Detta är en artikel från Vi Föräldrar
På hotellets all-inclusiverestaurang sitter 4-åringen och mumsar pannkakor med sylt. Vi njuter av stunden och av resan som till sist blev av. Emellanåt nyper vi oss själva hårt i armarna, jag och min man, för att förstå att vi verkligen är här. Det är bad i poolen, glass och barnklubb dagarna i ända. Vår lilla pojke med solblekt hår och nyinköpt hatt dansar och sjunger på barndiscot om kvällarna.
Min man och jag ler lyckligt mot varandra. Jag inser att också vi är medlemmar i en exklusiv klubb: föräldraklubben, den som det inte alls var självklart att vi skulle få tillträde till. Tio år av barnlängtan, kostsamma ivf-behandlingar, missfall, sorg och tvivel har gjort oss djupt tacksamma för vad vi nu är med om.
Vår son har ätit färdigt och väntar på oss lite otåligt. Han tittar runt i restaurangen. Jag ser att hans blick fastnar på familjen vid bordet intill. Det är stökigt runt deras bord. Barnen tjoar och pratar högt med varandra. Mannen och kvinnan, som har ett spädbarn på armen, gör fruktlösa försök att lugna dem.
”Mamma, jag vill att vi också ska ha en bebis!” säger vårt barn.
De plötsliga orden träffar mig. Jag ler mot min pojke och berättar om den snälla doktorn som en gång hjälpte oss att få ett barn. Om hur lyckliga vi var då och om hur lyckliga vi är just nu. Och så, till sist om att doktorn har sagt att det nu inte går att få in fler bebisar i min mage. Att vi naturligtvis också vill ha en bebis till, men att det tyvärr inte går. Jag kopplar på min allra mest pedagogiska röst. Den darrar.
Jag visste att min sons funderingar och ord någon gång skulle komma. Men jag visste inte att de skulle göra så ont. Att de på en enda sekund skulle öppna alla sår och att jag skulle stå naken och oförberedd, utan minsta förbandslåda eller ens ett litet plåster. Vi är ju så oändligt tacksamma, jag vet det. Ändå river längtan fortfarande och förbjudet djupt där inne. Längtan efter en liten bebis vid bröstet igen. Längtan efter den stora glädje som ett syskon till vår fina pojke skulle ha gett oss.
Vår pojke tittar storögt och intresserat på mig över bordet. Han nickar och säger att han ändå vill ha en bebis. Och att han tycker att det är tråkigt att det inte går.
”Det tycker vi med”, svarar jag och nickar tillbaka.
Vi lämnar restaurangen. Pojken tar sin ena hand i min och den andra i sin pappas. Vi går längs strandkanten och det turkosblå havet. Vi plaskar i vattenbrynet, handlar vatten, chips och frukt i närbutiken. Vår son pekar på en grön, gigantisk och uppblåsbara krokodil. Vi köper den till honom.
På vägen tillbaka till hotellet är vår pojke trött i benen. Jag tar upp honom i famnen, bär honom med kassen dinglandes i armvecket och kinden mot hans hår. Jag drar in hans doft och sluter ögonen för ett ögonblick. Önskar som så många gånger förr att jag kunnat svinga ett trollspö och ge oss möjligheten att få fler barn.
Men ändå. Magin i att vi till sist fick ett barn är ett trolleritrick som räcker för all tid och evighet.
LÄS OCKSÅ: Ägglossningskalender – då har du störst chans att bli gravid
Jessica Hindsfors är förskollärare och har nyss släppt sin debutroman Inte någons mamma (Visto förlag), som tar upp ämnet barnlängtan och konsekvenserna av ofrivillig barnlöshet.
