Emma Halldén drog ut sin bebis själv: ”Häftigaste jag gjort i hela mitt liv”
Emma Halldén blev nyligen tvåbarnsmamma, då hon i mitten av augusti födde lilla Adele på BB Danderyd i Stockholm. Nu berättar mama-bloggaren själv om sin förlossning, som börjar med en segdragen igångsättning och slutar med ett magiskt möte där hon själv får dra ut sin dotter.
Redan två veckor innan sitt beräknade förlossningsdatum får höggravida mama-bloggaren Emma Halldén åka till Danderyds sjukhus för att bli igångsatt. Detta på grund av att dottern låg högt över tillväxtkurvan och för att Emmas tidigare förlossning med storebror Elliot slutade med skulderdystoci – när barnets ena axel fastnar bakom blygdbenet under krystfasen.
”Jag kan knappt beskriva den känslan jag hade i taxin på väg mot BB. Det var NU det skulle hända. Jag var så pirrig, glad, förväntansfull och väldigt nervös”, skriver Emma Halldén i sin blogg, där hon publicerats sin förlossningsberättelse i tre delar.
Emma gråter av frustration
Emma blir igångsatt med hjälp av läkemedlet Cytotec, en oral lösning som tas varannan timme fram tills att värkarna sätter i gång ordentligt. För att få tiden att gå spelar hon och maken Viktor backgammon, äter pizza och lyssnar på musik. De gissar på barnets kön – Emma är säker på att hon ska få en pojke – och slår vad om vikt och klockslag. Men tiden går och inget tycks hända.
EMMA HALLDÈN
Ålder: 36
Bor: Vasastan, Stockholm
Familj: Maken Viktor, sonen Elliot, 3, och dottern Adele, 1 månad
Gör: Yogainstruktör, influencer, bloggare på mama
Instagram: @emmamhallden
”Jag började bli väldigt frustrerad. Jag undersöks av en BM och status är oförändrad. Inget har alltså hänt. Inte ens en centimeter till! Jag blev så ledsen. Ledsen och besviken på min kropp som inte fattade att det var dags nu. Ledsen för att jag trodde bebis skulle vara i min famn på en 7-9 timmar. Nu hade det gått 8 timmar (och fem shots) och INGET har hänt. Jag grät av frustration och Viktor tröstade mig”, skriver hon.
Efter maxdosen på åtta Cytotec-shots börjar dock värkarbetet äntligen sätta i gång – och med det kommer nästa utmaning. Emma, som är spruträdd, vill trots detta få en epiduralbedövning för att hantera förlossningssmärtan.
”Herregud, nu tog nerverna över igen. Läkaren var välinformerad om min rädsla för sprutor så hon såg till att jag absolut inte såg någonting. Hon var mjuk men bestämd i sin röst och tydlig med alla instruktioner. Jag fick ligga på sidan, Sanna hjälpte mig att få upp knäna så högt som möjligt och trycka ut ryggen. Viktor höll hårt hårt i mina händer och var nära mitt ansikte. Jag var tvungen att släppa lite på nerverna så jag börjar storgråta. Jag skakar och får svårt att sluta”, skriver Emma.
Maken försöker distrahera Emma genom att prata om deras son Elliot medan läkaren sätter epiduralen – och plötsligt är det över.
”Allt släpper. Jag gråter och gråter och är SÅ JÄVLA STOLT. Nu vet jag att jag klarar vad som helst. Allt det andra – det där med att föda – det känns som en piece of cake”, skriver hon.
Kräkandes, gurglandes och medvetslös ramlade jag ihop
Dessvärre utlöser epiduralen ett kraftigt illamående som får Emma att med panik i rösten be maken om en påse att kräkas i.
