ANNONS

Gravidvecka 28 – separationsångest, och fuckar vi upp vårt liv nu?

/

Ännu en söndag har landat – och likaså ännu en graviduppdatering! Nu är vi ju tillbaka i Estocolmo igen, på gott…och ont. Bokstavligen, ont.

Nåt jag inte tänkte på i Sri Lanka, men som damp ner som en kniv i ryggen (också, bokstavligen) så fort vi kom hem var ALLT DET ONDA!⚡️ I kroppen, alltså. Har ju haft känningar av både foglossning och ländryggssmärtor i princip sen starten av den här preggofieringen, och i måndags slog det mig att jag inte känt ETT DYFT av det i två veckors tid, för då blev det vääääldigt tydligt att det kommit tillbaka.😩

Jag tänker att det måste vara de olika klimaten. I varma, fuktiga Sri Lanka mådde leder och muskler tippetopp. När jag tänker efter hade jag NOLL ont, NOLL preggoproblem, NOLL bök å stök kroppsmässigt när vi var där. Och ett knappt dygn efter att vi landat i kalla Sverige igen var allt tillbaka.

Vet ju att mänskor med reumatiska besvär ofta trivs bättre i varmare länder, eftersom lederna påverkas positivt av ett varmt klimat. Och detsamma gäller nog oss preggosar då. I alla fall mig. Nu kan jag inte längre sitta ner på toaletten utan att det gör ont i vänster sida av ryggen, hela vägen ner i skinkan. I varje steg jag tar känner jag av en smärta i ländryggen. Buhu. Men men, jag får vara glad att det inte är värre – och framförallt för att jag fick två helt vansinneshärliga och helt smärtfria veckor i Sri Lanka!

Jag tror att bristen på kroppsont helt klart bidrog till mitt magiska Beyoncé-mode när vi var där. Den feelingen är inte längre lika påtaglig tyvärr, mycket på grund av att jag återigen känner mig lite risig i min stackars lekamen. Tänker därför att jag boostar mig själv med dessa bilder, som togs medan jag badade runt i den där ljuvliga Beyoncé-känslan.

Vad har annars hänt, denna gravidvecka 28? Well, utöver att kroppsontet återvänt så har något nytt tillkommit – halsbrännan! Yes, nu är den här.

Lutar jag mig en smula kraftigt framåt är risken gaaaaaanska så rackarns stor att jag:

  1. Får en brännande känsla i svalget.
  2. Begåvas med en microdos frätande kräks i halsen. Mmmm.

Men. Då får man titta på en sån här snajdig bild och känna att livet e bra gött ändå, kroppen e bra cool ändå som bygger bebisar – och om några månader får jag tillbaka min varelse, åtminstone min insida.

Det är ganska precis tre månader kvar nu tills Basilika kommer. Det känns både långt – och kort. Långt, för att min preggomage nu verkligen börjar ta plats och kännas. Att den ska växa till sig och ta äääännu mer plats och kännas äääännu mer i ytterligare 12 (!) veckor känns inte sådär urhärligt faktiskt. Halva tiden hade räckt. Jag njuter ju dessutom väldigt mycket av att försöka klä mig roligt, och de här sista tre månaderna är det INTE lätt. Särskilt inte när det är iskallt ute. Tror det kommer kännas bättre när våren landar (hoppas den blir tidig) så man kan köra lite mer lager på lager, vill inte tillbaka till den uniform av jeans och stor stickad tröja som jag levde i hela december.

Däremot känns tre månader kort, eftersom det VERKLIGEN inte är länge tills Basilika faktiskt joinar vår familj nu. När det är ett halvår kvar kan man liksom skjuta det ifrån sig litegrann: ”Det är ju så låååång tid kvar, en eeeevigheeeet!”. Men nu går det inte. Snart är hon här.

Och som ni vet har jag (vi) blandade känslor kring det. Såklaaaart är vi glada över att få en till familjemedlem, men jag är på riktigt livrädd för och sjukt osugen på bebiskaoset. Icke-sovandet. Blöjbytandet. Det konstanta tvättandet av kräklappar och bodys. Böket å stöket när man ska runt med barnvagn, oberäkneligheten (är det ett ord? Ni hajar vad jag menar tror jag.) som ett litet barn innebär. Tänk om det blir ett kolikbarn som skriker i ett halvår?

