ANNONS

En av livets finaste dagar

/

IMG_9707

I dag hade vi en av familjelivets kanske allra finaste dagar. Niklas mådde ganska ok (inte direkt kasst i alla fall) och föreslog att vi skulle slinka ut i spenaten. ALLIHOP. 🙊 Så vi valde en lättillgänglig utflykt och tog båten till norra Djurgården.

IMG_9698

Att denna mänska kunde vara med i dag. En sån OBESKRIVLIG lyx, och nästan löjligt ironiskt med tanke på förra veckans ledsna inlägg. 🧡

Hoppas inte det var något massivt dåligt samvete triggat av mina inlägg som låg till grund för utflyktsförslaget. Tror inte det dock, och vi har ju såklart pratat sinsemellan om hur jag känner. Så luften är rensad, och det finns inga dåliga känslor åt något håll.

Men kanske ändå, att det på något positivt sätt var inläggen som gjorde att (vi båda) kände att ”Nu finns det ett litet fönster att göra något – så vi GÖR NÅGOT!”.

IMG_9699

Vi spenderade hela dagen ute på Djurgården, och jag tror att det här var en av de finaste dagarna på länge – för oss alla. Så fort man kommer ut i naturen så hittar man ju äventyr. Här har ungarna precis upptäckt en groda. 👆🏻

IMG_9701

Ser ni den? Den var så fin. Alldeles guldglittrig, som gjord av brons.

IMG_4337

Vi hade ryggsäckar med matsäck, och kirrade lunchpicknick på en kulle. Saknade dock kaffetermos, det ska jag haffa! Efter dagens succé hoppas jag såklart att det kommer bli fler såna här exkursioner. Hoppas. 🙏🏻

IMG_4334

Picknick ute alltså. Så enkelt, så GENOMLJUVLIGT – och så mysigt! 🧡 Och gott! Allt smakar verkligen bättre utomhus.

IMG_1209

Vi gav oss ut i skogen, i jakt på svamp. Hittade ingen (ätbar) svamp – men desto mer äventyr. Fallna träd att balansera på, alla möjliga sorters bajs – och en myrstack! När Niklas blev trött satte han sig och vilade i skogen, och jag och ungarna trekkade vidare.

IMG_4350

Vi hittade en helt underbar plats; ett kärr med fantastisk växtlighet och kossor som slank omkring. Djurgården är tamejtusan MAGISKT. LYXEN att ha denna vildmark (ja, det är det ju faktiskt) mitt inne i stan. 🙌🏻 (Kaknästornet syns i bakgrunden. 😂 #CityTrekkers)

IMG_9697

I kärret fanns det hägrar (!), mera grodor och en massa roliga saker att undersöka. Ungarna ÄLSKADE det, och Iggy frågade inte EN ENDA GÅNG om han fick spela Pokémon (det säger MYCKET 😂).

Vi körde en picknick nummer två (fika denna gång med bulle å kaka) bland kossor och hägrar, med två mycket nöjda barn (och MINST lika nöjda föräldrar).

IMG_4344

Vi hittade äppelträd, klättrade upp och hämtade några stycken. SÅ goda. 👌🏻

IMG_4360

När Niklas vilat en stund joinade han oss vid kärret. Han har hängt en hel del ute på Djurgården, men aldrig varit på just denna plats. Djurgården är verkligen S T O R T.

IMG_5259

Är så INNERLIGT glad för den här dagen. 🙏🏻😭 Att liksom få vara ”som andra” familjer för en stund; hänga alla fyra och göra sånt som många kanske tar för givet. Det här var en sån enorm lyxdag för oss allihop. Vi får se om/när det blir ett bakslag och vad vi eventuellt får betala för den här dagen, men just precis NU känns det som om allt allt allt var värt det. ❤️

0
15

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och mamas regler för kommentarer.

Tankar om att känna sig otillräcklig

/

IMG_9602

Jag önskar att alla föräldrar som någon gång känt sig otillräckliga (100% av oss?) får läsa igenom kommentarsfältet på mitt förra inlägg. För där finns nu så mycket klokt. Så mycket tänkvärt som fick mig att såväl gråta av igenkänning (Tack Goldie, jag har PRECIS den dubbla upplevelsen du beskriver 🧡) som sucka av lättnad – och känna hopp.

