Lovisa Rosell var ung, drygt 20, när hon började som doula. Genom åren har hon doulat runt 100 mammor. Foto: Privat

Så vill doulan Lovisa ha sin tredje förlossning: ”Min grande finale”

Att varje kvinna ska få föda på sina villkor, ha rätt till sin egen kropp och förhoppningsvis lämna förlossningen inte ”bara” med en frisk bebis – utan också med en stärkande upplevelse – det är vad doulan Lovisa Rosell har jobbat för det senaste decenniet. Snart ska hon själv föda sitt tredje barn, men vem doular egentligen doulan? 

2012. Förlossningen, Karolinska universitetssjukhuset, Solna.

Belysningen är stark. Den födande kvinnan och hennes man har varit ensamma i rummet i stort sett hela tiden sedan de kom in. Hon är spänd, ansiktet hopdraget och nävarna knutna. Blicken flackar. Han sitter långt ifrån på en stol, uppenbart rädd. Förlossningen går fort och först när kvinnan får krystvärkar kommer den stressade personalen in. 

Rummet intill: Den gravida har kommit in tidigare och barnmorskorna har tid att etablera kontakt. Partnern får hjälp med hur han kan stötta och är delaktig i allt som händer. Paret skrattar emellanåt. Förlossningen tar tid men kvinnan är trygg och kommunikationen lugn och tydlig. 

Med som observant under de båda förlossningarna är Lovisa Rosell, vid tillfället student på Danshögskolan. Hon gör sitt examensarbete om fysiska processer i kroppen och har tjatat sig till en praktikdag på förlossningen, i studiesyfte. Vad en doula är för något vet hon ännu inte, men dagen på förlossningen sår ett frö i Lovisa. 

– Efteråt var jag helt omtumlad. Det var samma barnmorska och förlossningarna var i rummen bredvid varandra, men de var som natt och dag. Jag frågade mig själv vad som gjorde att de blev så olika och insåg att kvinnan som fick stöd och kunde föda i lugn och ro hade fått rätt förutsättningar. Att stöd, närvaro på rummet och delaktighet är viktiga ingredienser för en stärkande upplevelse, både för den som föder och för partnern.

Lovisa Rosell (@doulaverket) väntar sitt tredje barn. Men vem doular egentligen doulan? Foto: Privat

Lovisa Rosell utbildar blivande doulor

Lovisa, som alltid fascinerats av födandet, ”Jag hittade böcker i bokhyllan hemma och läste förlossningsberättelser när jag var typ 10”, insåg att det fanns något som hette ”doula”, hittade en utbildning och hoppade på den. Bara lite över 20 år gammal var hon stöd åt sina första födande kvinnor.

I dag har hon doulat runt 100 mammor och utbildat 50 nya doulor, tillsammans med kollegan Liisa Svensson. Dessutom har hon fött två barn och är gravid med sitt tredje. 

När Lovisa skulle föda sitt första barn, hade hon alltså en hel del erfarenhet från andras förlossningar.

– Jag tror att det formade mig på det sättet att jag hade sett vad trygghet gör i födandet. Alltså vilka som är i rummet och vad en lugn atmosfär och stöd kan göra. Jag visste också vad som gör att förlossningsförloppet går framåt och vad som ofta leder till att upplevelsen blir positiv och stärkande. Men jag hade också sett vad som händer när kvinnors känslor blir förminskade, rädslor inte blir tagna på allvar och vad stress och platsbrist kan skapa för negativa konsekvenser. Och jag hade sett hur skört oxytocinet kan vara, som tar förlossningen framåt. 

Lovisa med Luna, 3, som föddes utomhus. Foto: Privat

Med det i åtanke planerade Lovisa Rosell för en hemförlossning med sin första bebis. Hon ville ”säkra upp”, veta vilka som skulle vara med henne och se till att hon blev respekterad i sina val. 

Tillsammans med sin partner Christoffer hade Lovisa övat på olika föda-utan-rädsla-verktyg som hon själv använder när hon doular. De gick också en förlossningsförberedande kurs, för att få vara i sina roller som födande par, och inte hamna i att Lovisa skulle vara lärare, bara för att hon jobbar med det hon gör. 

Lovisa Rosell

Ålder: 32.

Barn: Isaac, 5 och Luna, 3. 

Bor: Huddinge.

Gör: Doula och utbildar nya doulor. Undervisar gravid- och babyyoga, håller i förlossningsförberedande kurser. Har kontot @doulaverket på Instagram.

