Barnmorskan och Instagram-profilen Asabea Britton födde sin andra son hemma i lägenheten – precis som hon hade önskat. Foto: Cassandra Klatzkow/Hannah Hedin

Asabea Britton födde sin son hemma: ”För mig var det helt perfekt!”

Barnmorskan och Instagram-folkbildaren Asabea Britton planerade sin hemförlossning ända sedan plusset på stickan. Här berättar hon själv om natten när lilla O kom till världen hemma i lägenheten i Stockholm.

”Natten till torsdag den 12 augusti går jag och lägger mig tidigt. Min son kommer in till mig vid 02-tiden på natten som vanligt. Han ber att få amma. Vi har egentligen gett upp nattamningen för länge sedan och vanligtvis hade jag sagt nej, men den här gången ­säger jag ja. Jag brukar få lite sammandragningar när han ammar och tänker att de kanske kan göra lite nytta.  

Jag har gått tre dagar över tiden, och dagen innan den här natten har varit tuff. Trots att jag ansträngt mig för att inte stirra mig blind på BF så tänker jag att det nog aldrig kommer att komma någon bebis. Jag har känt mig orolig för barnet i magen, orolig för hur allt kommer bli med födseln. Kommer alla jag vill ha där hinna dit? Kommer jag att få föda hemma som jag vill?

När han nu ammar får jag en sammandragning som är betydligt starkare än de jag brukar ha. Min son har svårt att komma till ro, men när han till slut somnat om så märker jag att de här sammandragningarna fort­sätter komma – och de kommer ganska tätt. 

Jag går in till min kille Amat och säger att något är på gång men att han kan sova vidare. Jag tappar upp ett bad och tänder ljus. Mellan varje grej jag ska göra – hämta tändsticksasken, tända ljuset, lägga ner ljuset vid badet – så kommer en sammandragning, nu lite starkare, och jag behöver pausa för att hantera dem. 

Jag börjar klocka mina värkar klockan 03.50. 

20 minuter senare kommer de med två minuters mellanrum och är en minut långa. Jag är i aktiv förlossning, men jag fattar fortfarande inte att det är i gång på ­riktigt, för jag skriver till mitt team klockan 04.15 att ’Jag har börjat få lite värkar. De är korta och inte så ­starka än så länge så vi får se vart det leder’. Klockan 04.44 ringer jag min vän Cassandra som har fått i uppgift att fota ­förlossningen och säger att hon kanske ska komma.

Jag väcker Amat som frågar om han ska blåsa upp poolen. ’Nej’, svarar jag, ’det här kan ta ett tag’. 05.22 ringer jag min barnmorska Sepideh och säger att hon och hennes kollega Ida kan komma nu. Hon säger att jag ska ringa igen om det eskalerar. Jag fattar äntligen att det är igång men inte hur fort det går. Det gör ont, men jag är lugn och badet är skönt, jag känner att jag hanterar det här utan problem.

Klockan 06.31 ber jag Amat ringa Sepideh och säga att det eskalerat. Hon berättar att de är vid parkeringen utanför oss. I samma veva vaknar min son. Min mamma är på plats för att ta hand om honom, och jag får min första krystvärk. Jag blir förvånad över den över­väldigande känslan att vilja trycka på och är övertygad om att det är för tidigt. Jag för upp två fingrar och känner ­tydligt en buktande hinnblåsa strax ovanför bäcken­botten. Ändå vågar jag inte riktigt tro att det stämmer. Det är absolut hjärnspöken från min förra förlossning, då jag hade värkar i 52 timmar, som gör att jag inte vågar tro att det går så fint framåt. När Sepideh och Ida kliver innanför dörren så får jag en till krystvärk och jag känner att vattnet går.