Kan verkligen rekommendera att läsa kommentarerna i sin helhet. Tänkte skriva några utdrag ur ett par som talade extra till just mig, just nu – men insåg nu när jag läste om dem att det skulle bli för mycket. Ha ha, skulle jag alltså återge allt som ni skrev som jag mådde bra av att läsa, så skulle det här inlägget bli typ lika långt som det förra inläggets kommentarsfält. 🙊 Vilket betyder att NI ÄR FANTASTISKA PÅ ATT SKRIVA PRECIS DET MAN BEHÖVER HÖRA I EN SÅN HÄR SITUATION. Tack för det. ❤️

Men i stora drag kan man väl säga att det jag framförallt tar till mig är att TAGGA NER med ambitionerna. Så länge kidsen får kärlek, trygghet, mat på bordet och rena kläder på kroppen – så är allt annat en bonus. SÅ många av er som delade med er av era egna uppväxter, där det inte på något sätt var självklart med resor eller annan konstant underhållning (men som ändå  såklart – var jättefina) – men också om de minnena från barndomen som faktiskt stannat kvar. Och som stannat kvar hos era egna barn. Och då verkar de flesta rörande överens om att de stora gesterna som föräldrarna storsint erbjuder ofta trumfas av de små: när man byggde koja under matbordet och åt middagen där, eller när man hittade vildhallon på väg hem från skolan.

Något annat jag ska bli bättre på är att tänka långsiktigt. Här hade ni också så mycket klokt att säga. Vilken mamma vill man vara – den som bränner ut sig för att ständigt fixa, dona och sopa vägen för sina barn, eller den som inte fixar å donar lika mycket – men som håller i längden? Det viktigaste är ju att man finns där, som flera av er skrev. Citerar Anna M som är sjukskriven för utmattning:

Det är så svårt att vara snäll mot sig själv och tänka att man räcker till som man är. Jag kan ärligt säga att det vände lite för mig den dag jag bestämde mig för att tänka på mig själv som mamma i ett längre perspektiv än bara just nu. Dvs vilken mamma vill jag vara till mina kommande tonåringar eller vuxna barn? En som alltid styr upp och fixar och ligger steget före? Eller en som är lugn, trygg, ”cool”, har sina egna intressen och aktiviteter och som finns där som ett stabilt ”ankare” när barnen behöver? Jag vill vara den senare. Och om den resan börjar redan nu idag kan jag känna ett större lugn i att låta barnen göra egna saker hemma, medan jag sitter och gör något annat. Men jag är/ligger där någonstans och de kan komma till mig om de behöver.

Jag behöver inte vara den som driver ALLT, utan kan ta ett (fysiskt och mentalt) steg tillbaka och låta barnen också driva lite mer och mer skapa förutsättningar utifrån deras lust och naturligtvis sätta gränser för vad som inte fungerar eller är möjligt. För det är inte en rättighet att åka på skidsemestrar eller utomlands eller åka till badhuset varje helg för barn. Alla familjer har sina förutsättningar och det är ju viktigt för barn att också få det perspektktivet. Var en mamma som ger barnen rötter och vingar, men känn dig trygg med att de kan gräva djupt själva och är starka att också flyga.

Ja, ni hör ju VAD KLOKA NI ÄR. 😭🙌🏻

IMG_9603

I går låg jag större delen av dagen på soffan. I dag också. Har inte mått illa eller haft ont i magen. Vilket säger mig att just den grejen beror på stressen. Jag behöver alltså (också) V I L A. Jag behöver tänka mer på mig själv (här hade ni också så mycket bra att berätta, hur ni gör för att prioritera ER SJÄLVA just för att hålla i längden) och sätta mig själv främst oftare. Hämta senare på föris/skola, inte känna den konstanta pressen att kidsen ska HA SÅ ROLIGT hela tiden, och hitta tillfällen där jag gör saker FÖR MIG SJÄLV. Som gör mig glad, som gör att mitt liv också innehåller sånt som kanske BARA jag mår bra av, som ger MIG energi.

Det är ju inte första gången jag kommit fram till detta. Inte lätt att ändra upptrampade spår. Trixet för mig är att hitta balansen. Att lägga energin där den är viktig (kirra påsk, jul, kalas etc) men sänka ribban till vardags.

Vad gäller Niklas så ska han utredas för ME och har tid i oktober för sitt första möte. Det finns fortfarande trådar att dra i och saker att prova för att se om han kan må bättre. Och även om vi kanske aldrig blir riktigt den där aktiva familjen som nog både han och jag hade tänkt – så känner vi båda enormt starkt att hoppet lever, och att vi kommer få det bra till slut. Och tills dess får vi göra det bästa av den här situationen, och leva på så gott vi kan. På ett sätt som gör att vi båda håller i längden. ❣️

9
165

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och mamas regler för kommentarer.

När de mörka tankarna bara staplas på varandra

/

vanja wikström 2

Okej, orkar ni med lite skit? Jag har haft en så hemskt start på veckan. Nu är det bättre, men känns konstigt att inte skriva om hur livet kändes för bara några timmar sen. Så nu kör vi.