”Från den ena sekunden till den andra mådde jag så sjukt illa. Jag får en påse av Viktor som jag börjar spy i. Ok, det här går bra tänker jag. Jag hann få en påse och allt. Klipp till – – att jag känner Viktors händer under mina armhålor, han är bakom mig, försöker hålla upp mig. Något känns obekvämt. Det är konstigt tyst. Konstigt ljust. ”Men vad gör du?!” frågar jag. Då ser jag att jag sitter på golvet med benen ut åt varsitt håll. Det är kräk överallt. ÖVERALLT. Fåtöljerna framför mig, golvet, väggen, och hela jag, håret, skjortan. Jag hade svimmat. Tydligen spytt och svimmat samtidigt. Enligt Viktor – den sjukaste kaskadspya han sett någonsin. Kräkandes, gurglandes och medvetslös ramlade jag ihop”, skriver Emma i bloggen.
Barnets huvud ligger för långt upp
Efter en omgång vätskedropp börjar Emma må bättre och sakta men säkert öppnar sig livmodermunnen. Barnets huvud ligger dock fortfarande för högt och Emma blir ombedd att stå upp för att med gravitationens hjälp få huvudet att sjunka ner.
”Att stå är det sista jag vill just nu, värkarna gör SÅ ont. Men ALLT – ja, jag hade gjort vad fn som helst – för att få ut min bebis nu. Hade Maria sagt åt mig att ställa mig på händer, göra en magdans och skälla som en hund så hade jag gjort det. Vad som helst”, skriver Emma.
Efter fem värkar stående börjar Emma känna ett tryck nedåt och orkar inte längre stå upp. Även hennes läten under värkarna antar en annan ton.
”Det där ljudet känner jag igen” hör jag Viktor säga till de andra i rummet. Ett ljud jag inte ens kan härma såhär i efterhand, ett mörkt, djupt, tungt läte. Nu måste det vara dags.”
Det var som att jag kunde följa bebisen på väg ut, en tydlig känsla av att vi jobbade tillsammans, jag och min bebis
Och dags är det. Mitt under krystfasen hinner Emma reflektera över hur annorlunda det känns jämfört med hennes första förlossning, då smärtan var i fokus.
”Men denna gång var det som om jag kände vad som hände. Jag kunde känna inom mig att huvudet åkte fram och tillbaka, jag kunde känna när huvudet började komma ut. Allt var mer tydligt än ett enda stort moln av smärta, och så himla häftigt. Det var som att jag kunde följa bebisen på väg ut, en tydlig känsla av att vi jobbade tillsammans, jag och min bebis”, skriver hon.
Får dra ut bebisen själv
Emma hade skrivit i sitt förlossningsbrev att hon ville känna på bebisens huvud när det var på väg ut. Så på barnmorskan Marias uppmaning får Emma nu sträcka ner handen och röra vid en fuktig och hårig hjässa – något som får tårarna att börja rinna och längtan efter att få upp barnet på bröstet att växa sig ännu starkare. Efter ytterligare några krystningar får Emma dra ut sin dotter.
”Maria sätter in mina fingrar under bebisens armhålor och jag förstår att jag får dra ut henne själv. ”Åh.. hej, hej skrutt, hej” säger jag. Det är det häftigaste jag gjort i hela mitt liv. Jag lyfter upp den ljumna, hala kroppen och håller upp den över min mage. Jag kommer ihåg att jag i en sekund tänker att jag ser ingen snopp och ropar ut ”EN FLICKA”!” skriver Emma.
Dottern är ganska medtagen efter den segdragna förlossningen och har haft nagelsträngen tajt runt halsen, så barnmorskan bär i väg Adele till ett annat rum där en läkare hjälper till att få i gång andningen ordentligt.
”Rummet de gick till låg precis mitt emot. Efter fem minuter öppnar Sanna (undersköterskan, reds anm.) dörren på vid gavel och då hörs ett högt skrik. ”Det där är din tjej som skriker Emma” säger hon. Det var det finaste ljudet. Hon mådde bra nu.”
Läs hela Emmas förlossningsberättelse i hennes blogg. Här hittar du del 1, del 2 och del 3.
LÄS OCKSÅ: Emma Halldén: ”Trött på kommentarer om gravidmagen”
LÄS OCKSÅ: Emma Halldén: ”Äntligen kan vi glädjas – Elliot ska få ett syskon”
