Ni vet ju att jag älskar att skriva, det är liksom mitt främsta sätt att kommunicera på. Och ingen blir förvånad över att en dröm vore att få skriva bok. Men jag förstår inte hur det ska gå till när man jobbar och sen jobbar dubbel så mycket när man kommer hem. Hur hinner man skriva en bok när livet tar all ens tid, och den lilla tid som blir över går åt vila eller andra måsten?

”Det handlar om prioriteringar”, som man så ofta säger när det kommer till träning men jag förstår inte vad man ska göra avkall på för att hinna. Sömnen? Jobbet? Föräldraskapet? Nöjen? Återhämtning?

I alla fall, för att kunna leva med att jag i alla fall försökt, skriver jag alla tillfällen jag får. I en städskrubb på Celines träning, under lunchen på jobbet, i mobilen under läggningarna osv.

Men, det är svårt att skriva bok. Mycket svårare än ett inlägg på instagram eller på bloggen. Texten behöver vara lång, sammanhållen och ha ett tydligt syfte. Tvivlet, självkritiken och alla hjärnspöken är också 100 gånger större än korta texter. Och i slutändan vet man inte ens om någon kommer vara intresserad 😅

Men, jag skriver och om det inte blir en bok i nutid kommer min storhet uppmärksammas efter att jag dött. 😂

Mitt instagram är fyllt med folk som plockar, steker eller äter kantareller. Löpsedlar skriver om folk som plockat 150 kg över en helg och på Nyhetsmorgon pratas det diverse recept på ”skogens guld”. Till följd av allt detta blev även jag sugen på kantareller och helst självplockade sådana. Bara ett problem, jag har ingen aning var hur och när man går till väga med denna landsomfattande aktivitet som alla sysslar med såhär i början av hösten.

Så därför skrev jag häromdagen på instagram att jag gärna skulle vilja gå ut i skogen och plocka kantareller men att jag behöver en mentor. Med mentor menade jag förstås en svamp-person följer med mig ut till en magisk skog och visar mig dom ogiftiga svamparna jag kan plocka och som jag sedan kan smörsteka på mina storys för alla att avundas på.

Jag fick många svar, varav 2 förstod min önskan och erbjöd mig sitt sällskap och sin expertis. En del skickade bra appar och kartor. Några tipsade om myggmedel, rätt klädsel, fulladdad mobil och vatten – ja survival kits (vilket jag definitivt skulle behöva).

Men sen fick jag även många kommentarer av personer som likt mig har invandrarbakgrund som lät ”vi invandrare inte är inkluderade i skogen”, ”dom berättar aldrig sina svampställen” ,”blattar är så exkluderade från naturen i Sverige” etc etc.

Inte för att vara sån, men sist jag var i skogen var det ingen kollade ID. Inte heller nekades jag tillträde.

Jag tycker det är orimligt och rent farligt att förväxla geografiska kunskaper med rasism.

Kerstin som kan alla svampsorter, alla träd och hela skogens planlösning har troligtvis vuxit upp med en mamma och mormor som varit med henne i skogarna sedan barnsben. Det är helt naturligt att kunskapen är bredare. Det är också helt naturligt att vara mycket i skogen om man växer upp i Sverige som praktiskt taget är en stor skog med lite civilisation på vissa ställen. Och att man dessutom växer upp i det land där man haft sin släkt i generationer. Kerstin har inte brutit sig ifrån sin släktträds traditioner och intressen genom att flytta till ett annat land med helt andra förutsättningar och där behövt starta om på nytt, som första ledet i den nya generationsträd hon därefter ska skapa.

För oss som kommer från andra geografiska platser, där skog är en bristvara och svamp likaså är det fullt naturligt att skogen inte är en naturlig del av vår uppväxt. Vi (och när jag säger vi menar jag mina landsmän och absolut inte mig själv som mer är en soffpotatis) som kommer från mellanöstern där naturen består av berg och öken har andra förmågor som Kerstin kanske inte skulle klara av en fredag eftermiddag.

Inte för att vara sån, men sist jag var i skogen var det ingen kollade ID

Alla länder och kontinenter har sin natur och sitt urfolk som har växt upp i den naturen på ett dynamiskt sätt. Kunskap har gått från generation till generation och till slut blivit en del av ursprungsfolkets identitet. Det ska inte förväxlas med rasism eller exkludering. Det ska ses som vad det är, en geografisk kunskap.