BF: 2 september.

Men i slutändan blev det en ganska kort förlossningsupplevelse för den blivande pappan. Vattnet gick vid midnatt och därefter hade Lovisa intensiva värkar tills en liten pojke föddes i ottan.

– Jag trodde att det skulle ta tid, så jag väckte inte Christoffer. Jag gick där i natten och tog lite värkar och var glad att jag inte behövde ta mig någonstans. Jag kände mig trygg hemma och jag tror att det gjorde att värkarna blev så starka också – det fanns inget som störde. Sista två–tre timmarna var Christoffer med och min hembarnmorska hann också komma innan Isaac föddes.

”Jag ville blunda och spänna axlarna när jag fick en värk, men jag visste att det inte skulle hjälpa mig”

Att som doula stå bredvid och bistå en födande kvinna, är förstås en roll som skiljer sig mycket från att vara den födande kvinnan själv, även om man som i Lovisas fall har alla doulakunskaper i ryggmärgen. 

– Jag minns att jag ville blunda och spänna axlarna när jag fick en värk, men jag visste tidigt att det inte skulle hjälpa mig. Jag hade en tydlig bild av alla kvinnor som jag stöttat så jag visste vad jag skulle söka efter, i mig själv. Att stå bredvid handlar mycket om att läsa av behov och kvinnans kropp. Men när man föder gäller det i stället att koppla bort omgivningen och gå in i sig själv. 

Christoffer hjälpte till genom att trycka på Lovisas höfter och påminna henne om att slappna av, vara tung och behålla lugnet. Själv tyckte hon att det hjälpte mycket att ”brumma” mörka ljud.

Historiskt har kvinnor alltid stöttat andra kvinnor under förlossningar. Förr i tiden – och fortfarande på många ställen i världen – tillkallades en erfaren och kunnig kvinna när någon skulle föda. Från att ha varit en ”kvinnlig angelägenhet” förväntas i dag den eventuella partnern agera stöd – vilket kan vara svårt att hantera, enligt Lovisa:

– Det är ju en ganska stor roll att axla. Partnern ska ju bli förälder själv och har oftast inte så stor kunskap om förlossningsarbete eller hur man kan använda olika verktyg för att stödja kvinnan. Det kan resultera i att partnern inte är det stöd som kvinnan förväntar sig. Hon kanske undrar ”vart var du när jag behövde dig?” medan partnern känner sig misslyckad och går från förlossningen och in i föräldraskapet med den upplevelsen. 

Lovisa har fött båda sina barn hemma. Nu planerar hon för en tredje hemförlossning. Foto: Privat

Som doula är Lovisa till för både den födande kvinnan och partnern. 

– Mitt fokus handlar lika mycket om att skapa trygghet och lugn för partnern, så att hen i sin tur kan vara ett bra stöd för den födande. En doula ska inte ta över eller ersätta den andra föräldern. Doulan ska snarare ses som ett komplement till de blivande föräldrarna och optimera chanserna för dem att gå stärkta ur upplevelsen med känslan av att ”vi gjorde det”

”Det var ett otroligt starkt ögonblick, att få ha henne på bröstet”

Inför ankomsten av bebis nummer två, planerade Lovisa Rosell för ännu en hemförlossning med samma barnmorska som sist. Det var år 2018 och alla som väntade barn den sommaren minns väl vädret (med fasa): temperaturrekord, tropiska nätter och fler soltimmar än på många år. 

Lovisa fick en tanke om att hon kanske skulle föda utomhus, i vatten. Barnmorskan hade inte varit med på någon utomhusfödsel tidigare, men var med på noterna. På självaste BF drog det igång och den här gången hann de sätta upp förlossningspoolen på baksidan av tomten.

– Det var lite som katter som föder i garderoben, de drar sig ofta till mörka utrymmen. Vi har en bergig grop på vår tomt, och jag tänkte att ”där vill jag ha poolen”. 

Men… Hur bor ni? Skulle en granne kunna komma och hänga vid staketet och undra vad som försiggår?

– Nja, den baksidan vetter mot en skog så vi är rätt skyddade, men vi bor ju inte i tjottahejti utan i ett villaområde. Men jag tänkte faktiskt inte på om grannar skulle se mig. Jag tänkte att det var en härlig plats. 