Jag är ju rätt bra på att se det bästa i det mesta – i de flesta fall. Men ibland finns inte energin till det, så i måndags hade jag något slags breakdown. Jag delar ju med mig av mycket – men inte allt. Och just nu finns det saker som ytterligare stökar till i livet, och jag tror att det liksom blev droppen på något sätt. För i måndags vaknade jag med en sån enorm sorg i kroppen, och den gick liksom inte bort. En sorg över hur så mycket liksom inte blev/är som jag hade önskat och en sorg över den här orimliga skiten som Niklas (och därmed vi andra i familjen) behöver trampa igenom VARENDA DAG.

vanja wikström 6

När jag vaknade i måndags hade jag haft en dålig natt. Det var uppvak för blöjbyte, för välling, för barn som ville komma upp i sängen. Och ska man se krasst på det har jag ju inte sovit många hela nätter på snart sju år (kan nog räkna dem på handens tio fingrar, om det ens är så många?), så jag är liksom så SLITEN i grunden. Och så lägger vi till allt det här ansvaret jag går och bär på, som bara blir tyngre och tyngre för varje år som går – samtidigt som jag blir mer och mer nerkörd. Ekvationen går såklart inte ihop, och den senaste tiden har jag fått ”attacker” av illamående och ont i magen – som jag starkt misstänker beror på stress. Inte jobbstress, utan livsstress; att jag aldrig (eller åtminstone alldeles för sällan) INTE RATTAR MED NÅGOT.

I måndags fick jag en sån attack direkt när jag satte mig vid datorn, och efter en stund gick det inte längre att fortsätta jobba. Jag la mig ner på soffan och vilade, och då försvann det. Men då vällde liksom allt annat fram, allt det där som jag helst inte tänker på för det blir liksom bara SÅ JÄVLA JOBBIGT då. Men ibland måste ju även det fram.

Jag tänkte på hur innerligt TRÖTT jag är på att ha så mycket ansvar hela tiden. Att det känns som att A L L T hänger på mig. Alltifrån att vi ska få in pengar till att skapa traditioner för barnen (fredagsmys, påsk, jul, Halloween etc) till att kirra kalas till att betala räkningar till att hämta/lämna till att rasta kidsen efter föris till att hitta på saker att göra på helgerna till att hålla växterna vid liv till att fylla lov och sommarlov med innehåll till att… Ja, jag kan hålla på i en evighet. Det är bara så JÄVLA MYCKET som ska göras HELA TIDEN, och jag känner mig så ensam i det.

Samtidigt som jag får dåligt samvete, för hur många ensamstående päron rattar inte precis allt det här – och fixar det? Samtidigt som jag känner mig usel som morsa för att jag har så lite ork att jag inte pallar engagera mig mer än det ytterst nödvändiga i ungarnas skol- och förskolor. Jag har tagit ”första bästa” som erbjöds oss – borde inte jag också vara en sån där förälder som gör research så att ungarna får det bästa av det bästa på utbildningsfronten? (Nu VET jag att både föris och skolan som Tintan och Iggy går på är toppen, men jag speglar bara de här tankarna av misslyckande som dyker upp när jag känner mig såhär sliten. Då exiterar ingen logik, bara en massiv känsla av otillräcklighet.)

Samtidigt som jag vet att jag verkligen gör allt jag kan för ungarna (förmodligen för mycket eftersom min energi inte räcker till), så känns det i såna här mörka stunder som om jag är helt värdelös. Jag orkar aldrig spela brädspel/leka charader/dansa med ungarna. (Jag VEEEET också att alla såklart inte gör det 24/7, men när man mår sådär pissigt känns det liksom som om aaaaaalla andra har tända ljus hemma konstant, härlig musik på i bakgrunden och gör sådär toooookiga familjeaktiviteter som att spela en massa spel, klä ut sig osv HELA HELA TIDEN.)

Samtidigt som jag vet att jag egentligen gör för mycket för/med ungarna vilket gör våld på mig själv vilket innebär att jag riskerar hela vår existens eftersom ALLT FALLER om jag också säckar ihop. Och så får jag ännu mer dåligt samvete. Så i de lägena kan jag liksom inte vinna. Allt känns bara så värdelöst.

Och så den massiva sorgen över allt som inte blev. De flesta dagar lyckas jag med att vara glad för hur det hur det är, snarare än att sörja hur det kunde ha varit. Men såna här dagar går inte det. Då blir jag bara så genomledsen över alla de där grejerna jag liksom hade tagit för givet (skidsemestrar, hyra stuga på sommaren, pulkarace i Vita Bergen efter föris) – alla såna där FAMILJEGREJER som i dagsläget känns fullkomligt onåbara.

