Aniaras egen mamma var barnmorska när hon födde – tog emot sina barnbarn

När Aniara Jönsson-Lagergren var gravid med sitt första barn pratade hon och partnern Andreas tidigt om hur och var födseln skulle äga rum. Eftersom Aniaras egen mamma, Li Thies-Lagergren, jobbar just som barnmorska med erfarenhet av att vara med vid förlossningar både i hemmet och på sjukhus, landade de i en planerad hemfödsel. Det kändes också självklart att Aniaras egen mamma och hennes barns blivande mormor skulle vara med.

Också när det var dags att föda nästa barn fanns mamma Li där, både som mamma, svärmor och barnmorska på samma gång. Hon var det bästa stödet under de två viktigaste dagarna i Aniaras liv, då dottern Signe och sonen Manne föddes.

– Det var verkligen två helt olika födslar, från början till slut, med olika start, olika förlopp och olika finaler – med den gemensamma nämnaren att jag födde på mina villkor. Detta var också min motivering till att föda hemma. Det var avgörande för mig att få föda i en trygg miljö, omgiven av utvalda medmänniskor som bistod mig med trygghet, tillit, kärlek och respekt. Det bär mig genom livet fortfarande.

Med egna ord delar nu Aniara sina två ovanliga förlossningsberättelser. 

Signes födsel: ”Denna kväll är det största vi varit med om”

Signe föddes en sommarkväll 2016. Jag var i början av vecka 38 och hade nog trott att det skulle dröja ett tag till. Vid tvåtiden på natten hörde jag ett ”knäpp” som följdes av ett sipprande ner längs benen. Jag väckte Andreas och sa att jag trodde att vattnet hade gått. Det var spännande! 

Vi åt frukost tillsammans och jag konstaterade att det var helt lugnt att Andreas skulle i väg för ett jobbmöte vid 09.00, övertygad om att det skulle ta lång tid innan det ”riktiga” värkarbetet sätter i gång. Jag ringde även förlossningen för att uppdatera vår andra barnmorska Birgitta om läget. Hon lät lite förvånad, men genuint glad och förväntansfull och ställde också frågor kring fostervattnet och värkar. Med sin lugna, behagliga röst berättade hon att detta kommer gå bra och att hon kommer så fort hon slutat sitt arbetspass. 10.08 skickade jag ett foto på värkfrekvensen till mamma och skriver ”Tycker de kommer oftare och starkare redan. Du får gärna komma snart <3”. 

Andreas kom tillbaka från mötet strax innan 11-tiden. Då var jag helt inne i min egen värld, och det var ungefär nu jag gick från öppna till slutna ögon. Andreas var konstant nära och närvarande, och han masserade mig i princip oavbrutet i ryggslutet. Han har i efterhand berättat att han kände sig uppgiven från det att han kom hem; handlingsförlamad, rädd och otillräcklig.  Som om det fanns en miljon saker att göra men att han inte riktigt visste inte vad han skulle ta sig till. Men när mamma kom in genom dörren beskriver Andreas det som att allt kaos försvann på ett ögonblick. Jag minns själv inte någon känsla av kaos, men jag registrerade helt klart att mamma kom och minns att det kändes tryggt. 

När Andreas kom in igen hade jag precis kräkts i vår gjutjärnsgryta

Hon gick rakt fram till mig, gav bilnycklarna till Andreas och bad honom flytta hennes bil. När Andreas kom in igen hade jag precis kräkts i vår gjutjärnsgryta, i brist på annat kärl. Då sa mamma ”det här går fort, vi måste börja med poolen”. Hon instruerade och det tyckte Andreas var enormt skönt, att slippa bära ansvaret själv och få konkreta uppgifter. Under tiden som Andreas blåste upp och fyllde poolen masserade mamma mig med fast hand, mycket hårdare än jag vetat att jag behövt. Det lindrade oväntat mycket. Vid 14-tiden fick jag sjunka ner i det varma vattnet. Det var så skönt. Det som förvånade mig mest var hur oerhört mycket av födseln som pågick i mitt sinne. Hur mycket kraft som gick åt att hantera värkarna i tanken, samtidigt som det pågick en fysisk, kroppslig utmaning större än någonting annat. 

Runt 16-tiden kom mammas kollega Birgitta. Hon lät positiv och sa något i stil med ”det här ser ju bra ut”. Birgitta undersökte mig och berättade att hon kände huvudet på bebisen och att livmodermunnen var öppen 9 cm. Hon gjorde sedan mackor till Andreas och mamma, och massagen fortsatte. Vid någon stund kände jag inte någons närvaro och skrek då efter mamma, vilket nog var den enda stunden jag kände mig liten och som en dotter i mammas famn. Snart övergick värksmärtan i ett enormt tryck. Krystvärkarna hade börjat. Mamma och Birgitta lyssnade regelbundet med doppler på bebisens hjärtljud. Allt var lugnt och samtidigt enormt intensivt. Jag fick hjälp till toaletten och därefter la jag mig på sidan i sängen. Nu började jag bli riktigt trött. Klockan närmade sig 18. Andreas höll om mig, och ett tag hängde jag över honom, knäståendes. 

