Maria Almegård fick en svår bristning grad 4, där även åtta centimeter av ändtarmen gick sönder. ”De borde ha avbrutit förlossningen långt tidigare”, säger hon. Foto: Privat

Maria, 41: ”Min förlossningsskada var helt onödig”

När Maria Almegård födde sitt första barn fick hon en svår förlossningsskada. Nu vill hon, tillsammans med frun Märta, berätta om sin syn på förlossningsvården för att backa det brinnande aktuella barnmorskeupproret.  

Maria och Märta Almegårds gravidresa började redan för sex år sedan med inseminationer, IVF-försök och privat donator hemma i Sverige som aldrig ledde till någon graviditet. Till slut blev de rekommenderade att söka sig till Olga-kliniken i Sankt Petersburg, Ryssland. 

En sen kväll i oktober 2020 promenerade de över den ryska gränsen, från Estland, eftersom inga plan hade tillstånd att landa i Ryssland på grund av pandemin. Det var läskigt, inte minst med tanke på att de är ett samkönat par, och spännande på samma gång. 

– Vi blev pressade på pengar av den ryska vakten, och vi fick hjärtat i halsgropen då han frågade om vi var systrar när han såg vårt gemensamma efternamn, och svarade ”ehm...yes”.  

Maria och Märta berättar att de har burit hem bärkassar med hormoner och pendlat känslomässigt mellan avgrundsdjup besvikelse och total lycka, då deras försök tillslut lyckades! Den 7 september 2021 föddes deras dotter Poppy. Men förlossningen blev allt annat än de föreställt sig och det hela slutade med att Maria drabbades av en grav förlossningsskada. 

Maria och Märta berättar att de blev lämnade ensamma långa stunder under den tre dagar långa förlossningen. Foto: Privat

Inför förlossningen fanns det redan ett mått av oro, speciellt hos Märta som själv arbetar inom vården och är ”medveten om dess brister och tungrodda administration”. 

– Jag har bekanta som har sagt upp sig från förlossningsvården eftersom man ofta tummar på patientsäkerheten. Men jag valde att försöka bortse från det då Maria hade som inställning att 'bara vi kommer in till förlossningen så kommer allt att gå bra'. Jag ville känna tillit, säger Märta.  

Den planerade igångsättningen fick skjutas fram

Paret hade gjort en förlossningsplan, tillsammans med mödravårdens barnmorska, med information om att Maria inte skulle klara av en långdragen förlossning. Hon var allt för fysiskt utmattad på grund av IVF i Ryssland (med stor hormonpåverkan), långtidscovid och sömnsvårigheter under graviditeten.    

Det beslutades att Maria inte skulle gå över tiden längre än en vecka. Men när det var dags för igångsättning fanns det ingen plats för dem – och de behövde avvakta. 

– Jag kände redan där att ingen lyssnade på mig. Det var stressande att ha förlossningen framför mig och känna att jag kanske inte skulle orka med den, säger Maria. 

Det dröjde två dagar men sedan fick Maria en plats. Hon sattes igång med tabletter och nu fanns alla förhoppningar om att förlossningen skulle fortskrida på bästa sätt – de var på plats med all tänkbar expertis i närheten. 

Det dröjde drygt två sömnlösa dygn av väntan på att värkarna skulle bli tätare. 

– Jag borde nog ha bett om mer smärtstillande än Alvedon och Tens, men jag hade ingen aning om vad som är 'normalt' och ville inte framstå som klen, samtidigt som jag inte ville störa personalen, vi hade hört att det var fullt i hela Stockholm, säger Maria.

På eftermiddagen dag tre fick de äntligen komma in till ett förlossningsrum. Väl där inne fick Maria morfin, epidural och kunde för första gången på länge sova ett par timmar. 

– Det kändes som att komma till himmelriket, berättar Maria. 

Den ansvariga barnmorskan tyckte dock att Maria, som då var öppen fem centimeter, skulle upp och gå och vara aktiv för att öppnas upp mer. 

– Återigen undrade vi om personalen ens hade hunnit läsa min journal. En äldre barnmorska kom in på rummet, då den ansvariga blev upptagen med andra patienter i flera timmar. Hon såg hur slutkörd jag var och rekommenderade mig att försöka sova en stund. 'Man kan öppnas upp även när man vilar om kroppen är slutkörd' sa hon och jag pustade ut. 

”Det gjorde fruktansvärt ont och jag blev helt chockad när jag fick upp henne till bröstet”

Maria fick sova ett par timmar och öppnades upp under den tiden. Nattskiftet kom på, ny personal tog vid och tre dygn in i förlossningen satte fyra timmar av krystarbete igång. Maria hade inga krafter kvar men kämpade på vid varje krystning. Utan resultat. 

I slutskedet hör Maria läkaren säga till barnmorskan att ge henne lustgas, varpå barnmorskan svarar: ”Det finns inte inkopplat i det här rummet...”

– Sedan kom nästa värk och jag var som i dimma, säger Maria. 

– I den stunden, då Maria stod på alla fyra och försökte få kontroll på sin andning, föreslog läkaren sugklocka som vi förväntades ta ställning till, säger Märta. 

Det var det bästa alternativet menade personalen, och så blev det. 

– Sugklockan skulle prövas i högst tre krystvärkar annars skulle akut snitt göras. Under fem krystvärkar, läste vi i efterhand, drog man kraftigt och till slut flög vår dotter ut. 

– Det gjorde fruktansvärt ont och jag blev helt chockad när jag fick upp henne till bröstet. Men lyckan över Poppys första skrik var ändå obeskrivlig! säger Maria. 