Och så kommer känslan av ensamhet. Av att vara så ENSAM i alltifrån att fixa påsk- och julminnen till att hänga med ungarna efter hämtning. Den där ständiga avsaknaden av en partner som deltar och stöttar. Samtidigt som det är sjukt orättvist att tänka så, eftersom Niklas verkligen gör allt han kan (och detta vill jag verkligen understryka) för att underlätta, delta och stötta – på de sätt som är möjliga för honom i det här pisset vi drabbats av. Och så får jag dåligt samvete över det också.

vanja wikström

Ja – ni hör ju. När måendet är sådär lågt staplas liksom alla mörka tankar på varandra, och det blir svårt att se hur man ens ska orka framåt? Samtidigt som det ju inte finns något alternativ. Och den insikten är också TUNG, när man redan känner att det är FÖR KÄMPIGT. Att man – trots att det känns FÖR KÄMPIGT – inte finns något annat alternativ än att just kämpa på.

Och så samtidigt vetskapen om att jag också ständigt ligger på bristningsgränsen, och det dåliga samvetet över DET. Jag villvillvill så gärna skapa en fin barndom för ungarna att jag med jämna mellanrum går över gränsen för vad jag orkar. Vilket är katastrof såklart. De hemska funderingarna jag har haft om vem som ska adoptera barnen om jag också kraschar. Att man ens ska behöva tänka såna tankar?

Ja, måndagen var mörk. Jag tillät mig att tänka allt det där jag trycker undan vanligtvis, tillät mig att vältra mig i allt det pissiga. I tisdags kändes det lite bättre (hade en bättre natt, det hjälpte såklart) – och jag och Niklas pratade om hur jag mådde och varför. Han förstår till hundra procent såklart, och det var skönt att få lufta all sorg och all tyngd. Ensamheten jag känner delar han ju också – fast vi har den på var sitt håll. Han är liksom fången i sitt fängelse på grund av den här kroniska jävla sjukdomen, och jag är fast i mitt fängelse, fast på ”utsidan”. Att prata om hur vi båda har det var jätteskönt, och ett måste för att vi ska förstå varandra och kunna fortsätta kämpa med den här situationen vi hamnat i.

Vill också vara tydlig med (så att ingen oförtjänt skugga faller på Niklas) att Niklas som sagt verkligen gör allt han kan för att bidra, hjälpa, delta och stötta. Han lämnar Iggy på skolan varje morgon, och han är alltid den som ser till att vi har mat på bordet varje kväll. Han bidrar där han kan, och hanterar den här situationen på ett helt fantastiskt sätt. Men det ÄR en jobbig situation, som kostar både honom och mig.

vanja wikström 5

I dag känns det ännu lite bättre, och mycket av det jag skrev tidigare i inlägget är sånt som jag VET inte stämmer – nu när jag kan se med mer energifyllda ögon på det hela. Jag VET att jag nog ändå är en rätt toppen morsa, jag är 100% trygg i att våra barn får en fin uppväxt och jag är övertygad om att alla de här sakerna som Niklas sjukdom kostar både honom och mig inte påverkar våra barn nämnvärt. I alla fall inte negativt.

Så jag är inte ute med håven, ni behöver inte säga att ”Du gör ju detta och detta för dina barn, du behöver inte ha dåligt samvete”. Jag vet allt det där, så länge jag mår okej. Men ibland har även jag dagar då det inte finns någon styrka alls i att vända ledsna tankar, och känner att det kan vara bra att dela med sig av det också. Jag är ingen supermänska som orkar allt, hela tiden. Jag bryter också ihop, gråter, känner mig misslyckad och otillräcklig. Och ibland måste det också få komma fram. Ibland måste man liksom få vältra sig i all skit, för att få känna att det är tillåtet.

Hoppas nu att detta inlägg landar rätt. Det är mer som en inblick i en tillfällig (men nödvändig) svacka, snarare än ett uttryck för hur jag tycker livet är på det stora hela. Det finns så, så mycket fint i vårt liv som jag är innerligt tacksam för. Och alla har sina krig, inget är perfekt och alla kämpar vi på olika sätt. Men i dag känns det bättre, och sakta men säkert återgår jag till tankesättet att uppskata det som är, istället för hur det kunde ha blivit. ❤️

83
620

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och mamas regler för kommentarer.

© Bonnier Magazines & Brands AB i samarbete med AB Kvällstidningen ExpressenTelefon: 08-736 53 00