Vi grät båda två. Jag gav upp ett tag och sa ”jag kan inte mer” och ”är detta verkligen rätt?” då jag tyckte att det tog så lång tid. Jag la mig på sidan igen, och både jag och Andreas hjälpes åt att dra upp mig ena ben mot magen. Plötsligt sa mamma ”i nästa värk kommer den”. Och så, en lång paus. Jag hann fråga om jag måste vänta in värken. Och så hörde jag mamma säga ”Kom och ta emot den” till Andreas, som sekunderna efter, 18.23, fångade vår bebis med sina händer. Andreas tittade på mig och har sagt i efterhand att han minns att mitt ansiktsuttryck var helt förändrat. Jag såg klarvaken ut och som att ingen smärta fanns. 

Efteråt bäddades vår säng ren, Signe började amma och jag matades med jordgubbar och varm mat som mamma lagat.

Nu var hon här. ”Grattis till er dotter” sa Birgitta – och det var då vi förstod att vi fått en liten Signe. Lyckan var stor. Efteråt bäddades vår säng ren, Signe började amma och jag matades med jordgubbar och varm mat som mamma lagat. Denna kväll är det största vi varit med om, både individuellt och som par. Vi pratade varje dag i en vecka efteråt om olika sekvenser av födseln, grät och skrattade och förundrades över vad vi varit med om.

Mannes födsel: ”Mamma fångade honom i vattnet och förde honom till min famn”

När Manne skulle födas, nästan tre år senare, visste vi att vi ville ha samma team med oss. Vi bjöd också in min lillasyster Alice som extra stöd då vi bestämt att Signe skulle få vara hemma under födseln. Vi hade förberett henne genom att prata om hur det kunde se ut och låta när man föder barn, men det kändes också viktigt att det fanns en trygg vuxen som kunde se efter hennes behov eller åka i väg med henne om det av någon anledning inte skulle kännas bra. 

Denna födsel startade under kvällen med svaga värkar. Jag var i vecka 38 även denna gång och redan när jag la mig i sängen kände jag att värkarna började smärta. Jag la mig med TENS-maskinen påkopplad, vilken distraherade smärtan en aning och gjorde det möjligt att vila en stund. Mamma och Birgitta meddelades på sms om läget. Vi tände levande ljus och ringde hem lillasyster Alice som varit på fest i Malmö. Hon skrattade när hon kom in och berättade att taxichauffören sett lite paff ut när hon berättat för honom vad som pågick i vårt hus. När Alice kom kunde vi till en början småprata lite, det var glest mellan värkarna men det blev allt mer intensivt. 

Jag minns det som att det slog över på en sekund. ”Bam!” och så kunde jag inte längre småprata. Alla ljud störde mig och jag började gå in i mig själv. Andreas och Alice påbörjade uppblåsningen av poolen och efter en kort stund ringde vi hem mamma. 

Jag var i aktivt värkarbete när hon kom. Hon lyssnade på hjärtljuden och jag minns att hon sa: ”Bebisen har det så bra så”. Detta var viktigare för mig denna födsel, då jag på ett helt annat plan kunde greppa konceptet om livet i magen. När jag äntligen fick komma ner i poolen var det lite för grunt med vatten vilket störde mig. Mamma, Andreas och Alice gick skytteltrafik mellan köket och poolen med varmvatten och till slut kunde jag omfamnas av värmen och tyngdlösheten som jag behövde. Denna födsel var många gånger intensivare än den första. Jag minns att kraften kändes som ett skenande tåg inuti. Allt mitt fokus fick läggas på att vara i nuet, att inte tappa det. Samtidigt var jag alldeles klar. ”När nästa värk kommer vill jag att ni pratar mig genom den” sa jag vid något tillfälle. Jag visste vad jag behövde. 

När Birgitta anslöt i natten frågade hon om jag ville bli undersökt vilket jag ville, och precis som när Signe föddes var jag nästan fullvidgad. 

Mamma fångade honom i vattnet

Krystfasen, som varade runt 20 minuter, präglades av ett enormt fokus. Jag sov mellan värkarna och kände med min hand hur bebisens huvud kom närmre för varje värk. Vattnet hade fortfarande inte gått, och jag minns att jag tänkte att bebisen var alldeles glatt över hjässan. Jag började säga ”neeej” under ett par värkar – och i en vilopaus påminde jag mitt team om att ”det är nu ni ska säga jaaaaa”. De skrattade och sa ”jaaa” i kör. Klockan närmade sig fem på morgonen, det började bli ljust och jag kunde höra hur fåglarna kvittrade. Signe hade vaknat och Alice bar henne i sin famn. Jag såg inte men hörde henne gny lite oroligt. Hon kände säkert av stämningen. 

Nu var det nära. ”Allt är bra älskling” sa jag till henne. Andreas satt bakom mig på utsidan om poolen. Han höll i mig, och om mig. Hans ord i mitt öra. ”Du gör det jättebra älskling. Du kan”. Så hörde jag ett vrål, det kom ur min kropp, samtidigt som bebisen simmade ut i vattnet. Mamma fångade honom i vattnet och förde honom till min famn. Lättnaden var stor och lyckan likaså. Nu var vår bebis här, och Signe hade bevittnat en lillebror komma till världen. 

LÄS MER: Kristina, 34, födde barn ensam hemma: ”Kände mig som Superwoman”

LÄS MER: Sannas dotter låg med rumpan först – så var den ovanliga förlossningen

LÄS MER: Tilde, 18, var gravid utan att veta om det