Lovisas andra barn föddes i förlossningspoolen hemma på tomten – under bar himmel. Foto: Privat

Förlossningen började i ett lugnare tempo än sist. Det var strålande sol och Lovisa hade värkar var tionde minut. Hon vattnade blommorna, lekte med sin son och åt god mat. När Isaac skulle sova middag ammade hon honom till sömns och efter det oxytocinpåslaget blev värkarna mer intensiva. Mormor och morfar kom och hämtade Isaac och Lovisa satte sig i poolen och slappnade av. Förutom familjens katt Elsie, var Lovisas vän och utbildningspartner Liisa – som även är barnmorska – med vid förlossningen. Dessutom två hembarnmorskor.

– Även om jag till stor del blundade så kände jag deras närvaro och händer som tryckte, höll och stöttade mig. Jag visste att de fanns där och hade fullt fokus på det som pågick och det gav en enorm trygghet så att jag kunde gå in i mig själv, släppa kontrollen och ta värk efter värk, berättar Lovisa. 

– Sedan när Luna föddes ut simmade hon upp i mina armar. Det var ett otroligt starkt ögonblick, att få ha henne på bröstet där. Moderkakan kom ut och sedan började klättringen upp till altanen. Där lade vi oss hud mot hud och barnmorskan kollade bristningen och vi avnavlade. Det blev som jag hade hoppats.

Efter förlossningen med Luna pustade Lovisa ut hemma på altanen. Hembarnmorskan gjorde en smoothie av lite av moderkakan. Foto: Privat

Lovisa Rosell doulade som intensivast innan hon blev mamma, därefter har amning och bebisar gjort att hon tagit färre uppdrag. Som doula har hon jour i flera veckor kring den födande kvinnans BF och måste vara beredd att ”rycka ut” mitt i natten utan att ha en aning om när arbetspasset är slut. 

Har du förändrats som doula sedan du själv fick barn?

– Jag skulle inte säga att jag är en bättre doula för att jag har fött barn, men jag har kanske större ödmjukhet inför födandet och vad de födande går igenom. Även när det gäller amning och första tiden efter förlossning, att man fått känna det i sin egen kropp på något sätt. Jag har en ännu större ödmjukhet inför kvinnokraften som alla besitter.

”Som doula ska man verkligen värna och vurma för den födande”

Att jobba som doula utan att ha fött egna barn, eller att få stöd av en sådan, behöver däremot inte vara någon nackdel alls. 

– En bra doula är en varm, inkännande människa som är närvarande och vill möta kvinnan eller paret utifrån vilka de är och utifrån deras behov. Har man då haft egna traumatiska upplevelser från en egen förlossning gäller det att man har bearbetat dem och lagt dem åt sidan. Man ska inte döma eller ha några åsikter om vaginal, kejsarfödsel eller smärtlindring utan bara stötta och stärka. Som doula ska man verkligen värna och vurma för den födande.

”Jag skulle inte säga att jag är en bättre doula för att jag har fött barn, men jag har kanske större ödmjukhet inför födandet och vad de födande går igenom.” säger Lovisa Rosell. Foto: Privat

Lovisa Rosell minns ett av sina första uppdrag. Förlossningen slutade i akut kejsarsnitt och inför samtalet med den nyblivna mamman efteråt undrade Lovisa hur det skulle gå. Skulle kvinnan vara besviken? Känna att det inte blev som hon tänkt sig?

– Men sedan när jag mötte henne pratade hon så varmt om sin upplevelse. Sa att det hade varit fantastiskt. ”Men det blev ju inte alls som du hade tänkt dig...?” försökte jag, men hon svarade att hon hade fått stöd, kände sig bekräftad och delaktig i besluten. Hon hade aldrig behövt känna sig ensam i upplevelsen. Och någonstans är det kärnan: det kommer inte alltid bli som man tänkt sig, men får man stöd, får vara delaktig och ha kontroll över sin egen upplevelse, då blir det ofta väldigt fint ändå. 

Inför bebis nummer tre, som också föds hemma om allt går enligt plan, är listan över folk som vill närvara redan lång. Två av barnmorskorna som var med förra gången är bokade, en kompis som utbildat sig till doula ska vara med och dessutom har Lovisas syster anmält sitt intresse för att fota alltsammans. Och givetvis Christoffer. Katten Elsie har inte osa:t än.

– Jag tänker att jag ska maxa, för det här blir nog min sista förlossning. Man vet aldrig förstås, men jag tror det. Och man kan inte få för mycket stöd. Vi får se om det blir inne eller ute i sommarregn eller på natten. Jag har inte haft musik vid de andra förlossningarna, så jag kanske testar det. Jag kanske bara dansar ut den här ungen! Min grande finale!