Emelie födde sin son i hallen: ”Jag grät av eufori, lättnad och stolthet”

”Klockan 02.00
Jag vaknar mitt i natten av en molande känsla. Var det en värk? Eller bara en förvärk? Borde jag inte veta skillnaden? Det är trots allt mitt andra barn som ska födas. Jag tar två värktabletter och försöker somna om. Men nej. Strax därpå känner jag en tydlig värk. Min första tanke: Äntligen, nu kör vi! Jag har gått sju dagar över tiden och är riktigt less på att vara gravid. Nästa tanke: Just det, det är SÅ HÄR ont det gör. Jag väcker min man och säger att det har börjat. 

Klockan 02.44
Jag ringer min barnmorska Sofia. Vi har haft kontakt under hela min graviditet i ett projekt som heter just ’Min barnmorska’. Hon har undersökt mig och bebisen i magen under de här många, långa preggoveckorna och ska nu hjälpa till vid min förlossning. Jag blir glad och trygg av att höra hennes röst. Värkarna kommer nu med 10-15 minuters intervall. Barnmorskan Sofia tycker att jag ska försöka ta det lugnt och spara på krafterna, så hörs vi igen när värkarna har blivit mer intensiva. 

Min man ringer sina föräldrar, de ska hämta 2,5-åringen som ligger och sover. Själv tappar jag upp ett varmt bad. Jag är så lycklig över att ha ett badkar! Det hade jag inte vid min första förlossning. Då tog jag värkarna ståendes i duschen eller böjd över sängen. Jag var dåligt förberedd på hur jag skulle slappna av och hur ont det skulle göra. BB var dessutom fullt, så vi fick inte komma in när jag ville. Det var vidrigt. Min första förlossning tog 18 timmar och slutade med en grad 3-bristning och ett smärre psykiskt trauma. Därför har jag nu förberett mig på alla sätt jag har kunnat inför den här förlossningen. Jag har gått på aurora-samtal, lusläst ’Att föda’ och ’Föda utan rädsla’, läst på om dyk-tekniken, mediterat och gått en kurs i hypnobirthing. Jag är redo. 

Klockan 03.30
Det varma vattnet omsluter mig i badkaret. Taklamporna är släckta och stearinljusen sprider ett varmt sken. Min man sitter på en pall bredvid badkaret och baddar min panna med en sval, fuktig handduk. Jag andas ljudlöst och lugnt. Jag försöker tänka att varje värk är en kraft, en positiv kraft som för mig närmare mitt barn. Jag är tung och avslappnad i kroppen under värkarna. I början går det bra, faktiskt jättebra. Men snart märker jag hur jag spänner mig, min andning blir flämtig och jag har svårt att slappna av på rätt sätt. Det vore skönt med bättre smärtlindring och guidning av någon professionell. Jag ringer barnmorskan Sofia och säger att jag gärna vill komma in till BB. Hon hälsar att vi är välkomna och att hon kommer möta oss där.

Klockan 03.40
Jag tänker att jag ska ta några värkar till i badet och försöka samla kraft för att orka gå upp och göra mig i ordning. Men helt plötsligt känner jag att jag måste krysta. Det kommer från ingenstans. Jag kan omöjligt stoppa det överraskande trycket som forsar genom min kropp. ’Barnet kommer!’ skriker jag skräckslaget till min partner. När jag för ner handen känner jag inget barn, men en del av fostersäcken har kommit ut. Barnet är fortfarande i min mage, men vill ut – nu. 

Min man ringer barnmorskan Sofia, som ringer 112. Både ambulans och Sofia är nu på väg till oss. Sofia talar lugnande, och ber mig ta mig ut ur badkaret. Att röra på mig känns extremt svårt, men min man hjälper mig och får sedan agera barnmorska och förklara vad han ser där nere. 