Poppy mådde bra direkt efter födseln. Men Maria var i chock efter den långa förlossningen, som hon nu i efterhand önskar hade avslutats tidigare med snitt. Foto: Privat

”Det var först senare som jag förstod att jag fått en svår bristning”

Efter Poppys födelse verkade läget bli än mer stressat i korridorerna, då ny personal tog vid på morgonskiftet. 

– Vi fick inte veta något om den omfattande skadan då, utan trodde att det var rutin att Maria skulle ner på operation, säger Märta. 

Maria började kräkas och Märta fick snabbt ta Poppy. 

– Morgonens nya barnmorska ville att jag skulle ställa mig upp för att klä av mig, och trots att jag förklarade att ”det känns som att något hänger ner från underlivet” fick jag kliva över själv på darriga ben till ny säng, säger Maria.

Nere på operation fick Maria inte kliva upp och förflytta sig över till britsen själv, där var det viktigt att hon skulle lyftas över.  

– När Maria opererades blev jag lämnad själv med Poppy i flera timmar. Jag undrade vad som pågick och varför ingen kom och hjälpte mig att torka bort blod från Poppy eller gav någon information, säger Märta. 

Operationen bedömdes som komplicerad. Tre kirurger sydde ihop Maria, varav en var kirurgspecialist som de fick ringa in akut. 

– Jag befann mig i chock och förstod inte vad som hände. Det var först senare som jag förstod att jag fått en svår bristning grad 4, där även åtta centimeter av ändtarmen gick sönder inklusive slemhinnorna. Det kallas perinealbristning grad 4, total sfinkterruptur inklusive rektalslemhinnan. 

”Min uppfattning är att de borde ha avbrutit långt tidigare och snittat ut Poppy istället”

De första dagarna kom Maria inte ur sängen på eftervården, hon kunde inte gå. Efter amning fick Märta lyfta bort Poppy från bröstet eftersom Maria inte klarade av det själv. 

– Det var otroligt deppigt samtidigt som jag kände enorm lycka över att vår dotter äntligen var här! Jag fick som feberfrossa vid minsta lilla ansträngning i sjukhussängen. Det förstod jag senare hängde ihop med min blodförlust, för detta försvann efter blodtransfusion och järninjektion. Jag kunde inte hålla tätt för vare sig urin eller avföring och fick kateter. 

Hur ser du på förlossningen nu i efterhand Maria?
– Förlossningsskadan som jag fick känns helt onödig, det hade inte behövt hända. Min uppfattning är att de borde ha avbrutit långt tidigare och snittat ut Poppy istället för att använda sugklocka. Det kändes som att de propsade på vaginal förlossning in i det sista för att spara pengar i kombination med att de olika skiften inte hann föra över information sinsemellan. 

Maria menar vidare att hon inte är arg på någon. 

– Barnmorskorna och undersköterskorna gjorde och gör ett fantastiskt jobb! Jag är imponerad av dem. Men jag kan känna en stor ledsamhet över hur förlossningen blev. Ingenting blev som jag tänkt mig.  

– Idag är Poppy nio veckor. Jag går inte längre på smärtstillande dygnet runt, men jag klarar inte att ta hand om henne själv längre stunder. Jag får mer ont när jag bär henne eller går korta promenader. Och jag klarar inte av att gå i trappor. 

– Men jag är ändå hoppfull att allt ska läka ordentligt och hoppas att Poppy ska få ett lillasyskon framöver. Då blir det garanterat kejsarsnitt eftersom jag aldrig mer får föda vaginalt.

Stolta mammor på stan! Idag har det gått nio veckor sedan Poppy föddes och Maria har en lång väg kvar innan hon är återställd. Foto: Privat

”Mammor ska inte behöva föda under riskfyllda förhållanden och med svåra skador som följd”

Hur ser ni på förlossningsvården, och den förlossningskris som debatteras, där barnmorskor säger upp sig på grund av dåliga arbetsförhållanden med pressade scheman och underbemanning?
– Jag är mycket tacksam för att barnmorskorna gör uppror. Nu kanske det äntligen kan bli förändring! Mammor ska inte behöva föda under riskfyllda förhållanden och med svåra skador som följd. Vid stress och ohållbar arbetssituation för våra barnmorskor så förstår jag att de har svårt att hinna ta in och förstå patientens unika behov. Det går bara till en viss gräns, säger Märta. 

Maria fyller i: 

– Ja, tid för empati och inkänning borde prioriteras högre inom vårt vårdsystem. Och jag önskar att kvinnan själv får vara med och bestämma hur hennes egen förlossning ska gå till i samråd med vården, snitt eller vaginalt. 

Paret önskar att mödravården inför förlossningen förbättras. De menar att stort fokus ligger på att barnet mår bra och de medicinska parametrarna som checkas av.

– Information om förlossningen och olika scenarion var för oss så gott som obefintlig. Man kan inte vara delaktig i sin vård om man inte har information och kunskap. 

– Jag önskar jag hade vetat att sugklocka gav större risk för skador samt att krystvärkar inte bör pågå så länge som de gjorde. Då hade jag efterfrågat ett snitt och vägrat sugklockan, säger Märta. 

Vi är så ledsna att det här hände er. Men slutligen, hur är det att vara tre i familjen?
– Det är helt fantastiskt! 

Märta och Maria Almegård

Ålder: 40 och 41

Dotter: Poppy Almegård, född 7 september 2021

Bor: Hammarby sjöstad, Stockholm

Gör: Driver företag tillsammans.

Instagram: @pawsome.moms (och parets katt @napoleonstockholm)

LÄS OCKSÅ: 19 mammors berättelser från en förlossningsvård i kris
LÄS OCKSÅ:
mamas chefredaktör: ”Den största stunden i livet borde vara den tryggaste”