Att inte känna sig hemma i skogen är en sak. Det gör inte jag heller när jag kommer dit med jeans och sneakers och möts av svenskar med höga regnstövlar och flätade korgar fulla med blåbär, men det är inget som ska belastas svensken.

Det är en effekt av mellanförskapet. Våra föräldrar bytte sitt kunskapsarv av jakt, berg och saltvattenshav mot ett tryggare liv och den nya kunskapen som fick plats i det nya landet var språk, jul och eventuellt midsommar. Kantareller, trumpetsvamp, granar och björkar blev överkurs som inte fick plats i ett nytt liv i ett nytt land. Men vi, andra generationens invandrare har alla möjligheter att införskaffa oss den kunskapen att lära vidare – om vi vill. Och Kerstin och Lisa och Per och Erik kan lära oss om vi vill (trots att dom inte kommer avslöja sina svampställen).

Många saker är rasism men känslan av att inte höra hemma i skogen är inte det. Det är bara en biverkning av flykt och uppbrott från våra egna naturarv.

Här är iaf bild på min svampmacka på förskost och smörstekt svamp. Allt köpt i butik, för lets face it – jag är för lat för skogen.

Jag har precis landat på jobbet, hämtat kaffe och startat datorn. När jag kliver in på mitt kontor är det som att jag förtränger mitt egna liv och träder in i rollen som ska hjälpa andra i deras liv.

Hinner knappt ta en klunk av kaffet innan jag får syn på min telefon och ser att jag har 2 missade samtal och 1 sms från Ebbi.

”Snälla inte vab, snälla inte vab” hinner jag tänkte medans jag öppnar smset och ser

”Var är Niros skor? Och fyllde du i lappen?”

Jag ringer upp istället. Orkar inte skriva.

– det var du som hämtade honom igår så du borde veta var hans skor är. Och ja, jag fyllde i lappen. Men det är ohållbart att taxin plockar upp honom så sent. Det är ju fortfarande semestertiderna dom kör efter, säger jag

– ja, snälla kan du be skolan ändra så snart som möjligt…*tystnad-*…. fan, provtagningskitet har kommit för några dagar sedan också, vi måste ta proverna på Niro och skicka in dom, svarar Ebbi.

– ja. Och jag måste boka tid med skolan för ett möte. Och förnya recepten på 1177. Måste också ringa hans läkare och fråga om den nya medicinen, fortsätter jag

– mmm. Och Celine behöver regnstövlar. Jag gick på långpromenad med Benni men får väl åka hem vid lunch, säger Ebbi lite frånvarande och osammanhängande samtidigt som han kör.

– ja. Och det där med luftvärmepumpen får du inte glömma, påminner jag.

– ah fuck! Asså hur fan ska man hinna!? Suckar han förtvivlat.

Jag känner det han känner. Den överväldigande känslan av allt som måste göras där ingenting går att prioritera upp eller ner. Den överväldigade känslan att bara en bråkdel av alla våra måsten är mer än nog, mer än vad våran tid och ork räcker till.

Och då har vi bortsett ifrån gräset som behöver klippas, trädgården som behöver packas ihop inför hösten, alla smutsiga fönster som behöver tvättas, hemmet som behöver städas, tvätten som behöver tvättas, kylen som behöver rensas (och fyllas), kläderna som behöver rensas, bilar som behöver kollas, skräp som behöver kastas.

När tankarna vandrar dit blir det alldeles för mycket. Alldeles för mycket.

När jag går på promenad med Benni på kvällarna tittar jag in i folks fina trädgårdar. Trimmade gräsmattor, höstväxter, fina träd, rustika utemöbler och lagom med både ogräs och fallna frukter som stör. Ibland åker en robotgräsklippare runt som en full liten manick och skapar en illusionen av ett perfekt hem. Jag tittar och beundrar. Längtar till pensionen när jag också har tiden att få min trädgård att se intalande ut, i motsats till den djungel jag har att erbjuda nu. Men inser också att kanske inte ens vid pension kommer jag orka det. Jag kanske bara ska ha en kaotisk trädgård och vara nöjd med det.

– i alla fall. Jag har möte nu snart så jag måste gå. Men vi hörs sen. Puss älskar dig, säger han i luren och drar tillbaka mig från tankarna.

– puss puss, svarar jag och lägger på.

Sen återgår jag till min kaffe och min dator. Sen återgår jag till min förnekelse av alla måsten och går och hjälper patienterna med deras måsten.