlutad, och jag är inte öppen. Lite deppig åker jag hem och tycker synd om mig själv. Det känns som att bebis ska bo i magen för alltid, trots att det är över en vecka kvar till BF. På kvällen får jag en lite slemmig blödning, och genast tänds hoppet. Men ingenting händer mer än det vanliga med små och klena värkar på nätterna. 

Mimmi Back

Ålder: 27.

Bor: Markaryd.

Familj: Simon, 27, och barnen Ines, 5, Viggo, 4, Otto, 2,5 och Elis, född i september 2021. 

Gör: Studerar till sjuksköterska.

Det blir helg, och plötsligt lossnar slemproppen. Jag blir genast på lite bättre humör, för nu händer det ju faktiskt något. Men sedan inget mer. 

När jag vaknar på torsdagen den 16:e september har jag en molande känsla i magen, och när jag går på toaletten får jag en teckningsblödning (en liten blödning som kan komma när livmoderhalsen börjar öppna sig, reds anm). Skriker till av upphetsning och meddelar genast min man Simon och förbereder barnen på att mormor möjligtvis hämtar efter förskolan.

Hela förmiddagen klockar jag värkar, och har då cirka fyra per timme och de varar i cirka 30 sekunder. Vid lunch avtar det, och jag gråter av besvikelse och frustration. 

Lägger mig för att vila en liten stund, och vaknar en halvtimme senare. Det känns konstigt i magen, men jag har inga direkta värkar. Skriver till mannen att han får gå tidigare från jobbet för att hämta barnen, för jag vågar inte ge mig ut. Klockan är då 14.30, och jag funderar över om jag orkar åka med dottern till ridskolan vid kvart över fyra. En kvart senare reser jag mig ur soffan, och då rinner det till och blir blött i trosorna. Jag blir nästan som förstenad, och kastar mig sedan ut på toaletten. Vattnet sipprar alltså, och jag blir lite stressad, för vid mina andra förlossningar har jag börjat krysta när vattnet har gått. 

Hela gänget samlade: Ines, Viggo, Otto och minstingen Elis. Foto: Privat

Ringer min mamma och ber henne komma och ta barnen, och ringer sedan förlossningen. De säger att vi ska komma in för kontroll, och när jag lagt på kommer första värken. Den gör ONT och jag får andas mig igenom den. Skriver till min man att mamma är på väg, att vattnet gått och att det nu är tre och en halv minut mellan värkarna. Mamma kommer ett par minuter senare, och plockar ihop väskorna till barnen som jag förberett. När Simon kommer hem tar mamma vår bil och kör hem barnen till sig. Simon kastar ut förlossningsväskan i min mammas bil, jag slänger på mig en klänning och ett par kasslertrosor med en jättebinda i och rycker med mig ett gäng handdukar. Någonstans förstår jag alltså redan här att vi nog inte skulle hinna fram (varför skulle jag annars ta en sommarklänning en kall och regnig septemberdag?). 

Jag vankar sedan flåsande ut till mammas bil, och lägger omsorgsfullt ut handdukar på sätet innan jag sätter mig och vi kör. Vi har cirka 50 minuter till förlossningen, och min man kör på bra. Vi är tysta, och jag fokuserar stenhårt på lustgasen jag ska få när jag kommer fram. När vi har cirka 15 minuter kvar ändrar värkarna karaktär, och jag hör på mig själv att det börjar närma sig. Min man ringer till förlossningen och ber om att de ska möta upp oss i entrén med en rullstol, vilket de lovar. De hör mig och frågar om jag behöver krysta, och jag svarar att jag inte vet.

Vi kör på och kommer in i Helsingborg 16.05. Bilköerna är milslånga känns det som, och när vi har tre minuter kvar till förlossningen knäpper jag loss bältet. Simon tittar på mig, och jag ber honom fortsätta köra. Jag känner i hela kroppen att nu händer det grejer, och funderar över hur i hela världen de ska få ut mig ur bilen. Vi stannar i korsningen till förlossningen, och jag vrålar till när jag känner mellan benen. Huvudet är nästan helt ute, utan att jag har krystat. Min man börjar svänga, och jag säger till honom att ”nu kommer han”. Jag blir helt knäpptyst och är fullt fokuserad när jag krystar, och tar ner händerna i trosorna för att ta emot vårt barn, samtidigt som jag hasar ner på sätet och försöker få plats. Ett framsäte är inte optimalt att föda i... När vi har svängt färdigt försvinner all smärta, och vårt barn skriker i högan sky. 

