Barnmorskan Linn Sjöstedt Dahl har nyligen sagt upp sig från sitt jobb inom förlossningsvården. Här delar hon med sig av sina dagboksanteckningar från en vanlig arbetsdag – som i slutet har fått henne att känna sig dränerad, lätt illamående och ljudkänslig. Foto: Privat

Barnmorskan Linn Sjöstedt Dahl delar sina dagboksanteckningar

Barnmorskan Linn Sjöstedt Dahl, 39, delar med sig av sin dagbok för att visa hur hennes stressade arbetsmiljö inom förlossningsvården ser ut.

Jag fullkomligt älskar mitt jobb. Att vara barnmorska är det mest meningsfulla jobbet som finns om ni frågar mig; alla möten jag får uppleva, välkomna liv, jobba i team. 

Men nu orkar jag inte längre. Jag ger mitt allt jämt och gör mitt bästa, men det räcker ju inte. Jag är helt slut. 

Den 29 oktober 2021 lämnade jag med SORG in min uppsägningsblankett. Förutsättningarna måste ändras om jag ska komma tillbaka. Stockholm BEHÖVER flera vårdplatser. 

För att visa hur min arbetsmiljö ser ut vill jag dela mina dagboksanteckningar från en vanlig dag: 

05.25. Alarmet ringer. Dov huvudvärk. Känns som jag inte riktigt hann somna då jag jobbade kväll igår och kom hem klockan 22.45 och hade svårt att varva ner. Äter frukost.

Min känsla: Oroskänsla i kroppen.

06.45. Stämplar in på jobbet.

06.50. Möter upp min barnmorskestudent, samtalar om dagens mål.

07.00 Kort samling med alla som jobbar dagpasset. Det är fullt på avdelningen, inga platser finns på eftervården. Hänvisningsläge. 

07.10. Vi får rapport av nattbarnmorskan. Jag och min student tilldelas föderskan på sal 7. Hon har varit fullt öppen i två timmar, barnet tränger inte ned, barnets hjärtljud är avvikande och föderskan har fått feberfrossa. Förloppet är komplicerat. Undersköterskan blir upptagen på födsel i annat rum. Vi går in i salen och försöker påbörja diverse åtgärder för att få förloppet att fortskrida. Läkare informeras kontinuerligt på grund av avvikande fosterljud. 

Min känsla: Försöker ge bra energi, få med mig föderskan i planen och att orka kämpa lite till. Tröstar, peppar och vägleder paret och studenten.

10.14. föds till slut en pojke efter en tuff kamp. Föderskan blöder till, åtgärder sätts in. Moderkakan framföds. Därefter ska bristning sys. Jag syr och går igenom alla steg med barnmorskestudenten. Familjen gratuleras till nytillskottet. 

Min känsla: Många bollar i luften och snabba handlingar på kort stund, viktigt att bevara lugnet.

11.35. Vi kommer ut från rum 7. Nu behöver vi dokumentera och reflektera om läget. 

Min känsla: Jag är urladdad, det var tuffa timmar på salen.

11.37. Koordinatorn informerar oss att en omföderska precis har kommit, att hon har det jobbigt och att vi ska ta hand om henne. Dokumentationen och reflektionen får vänta. 

Min känsla: Splittrad. 

11.39. Jag och barnmorskestudenten går in till sal 5 där vi möts av en föderska som är rädd, ledsen och har smärtsamma värkar. Vi tar en kort anamnes och försöker lugna ner stämningen och hjälpa henne att andas. Studenten kopplar upp föderskan i CTG och fosterljuden avlyssnas. Undersköterskan snabbstädar rummet bredvid.

Min känsla: Gissar på snabbt förlopp, bra för studenten att få bistå en till födsel idag.

11.53. Jag går ut för att lägga upp den nya mamman på beläggningslistan. Det är tomt på expeditionen. 

11.54. Det larmas om assistans på rum 11. Jag springer dit. Barnets hjärtljud är låga. Vi ändrar mammans läge, inget händer. Jag ger en medicin som slår ut värkarna för att hjälpa barnets hjärtljud att hämta sig. Efter sju minuter normaliseras hjärtljuden och jag lämnar rummet. Läkare informeras. 

Min känsla: Adrenalinfylld, glad att barnet återhämtade sig så det inte blev urakut kejsarsnitt.

12.04. Åter på expeditionen och fortsätter att skriva in sal 5. 

12.10. Kollar snabbt till familjen på sal 7. De mår bra. Undersköterskan ska hjälpa mamman till duschen. Informerar om att jag snart kommer tillbaka och ska väga bebisen. 

12.14. Går in till sal 5. Föderskan önskar epidural. Studenten förbereder mamman för det och jag går ut och beställer epidural.  Undersköterskan hämtar epiduralvagnen.