När nästa värk kommer skriker jag att han måste hålla emot allt han kan. Att inte följa med kroppens impuls att krysta är näst intill omöjligt. Jag blir ombedd att ligga med överkroppen ner mot golvet och rumpan uppåt för att minska trycket neråt. När pausen kommer slappnar jag av i kroppen och i ansiktet. Min man stryker lugna, långsamma tag och påminner mig om att andas lugnt, som vi har kommit överens om innan. Jag blir nästan chockad när jag inser att det faktiskt funkar; just då, i pausen, har jag inte ont. Mitt i allt är storebrors farmor och farfar utanför dörren. Mellan två värkar springer min man upp från badrummet, in till sovrummet, tar upp barnet, springer ut och lämnar över en nyvaken men jätteglad 2,5-åring. (’Åh, hej farfar! Åka bilen!’). Han hinner precis tillbaka till mig innan nästa värk kommer. Hela tiden pratar barnmorskan Sofia med mig i telefonen. Hon försäkrar mig om att hon är på väg och att ambulansen är på väg. ’Men VAR är ni? Hur lång tid kan det ta?’, frågar jag desperat när jag känner ännu en värk närma sig. 

Klockan 04.00
Plötsligt öppnas badrumsdörren, lamporna tänds och fyra ambulanspersonal befinner sig i vår lägenhet. De sätter en infart och frågar hur jag mår. Jag börjar känna mig ynklig och uppgiven. Ska det verkligen göra så här ont? Hur mår mitt barn egentligen? Kan de inte sätta CTG och kolla hur han mår? Det är först när de hjälper mig ut till hallen och lägger mig på en orange landstingsfilt som det går upp för mig att jag kommer att föda mitt barn hemma. Jag hinner knappt snudda vid tanken innan nästa värk kommer och sveper med sig all tankeförmåga.

Jag kallsvettas. När jag hör uppgivna ’nej, nej, nej, nej’ komma ut ur min mun kickar något från hypnobirth-kursen oväntat in, och jag börjar i stället säga ’jaaa, jaaa’ med djup röst, vilket faktiskt gör värken något lättare att ta. Jag blir så stolt över mig själv och inser att jag behöver pepp för att orka, så jag säger ’Säg att jag är bra!’, vilket både min man och ambulanspersonalen som trängs i min hall gör. 

Jag ligger på sidan på hallgolvet och håller krampaktigt i en femtiotalsbyrås ena ben. Största delen av tiden har jag ögonen slutna för att fokusera, men när jag öppnar dem ser jag rakt in i min 2,5-åriga sons rum. Duplo-figurer och Draken från Bolibompa tittar tillbaka på mig. Nu kommer barnmorskan Sofia in genom dörren. Äntligen! Hon snabbundersöker mig och vid nästa värk får jag haka på kroppens impuls och börja krysta. Med tanke på min förra förlossningsskada tar vi det lugnt. Bara någon värk senare säger Sofia: ’Om du för ner händerna kommer du känna huvudet.’ Det ger mig de sista krafterna jag behöver. 

04.18
Han skriker direkt när han kommer ut. När bebisen läggs på mitt bröst börjar jag skrattgråta av eufori, lättnad och stolthet. Han är helt perfekt! Stämningen i rummet är glad och upprymd. Det är fler än jag som är lättade över att allt gick bra. 

04.30
Moderkakan är fortfarande i mig när jag lastas upp på en bår med bebisen i min famn. Vi åker ambulans, utan blåljus eftersom allt har gått bra, till förlossningen på Karolinska Huddinge. I ambulansen darrar jag så att jag skakar av adrenalinpåslag, men jag fylls också av en enorm tacksamhet. Till min bebis, min man, till barnmorskan Sofia på projektet ’Min barnmorska’, till svensk sjukvård och till mig själv för att jag hade läst på och förberett mig så pass mycket att jag vågade vara i nuet under hela förloppet, vilket troligtvis bidrog till att jag inte fick mer panik. Att det bara tog två timmar från första riktiga värken tills han var ute bidrog nog också; jag hann inte tänka eller känna efter så mycket. Det var liksom bara att hänga på. 

Två månader senare kommer nyheten att projektet Min barnmorska ska börja erbjuda hemmafödslar i Stockholm. Om jag skulle föda barn igen kan jag absolut tänka mig att föda hemma, men då får det gärna vara lite mer planerat och kontrollerat än den här gången.”

• Läs också: ”Att föda hemma – så funkar det!” med fakta om både planerade och oplanerade hemförlossningar.
• Barnmorskan och Instagram-profilen Asabea Britton planerade sin hemförlossning länge: ”För mig var det helt perfekt!”