Elviras moderkaka började lossna i vecka 37: ”Tänkte 'nu dör mitt barn'”

När entreprenören och grundaren av klockmärket Mockberg, Elvira Eriksson, var gravid med sitt första barn gick största delen av graviditeten bra. Men med bara några veckor kvar till BF började hon blöda, mycket.

Här är Elviras egen förlossningsberättelse: 

”Jag var i vecka 37 när jag började få förvärkar, det kändes som en stark mensvärk ungefär. Min mamma är barnmorska så jag ringde henne och hon lugnade mig med att var helt normalt. Efter att ha haft förvärkar i två dagar så fick jag under kvällen den 9:e augusti en värk som höll i sig, den släppte liksom aldrig. Det gjorde fruktansvärt ont, så jag ringde mamma som sa att det inte var normalt att den satt i så länge. Samtidigt som jag har henne på telefon sätter jag mig på toa och både känner och hör hur det forsar nåt, och när jag tittar ner är toan fylld med blod. 

Jag får panik, skriker på min sambo Fredrik som kommer springandes. Då tror vi att det har slutat blöda, så jag torkar bort allt och tar på mig byxor. När jag står i hallen helt chockad så känner jag hur det börjar forsa blod ner på golvet. Mina gröna mjukisbyxor färgas röda och jag blir helt paralyserad och tänker - nu dör mitt barn. 

Mina gröna mjukisbyxor färgas röda

Jag försöker skramla ihop mina grejer och Fredrik skriker bara 'vi måste gå till bilen!'. Jag minns inte så mycket från detta, men vi kommer i alla fall ner till bilen och jag fortsätter blöda kraftigt. Fredrik trycker gasen i botten. Vi bor på Tyresö som ligger typ 30 minuter från Södersjukhusets BB, men jag känner att jag blöder så mycket att det känns som jag också kommer dö så jag skriker till Fredrik att ringa 112. 

De ber oss stanna bilen och Fredrik lägger mig i baksätet. Där ligger jag och blöder på en parkeringsplats och det är helt tyst. Här var jag övertygad om att barnet var dött, men jag fattade inte att det också var fara för mitt liv. 

Mamma var med hela tiden vilket var en stor trygghet

Ambulansen kom efter 10 minuter och vi åkte med blåljus in till Södersjukhuset. Mamma hade kastat sig in i sin bil, så hon stod med sina kolleger och tog emot mig. Tio minuter och ett urakut kejsarsnitt senare så var Lando ute, och han mådde bra, som tur var. Allt gick bra tillslut och mamma var med hela tiden vilket var en stor trygghet. 

Moderkakan hade lossnat vilket är bland det farligaste som kan hända en graviditet, och ett livshotande tillstånd. 

Min förlossning var sjukt traumatiskt, men allt gick ju bra tillslut.”

Hej Elvira! Herrejösses vilken upplevelse. Kan du inte berätta lite mer, vad sa läkarna när ni kom in?
– Allt gick så fort när vi kom in med ambulansen så det blev aldrig något samtal när vi kom in. De hade bara fokus på att kolla så han fortfarande levde. Det tog kanske max 10-15 minuter från att ambulansen stannade utanför SÖS till att han var ute med kejsarsnitt så det var svårt att hinna med mentalt. Eftersom allt skedde på natten kom läkaren först på morgonen och pratade med oss. När moderkakan börjar släppa är det ett livshotande tillstånd för både mamma och barn, mamman kan förblöda och barnet kan få syrebrist eftersom det är moderkakan som förser barnet med syre. Det var bara väldigt tur att vi agerade direkt och att vi ringde ambulansen när jag började blöda! De tröstade oss med att allt hade gått bra, att både jag och Lando mådde bra och att jag själv inte orsakat det som hände. Jag tillhör ingen riskgrupp och även om sannolikheten är extremt liten så drabbas en del av detta utan någon förklaring till varför.

Hur mådde du direkt efter?
– Jag var extremt chockad. Jag låg bara och skakade på operationsbordet och fattade absolut ingenting. Men, jag var samtidigt väldigt tacksam över att min pojke mådde bra, det var det enda som betydde någonting där och då.

Det förstår jag! Var han påverkad?
– Hans hjärtljud började gå ner på operationsbordet så det blev bråttom att få ut honom, men så fort han kom ut skrek han och mådde bra. Han hade inte skadats eller fått någon syrebrist som tur var.  

Vad hade hänt om ni kommit in lite senare?
– Det är fruktansvärt och jag kan knappt tänka på det men då hade nog inte Lando klarat sig.

Hur var din återhämtning?
– Jag var inte inställd på kejsarsnitt och hade inte mentalt ställt in mig på återhämtningen efter det, så det var ganska tungt både fysiskt och mentalt. Chockad över vad som hänt och att förlossningen blev som den blev, jag hade ju sätt framför mig någonting helt annat än ambulans och fara för våra liv. Det var en sorg att bearbeta den förlossning som aldrig blev av. Kejsarsnitt var och är också en stor bukoperation och det tog flera veckor innan jag kände att jag hade styrka i kroppen igen.

Hur ser du på att eventuellt bli gravid igen? Vad säger läkarna om det?
– Åh, jag hoppas jag blir gravid igen någon gång, det är ingenting jag tar för givet men det som hände mig ska inte påverka mig fertilitet. Jag har dock en lite ökad risk att det kan hända igen.. Så nästa graviditet, om det blir någon, blir noggrant övervakad med fler läkarbesök, ultraljud och sen tidigt planerat kejsarsnitt.

Vad sa din sambo om upplevelsen?
– Han var helt chockad så klart och livrädd när vi åkte ambulansen. Han trodde jag skulle dö för jag blödde så mycket. Där och då tänkte han inte så mycket på vårt barn utan ville bara att jag skulle klara mig. Nu i efterhand har vi både bearbetat det och är bara tacksamma för att allt gick så bra.

Hur mår ni idag? Nu har ett halvår gått, hur ser du på din förlossning nu?
– Vi mår bra. Det känns som vi har klippkort på traumatiska händelser i vår familj och har varit med om mycket tillsammans, vi drabbas ofta men det går alltid bra som tur är. Nu när jag tittar tillbaka på allt så tänker jag bara på den fantastiska vården vi har i Sverige och de fina läkarna, sköterskorna och undersköterskorna som tog hand om oss. Vi är bara så otroligt tacksamma. Det stod tydligen ett helt team med barnläkare i rummet bredvid som stod beredda att återuppliva Lando om det värsta skulle hända, de hade tydligen applåderat när de fick höra att han mådde bra. När jag fick veta det flera dagar senare grät jag av tacksamhet.

LÄS ÄVEN: Så är det att få tre bebisar på samma gång – trillingmammorna Bea och Assma berättar
LÄS ÄVEN: 10 tecken på att din bebis älskar dig