Jag fiskar snabbt upp honom ur trosorna och inser att han har navelsträngen två varv runt halsen, och att han dessutom kom i vidöppen bjudning (bebisen föds med ansiktet vänt mot mammans mage i stället för mot ryggen, reds anm). Eftersom han skriker direkt förstår jag att han får luft, så jag tar det lugnt och lindar försiktigt loss honom i knäet innan jag tar upp honom i famnen. Han är pigg direkt och tittar och gör små knorranden. Jag sliter till mig en handduk att linda in honom i. Simon tittar förvånat på mig och säger att han inte trodde jag menade allvar.

Mimmi pluggar till sjuksköterska och drömmer om att bli barnmorska. Efter sin fjärde förlossning är den drömmen ännu starkare! Foto: Privat

Vi parkerar, och han ringer in till förlossningen och säger att vi har en bebis i bilen. De ber oss köra in i ambulansintaget, där två barnmorskor står och väntar. Vi kör dit, och de blir alldeles till sig när de ser bebisen, och börjar ropa efter en säng i stället för rullstolen som de står med. Fram kommer ambulanspersonal som skämtar och säger att de hade hoppats på att få vara med om en förlossning. En läkarstudent kommer springandes men blir tyst när han inser att förlossningen redan är över. En av barnmorskorna tar emot vår bebis, så att jag kan förflytta mig över till sängen, och sedan får jag honom på bröstet och vi får massor av filtar över oss. Min man blir visad till parkeringshuset av ambulanspersonalen, och jag rullas upp på förlossningen. Där har massa personal samlats i korridoren och önskar grattis och säger ”bra jobbat”. Jag får ett rum och får krysta ut moderkakan. De undersöker mig och ser att jag inte har fått en skråma. Min man kommer efter en stund och får då klippa navelsträngen, och sedan blir vi lämnade i fred medan personalen ordnar fika. Min son är hos mig hela tiden.

Så klockan 16.14 den 16 september är vår vackra Elis född – en och en halv timme efter vattenavgång. Utan tvekan den bästa av mina fyra förlossningar, trots att den av många kanske hade upplevts som traumatisk. Simon var hur cool som helst genom allt. Han var aldrig rädd eller orolig, och det var inte jag heller. Efteråt skrattade vi mest åt hela situationen och var så klart glada att allt gått bra. Till och med bilen klarade sig bra, allt blod och fosterfett sögs upp av handdukarna.

Vi får ett rum på BB, och min man får höra att han tyvärr inte får stanna över natten. Hela natten ligger jag vaken och beundrar vår vackra son, som visade vem som bestämmer direkt från start. Jag, som under graviditeten var väldigt osäker på om jag vill ha fler barn, kan nu med säkerhet säga att jag absolut vill ha en femma så småningom. Att föda barn är enligt mig det häftigaste som finns, och att jag dessutom har gjort det helt utan smärtlindring, undersökningar och assistans gör det hela ännu häftigare. 

Det är först nu, en månad senare, som jag verkligen börjar förstå vad som hänt. Och samtidigt som jag är så glad och lycklig över att jag fått vara med om detta, så finns även tacksamheten över att allt gick så fantastisk bra, vilket man inte ska ta för givet. Drömmen om att bli barnmorska finns kvar i allra högsta grad, om möjligt ännu starkare än innan. 

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse?

Vi vill gärna höra hur din förlossning var! 

Mejla mama@mag.bonnier.se och skriv Förlossningsberättelse i ämnesraden.

Vi kan tyvärr inte publicera alla då vi får väldigt många mejl. 

När du mejlar din berättelse är du medveten om att publicering kan ske i tidningarna Vi Föräldrar och mama, samt på expressen.se/mama och expressen.se. Du är också medveten om att din berättelse kan komma att bearbetas (till exempel kortas). Vi på mama publicerar ingenting utan att först kontakta dig.

LÄS OCKSÅ: Artisten Mapei: ”Jag födde min son ståendes i hallen”
Ännu fler förlossningsberättelser hittar du här.