Amanda födde på barnmorskeledd klinik i Berlin: ”Helt annat än i Sverige”

I min hemby Junsele är det 12 mil till närmsta BB och jag har bort i Stockholm i många år där jag följt förlossningskrisen. 

Min israeliska man och jag flyttade till tyska Berlin någon vecka efter plusset och där berättade en kompis om barnmorskeledda mottagningar som ett alternativ till sjukhus - jag tyckte det lät toppen och hade turen att få en plats där! I mitten av graviditeten led jag av smått hypokondriska tankar kring förlossningen och det i kombination med min önskan att ha en så naturlig förlossning som möjligt gjorde att jag började förbereda mig en massa och upptäckte hypnobirthing. Barnmorskan som skulle förlösa mig gjorde flera hembesök och jag fick ställa alla frågor jag hade till henne. Hon höll även en förlossningskurs där hon pratade om fördelarna med en förlossning på en barnmorskeledd klinik istället för sjukhus. På så sätt bearbetade jag bort alla orosmoln och rädslor jag hade. Från vecka 20 mediterade jag varje kväll och när jag gått på mammaledighet kollade jag som besatt på förlossningsvideor, gjorde gravidyoga och tränade på hypnobirthing. Kort sagt, när graviditeten började närma sig slutet var jag oerhört taggad och förberedd på att föda. 

Under mammaledigheten satt jag och hoppade på pilatesbollen, drack hallonbladste och försökte få bebisen att komma ut. 12 dagar innan BF vaknade jag och min man vid kl 6 och jag märkte att slemproppen hade gått. Trots att jag hade en känsla av att det kanske startat googlade jag fram att det kan ta 1-2 veckor, så med låga förhoppningar gick jag och la mig igen. Men min intuition var rätt - vid 9 på morgonen kände jag att det poppade till och att vattnet gick! Vi fick en tid för undersökning kl 13 så jag kollade på Netflix och tog värkar på pilatesbollen tills dess. I taxin på vägen började det göra rätt ont, så jag kände bara för att gå in i mig själv och började lyssna på min hypnobirthing-meditation och göra mina andningsövningar. 

När vi kom fram till mottagningen klockan 13 var jag 3 centimeter öppen och barnmorskan tyckte att jag inte hade så starka värkar. Vi var de enda där så vi fick stanna kvar. Hon märkte att jag snarare behövde space än stöttning så hon sa att vi skulle känna oss hemmastadda, fick fika det som hon dukat fram och att hon åkte hem en stund men kom tillbaka på 15 minuter när jag väl behövde henne (hon tänkte väl att det skulle ta sin lilla tid). Så jag fortsatte med min hypnobirthing och min man spelade Nintendo. Jag stod böjd över bollen och det funkade så bra att jag nästan somnade till när jag antar att jag var cirka fem centimeter öppen. Efter ett par timmar kom barnmorskan tillbaka och tappade upp ett bad till mig. Kliniken hade ett fantastiskt, stort badkar och det varma vattnet var till stor hjälp. Jag tog värkarna, som blev allt starkare, i vattnet och min man såg till att min spellista med guidad meditation gick på repeat och att jag drack vatten. Barnmorskan ringde in två kollegor och då jag fortfarande var den enda föderskan hade jag nu alltså tre barnmorskor helt för mig själv! 

LÄS OCKSÅ: Systrarna Asabea och Opokua Britton om hypnobirthing

Värkarbetet flöt på och jag kunde hantera smärtan bra med bara andning och bad, men efter ett tag kände jag att det började göra väldigt ont. Förberedd som jag var visste jag att när man känner ”nu skulle jag haft epidural, nu börjar det göra jävligt ont” är det snart dags för krystning. Jag kände också att det började trycka nedåt. Min man hämtade barnmorskan som förvånat sa att jag var 8 centimeter öppen. Hon hade inte förstått att det fortskred så snabbt då jag var så lugn. Jag följde hennes instruktioner och väntade med krystning tills kroppen ”tryckte på själv”. När krystningen började ställde jag mig bredbent på alla fyra och gjorde ett mörkt ljud nedåt i kroppen medan jag tryckte på. Min man tyckte att jag lät som en björn. Krystfasen varade i 1 timme och 45 minuter, så ganska länge. Min dotter tryckte huvudet bakåt istället för nedåt. Men jag tog en värk i taget och pustade ut däremellan. Mitt i krystfasen instruerade barnmorskorna mig att stå upp med ena foten på badkarskanten och hålla om min man för att hjälpa bebisen nedåt, men när det närmade sig gick jag tillbaka till att stå på alla fyra. Strax innan klockan 19 ploppade hon ut och barnmorskorna förde henne till mig under vattnet. Jag var helt i chock - ”det var verkligen en bebis där inne!”. 

De hjälpte mig upp ur badet medan jag höll barnet och sedan fick vi ligga och mysa i en säng alla tre. Jag födde ut moderkakan när jag gosat med bebis en stund för att maxa oxytocinet och navelsträngen klipptes efter en lång stund. De tog sig verkligen tid för mig och så länge det inte finns något medicinskt skäl skyndar de inte på någon del av förloppet. Barnmorskan sydde mig tre stygn och efter att de hjälpt mig amma, duscha, kissa och undersökt och klätt bebis var det alltså dags att (frivilligt) åka hem för att sova. Kring kl 23 - alltså 14 timmar efter första värken - var vi hemma och åt fryspizza och pratade med familjen i Sverige. 

Morgonen efter kom barnmorskan hem till oss igen och följde upp amning och mitt mående. Min dotter Astrid ville bara sova och hade noll intresse för mat, men vi fick fantastisk hjälp av barnmorskan de kommande dagarna. Hon kom hem till oss flera gånger om dagen och gav mig instruktioner kring amning, vägde bebisen och lånade ut utrustning såsom bröstpump som vi behövde för att se till att Astrid gick upp i vikt. Barnmorskan kom hem till oss i flera veckor för att de till att allt gick som det skulle och det var en sådan oerhörd trygghet för mig. Utan henne hade jag kanske gett upp amningen och på grund av coronarestriktioner kunde jag inte få besök av min familj så jag uppskattade att få hennes stöd och hjälp. Numera älskar både jag och Astrid amningen och jag har enbart positiva minnen av förlossningen. Den blev förvånande nog precis som jag önskat och var extremt odramatisk. Barnmorskan sa att alla tre som var med var väldigt glada av att ha varit med på en sån fin förlossning. 

Jag är otroligt tacksam för att jag visste vem som skulle förlösa mig, att jag var garanterad en plats, att mina önskemål skulle respekteras och att jag skulle få hjälp med amning och eftervård. Tyvärr hade jag inte fått detta om vi inte flyttat utomlands under graviditeten. Det borde vara en självklarhet att alla ska få tillgång till en sådan säker, trygg och fin vård. 

LÄS OCKSÅ: Mimmi, 27, födde i bilen: ”Den bästa av mina fyra förlossningar”