Vi hade det ju rätt kämpigt under Iggys första år, och med Niklas insomni är vi nog båda livrädda någonstans att det ska bli etter värre denna vända. Även om vi är mer förberedda, har mer erfarenhet, mer kunskap. Men det blir vad det blir, så får vi hantera det på vägen. Ingen idé att oroa sig i förväg ju såklart.

Nåt annat jag funderar en hel del på iom Basilikas ankomst är NJUTET. Sen nåt år tillbaka har Iggy varit en ren rackarns fröjd att hänga runt med. Och sen nåt halvår tillbaka är han nästintill orimligt god faktiskt. Det finns väldigt lite som är jobbigt i vår vardag just nu, men extremt mycket som är härligt – på grund av att Iggy är så jäkla mysig.

Vi gosar, vi kramas, vi leker och har kul – vi snackar. Han hänger med på allt utan problem, kan uppleva och uppskatta samma saker som jag och Niklas. Livet är easy rackarns peasy, och nu åtnjuter man liksom allt det där vansinnesfina som man hade hört om att få barn. Vi skördar frukterna av det jobb vi lagt ner under de kämpiga åren, och kärleken, energin och lyckan som detta lilla barn skänker enbart genom att finnas till är enorm. Och mitt i detta (ÄNTLIGEN) kav lugna hav av mys, kärlek och ENKELHET – ställer vi till det med en bebis. Som innebär att vi får börja om från början igen, med förmodligen tre års insats innan vi är på samma lugna plats igen. Lite såna tankar har jag.

Jag känner också något slags förstadie av…separationsångest? Har tankar om att jag ju såklart inte kommer kunna ägna lika mycket tid åt Iggy när Basilika anlänt, och känner en liten sorg över det. Tror dock inte jag kommer känna mig ”ockuperad” i och med att jag och Niklas förmodligen kommer dela på matningen, och vara föräldralediga varannan, var tredje dag var. Det kommer nog göra att Basilika trivs lika bra hos oss båda, och då blir det heller inte så att ”mamma måste” ratta bebis, och att Iggy per automatik hamnar hos Niklas. (Inte för att det måååste bli så om bara ena föräldern matar och är föräldraledig, men det känns ändå som att risken för det är större då tycker jag.)

Men oavsett om jag och Niklas kan dela 100% lika på Basilika, så kommer det ju finnas mindre tid för Iggy. Som är god som guld och bara är så sabla genomhärlig. Som jag vill gosa med konstant. Men det blir nog bra. Har dock faktiskt lite ångest över att de här är den sista tiden med min goda lilla unge där jag bara kan fokusera på honom, och njuta av honom.

Men det blir såklart superbra, och några veckor (månader?) in i det så känns det säkert lika märkligt att tänka sig ett liv UTAN den nya familjemedlemmen, som det nu känns att tänka sig ett liv MED den. Eller – vad säger ni som har fler barn än ett? Hur upplevde ni det här? Vore väldigt fint att få höra era erfarenheter.

Nu ska jag njuta av min sista Beyoncé mode-bild och försöka sluta fundera på ovan grejer. Bra att man tänker igenom saker såklart, men onödigt att lägga en massa tid på det man ändå inte kan påverka just precis nu. Det blir vad det blir, och det kommer att bli bra.❤️

Läs om gravidvecka 27 här!
Läs om gravidvecka 26 här!
Läs om gravidvecka 25 här!
Läs om gravidvecka 24 här!
Läs om gravidvecka 23 här!
Läs om gravidvecka 22 här!
Läs om gravidvecka 21 här!
Läs om gravidvecka 20 här!
Läs om gravidvecka 19 här!
Läs om gravidvecka 18 här!
Läs om gravidvecka 17 här!
Läs min hemliga graviddagbok (vecka 3-16) här!

47
68

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och mamas regler för kommentarer.

© Bonnier Magazines & Brands AB i samarbete med AB Kvällstidningen ExpressenTelefon: 08-736 53 00