12.16. Beställer epidural. På expeditionen ringer det oavbrutet i telefonen.

12.17. Blir ombedd av koordinatorn att ta ett samtal. Jag svarar och möts av förstföderska med värkar. Det är tredje gången hon ringer. Tyvärr är det fullt på vår avdelning just nu och jag förbereder henne på att jag behöver ordna en plats på en annan klinik. Partnern tar över luren. Jag blir utskälld. Försöker intala mig att han gör detta för att skydda sin kvinna. Jag beklagar och ber om att få återkomma. Lämnar ärendet till vår koordinator. 

Min känsla: Känner mig nu stressad och jagad. Trist att bli utskälld.

12.30. Går in till sal 7. Gör kontroller på bebisen, pojken väger 3575 gram. Har närvaroknappen intryckt och ser att det larmar från sal 5. Ger familjen en snabb kram och önskar dem all lycka till och meddelar att undersköterskan hjälper dem vidare till BB om en stund.

Min känsla: Tacksam att jag fick säga hejdå, känner att jag börjar få lågt blodsocker. 

12.37. Går in på sal 5. Föderskan börjar få krystkänsla. Stöttar henne i det snabba förloppet. Ryggbedövningen avbokas. Försöker lugna partnern som är orolig. Guidar barnmorskestudenten. Hjärtljuden dimper rejält på slutet så vi får påskynda förloppet. 

Min känsla: Adrenalinpåslag igen, total fokus på att få ut barnet.

13.22. En medtagen flicka föds. Trots stimulering kommer inte andningen igång optimalt. 

13.27. Tar flickan till barnbordet och inleder andningsstöd. Barnläkare tillkallas. 

Min känsla: Stressad, glad att barnläkare kommer snabbt.

13.45. Flickan mår bättre och återförenas med sin mor. 

Min känsla: Underbart! 

13.47. Moderkakan föds fram, vi inspekterar underlivet. Familjen gratuleras. 

Min känsla: Glädje, härligt att alla i familjen mår bra

13.59. Lämnar över ansvaret till pågående team.

14.04. Barnmorskestudenten och jag pustar ut. Jag ber henne gå och äta något, själv slänger jag i mig en macka framför datorn där jag börjar dokumentera båda våra födslar, skriver snabbt.

Min känsla: ”Skynda dig och skriv, du har snart möte.” 

14.07. Dokumenterar. Svarar i telefonen. En föderska med minskade fosterrörelser bokas på kontroll till förlossningens akutmottagning. 

Min känsla: Tänk om vi kunde ha en barnmorska som ansvarade för telefonen. 

14.25. Kort avstämning med studenten. Jag svarar på de frågor hon har. 

Min känsla: Hon är dämpad för att hon blev lämnad ensam med omföderskan, peppar henne att hon fixade det så bra.

14.38. Gör high five med undersköterskan och tackar för bra samarbete. Vi klarar oss inte utan varandra.

14.40. Möte med våra nyexaminerade kollegor, det kommer fem stycken. Jag stämmer av med dem hur det går för dem och hur de mår. En gråter. Hon upplevde att hon inte fick tillräckligt med stöd när hon behövde det. En annan känner att detta nog inte är hennes grej, hon är konstant rädd att göra fel. Övriga oroar sig för framtiden då det länge har fattats så många seniora barnmorskor på vår avdelning. Vem ska hjälpa dem att växa i sin roll när det är 85 procent nya barnmorskor och 15 procent erfarna? Jag försöker peppa och lyfta dem. 

Min känsla: Blir ledsen över att de känner såhär.

16.05. Jag och min spänningshuvudvärk stämplar ut. 

Min känsla: Trött.

16.25. Somnar på soffan en timme, vilket är standard efter att jag jobbat dagpass. 

Min känsla: Dränerad, lätt illamående, ljudkänslig. 

Barnmorskan Linn har jobbat i elva år. ”Att konstant arbeta i högt tempo och balansera upp alla känslor jag möter under en dag – ja, det är ohållbart.” Foto: Elliot Elliot

Förutsättningarna för mig att göra ett bra jobb saknas. Och löneutvecklingen, vad hände med den? Arbetsmiljön är bristfällig. Att konstant arbeta i högt tempo och balansera upp alla känslor jag möter under en dag – ja, det är ohållbart. Som barnmorska får du aldrig ha en dålig dag. Jag har inte haft en dålig dag på jobbet på elva år. 

LÄS OCKSÅ: Asabea Britton: ”Jag blev inte barnmorska för att springa mellan födande”
LÄS OCKSÅ:
19 mammors berättelser från en förlossningsvård i kris

Aktuellt just nu