Från att jag lagt mig i badkaret har jag haft ögonen stängda hela tiden. Jag har fullt fokus på att ta värkar, att vara tung i hela kroppen, att sjunka ner. Mina affirmationer rullar hela tiden genom bak­huvudet, som en röst som viskar till mig: ’kraften i värkarna är inte starkare än dig, kraften kommer från dig’, ’du vågar låta kroppen föda’, ’smärtan är inte farlig’ och ’du litar på alla runtomkring dig’. Jag föreställer mig att jag bestiger och går ner för ett berg vid varje värk, på ­värkens topp ser jag mig själv skrika allt vad jag har på toppen av berget, tänk er ett vårskrik! När värken ­klingar av ser jag mig själv gå ner för berget. Fastän jag blundar vet jag att mina systrar, Amat och Cassandra är nära. Jag känner deras händer och hör deras uppmuntrande ord hela tiden. Jag känner mig helt trygg.

Moderkakan släppte snabbt för Foto: Privat / Privat

Mina barnmorskor kliver in i badrummet, jag ­öppnar ögonen en kort stund för att titta på dem och känner ännu mer lugn infinna sig i mig. Sepideh lyssnar på ­barnets hjärtljud, allt låter fint. Hon frågar om jag vill bli undersökt eller om vi ska skippa det. Hon tänker väl att jag förstår att det är nära nu men jag vill ha hennes bekräftelse och ber henne ­undersöka. Helt öppen, huvudet strax ovanför bäckenbotten. Lycka! Det gjorde ont absolut men vetskapen att jag gjort det mesta gav mig ny kraft. Strax innan kl. 7 kommer en av mina systrar in och berättar att min mamma gått hemifrån med min son och att han var på jättebra humör. Jag minns hur glad jag blev. Nu kunde jag föda.

Jag var bedövad under min första födsel, så jag har aldrig känt ordentliga krystvärkar ­tidigare. Men nu så. Jag tycker känslan är så häftig. Sepideh ber mig ganska snart att inte trycka på utan att i stället andas genom värken. Jag gör mitt ­bästa men helvete vad svårt det är att motstå, ibland går det helt enkelt inte. Hon säger åt mig att känna med mina fingrar på hans ­huvud så att jag ska känna kraften i mig. Det gör så stor skillnad. Jag känner allt som händer. 

Fem minuter innan han är född säger jag för första gången att jag inte orkar mer. Men det är bara att orka. Jag känner hans huvud komma längre och längre ner, när det står i genomskärning känner jag total kontroll, jag styr det här. Huvudet är ute, jag känner det med mina händer. Jag ­väntar in nästa värk och låter mitt barns kropp glida ur mig. Jag ser honom titta på mig under vattenytan, jag ser att han är pigg, spänstig. Jag gjorde det. Jag lyfter upp honom på mitt bröst och känner lättnad, stolthet, lycka, lugn. Klockan 07.25 är han född. Vi gjorde det.

Efter förlossningen lagade Asabeas syster Opokua ramen till henne, som hon och teamet år tillsammans. Mamma Hannah Akuffo hjälpte till att mata så att Asabea kunde vila och amma. Foto: Privat

Efter att han är född går allt fortsatt väldigt lugnt till. Moderkakan släpper snabbt. Livmodern drar ihop sig av sig själv. Jag har ingen bristning att sy. Barnmorskorna skriver journal på balkongen medan min syster lagar mat till alla. Jag blir tillfrågad var jag vill ­ligga och väljer soffan. Dricker mitt kaffe och äter en chokladcroissant och pratar med min ­familj om vad vi precis varit med om. Gråter av lycka. Vi äter tillsammans, mitt team runt köksbordet och jag i soffan. Mamma matar mig så jag kan mata min nyfödda. Det är tryggt, lugnt. 

Efter mer än två timmar klipper Amat navelsträngen, Sepideh väger bebisen och lämnar resten av efterskötningen till mig. Allt ser fint ut. Att det kan vara så här enkelt.

Jag är så otroligt glad över mitt beslut att föda ­hemma. För mig var det helt perfekt att aldrig behöva lämna min tryggaste plats och att få omge mig med precis de personer jag ville ha där. Jag kommer aldrig vara densamma efter det här.”

Läs också: ”Allt fler vill föda hemma – så funkar det!” med fakta om både planerade och oplanerade hemförlossningar.
mamas redaktör Emelie Lindblom Dalén födde sitt barn i hallen: ”Jag grät av eufori, lättnad och stolthet” 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Black Friday 70% rabatt på mama & 24 andra titlar. Köp här!