ANNONS
PersonuppgifterCookies

Slutet och början

I samband med att protesterna i Iran går in på sina tredje vecka möts vi som följer nyhetskanaler från mellanöstern av grövre och inhumanare klipp från landet.

Vi ser en kvinna bevittna våld och mord på sin make, vi ser polisen skjuta en obeväpnad och ofarlig person i huvudet framför hans mamma. Vi ser föräldrar skrika ut sin sorg över sina förlorade barn. Vi bevittnar mord och tyranni som om det vore ett videospel. Och vi chockas över dom beväpnade styrkornas cynism när dom med lätthet skjuter hejvilt omkring sig som om dom siktar på lerduvor.

Samtidigt som morden sker ser vi också ett folk som blir allt modigare. Från gamla tanter till unga tjejer som trotsar diktaturen och vistas ute utan slöja – med unga och gamla män som sköld.
Som vågar yttra ord som man knappt vågar tänka i Iran

”död åt diktatorn, död åt diktatorn”

Och allt känns surrealistiskt. Modet dessa personer besitter är obeskrivbart. Och man kan inte förstå den om man inte först förstår den tyranni som råder i landet.

Man behöver veta att den regim som nu styrt i över 40 år har gjort det med våld och skräck. Skräcken som sträcker sig även till oss exiliranier visar styrkan på deras grymhet. Att när även vi, vi som nu bor i trygghet och har gjort det i flera år, känner en rädsla över att demonstrera, rädsla för att tala och rädsla för att synas. När vi, vi som inte är dom aktiva offren känner denna stress, kan jag inte föreställa mig känslan att faktiskt bo där.

Det första man möts av när man går av flyget i Iran är beväpnade vakter, med Ak4 på bröstet och en grym blick som synar dig uppifrån och ner. Och redan där aktiveras rädslan, som om man gjort fel. I ett land där nästan alla normala mänskliga rättigheter faktiskt ÄR fel, vågar man knappt tänka en tanke fel. Man vågar knappt tänka en tanke fel i ett land där det inte finns någon åsiktsfrihet. 

Skräcken som sträcker sig även till oss exiliranier visar styrkan på deras grymhet

Den där rädslan är en form av maktmedel som tillåtit regimen att regera i mer än 40 år. För rädslan är inte på låtsas. Den är reell.
Det är normalt att vara rädd för att bli mördad för att ditt hår syns.
Det är normalt att vara rädd för att din åsikt kan få dig fängslad och torterad.
Det är normalt att vara rädd för att ditt barn tillfångatas, skjuts till döds och att du behöver betala kostnaderna för skotten – för att få ditt barn döda kropp.

Det är en regim styrt av tyranner som inte känner annat än ägandeskap av folket. Ett folk som dom inte tycker om. ett folk som numera trotsar deras krav.

Och folket har lessnad. FAN VA DOM HAR LESSNAT. Till den grad att dom nu skiter i!

Dom tänker högt, skriker högt, slår tillbaka och tar tillbaka sin frihet.

Man vågar knappt tänka en tanke fel i ett land där det inte finns någon åsiktsfrihet. 

Även en tryckkokare kan explodera. Och där är vi nu.

Och vi, som beskådar detta vackra och hemska och sorgliga och starka – SHIT va vi är stolta. Stolta över folket. Stolta över vårt ursprung.

Vi ber så innerligt att detta ska vara både slutet och början.
Vi ber, vi ber, vi ber!

zan zendegi azadi

0

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

Mitt konto är inte för basala människor

/

Idag blev jag så provocerad när en följare på instagram skrev att det är ”lite för mycket” om annat på mitt konto, när hon följer mig av anledningen att jag är en funkismamma.

”Jag följer dig inte för att veta vad som händer i världen, utan för att du är funkismamma”

Tycker det är så märkligt hur vi ”aktivister” eller ”influensers” komprimeras till att bara vara en sak, ha en roll. Det förväntas att man alltid ska vara politisk korrekt och tycka om eller kritisera rätt saker. Dessutom så ska vi vara så inlärda på alla debatter som pågår parallellt i samhället och kunna alla begrepp. Gud förbjude om vi skulle säga fel, glömma nämna eller inte veta.

Jag gillar inte ens att benämna mig själv som influenser. I min värld är det någon med minst 5 siffrigt antal följare och agerar någon form av mänsklig reklam eller varumärke. Jag har dock förstått att min bild kanske inte stämmer men har trots det fortfarande svårt att se mig själv som en sådan.

I alla fall, om vi återgår till bilden av att vi offentliga profiler endast ska hålla oss inom ett område, så undrar jag hur en del följare tror att våra liv ser ut.

Valpägare

Jag har som många vet varit mycket aktiv i funkisfrågan och öppen med min roll som funkismamma. Det innebär inte att det är allt jag är. Tvärtom är jag så jävla trött med att ofta endast förknippas med just den rollen som min enda ”titel”.

Jag fick ett samtal en gång från en stor tv-kanal som undrade om jag ville gästa deras morgonsoffa.

– va roligt, men varför jag?

– jo vi undrar om du vill komma och berätta hur det är att ha ett barn med diagnos. Din resa, med sorgen och kampen…

– eh, nä? Det är jag inte intresserad av. Men om ni vill kan jag komma och berätta hur LSS inte funkar som det ska?

Fast det var dom inte intresserade av. Undrar varför?

Min gissning är, baserat på det samtalet och sociala medier klimatet i helhet, att människor är benägna att intressera sig för två saker:

1: andra privatpersoners misär eller tuffa livssituation. För då kan man känna att man själv har det ganska bra ändå.

2: en verklighet inlindat i bomull svävandes i rosa moln som luktar ros. För då slipper man hantera det jobbiga som pågår.

När aktivister postar eller skriver om annat än ovanstående, det vill säga om den brutala verkligheten som inte ens snapschats snyggfilter kan försköna, då blir det för mycket.

Nyhetskanalen vill sända program där tittarna i morgonsoffan ler eller lägger huvudet på sned och säger ”awww” hållandes en varm tekopp med båda händerna. Sen ska dom kunna stänga av tvn, glömma vad dom sett (för det var faktiskt inte så viktigt) och rusa till jobbet.

Dom vill inte sända program där tittarens puls ökar och frustrationen likaså. För då kanske dessa tittare inte väljer att titta nästa gång.

Och så är det väl även för en del personer på både instagram och andra mediekanaler, man följer det som är lätt för hjärnan att smälta. En funkismammas misär kan va lite halvtillfredsställande att ”gotta sig i”, kvinnors kamp för frihet i Iran – not so much.

Men vet ni vad? Man är mer än en roll. Man är så jävla många olika roller, både under livets gång men även under ett dygn.

Idag har jag exempelvis varit en aktivist, en (funkis)mamma, en fru, en kock och en soffpotatis. I skrivande stund är jag en skribent som blir slickad i ansiktet av min hund.

Och personligen tröttnar jag både på enformiga konton och enformiga personer, för sådana finns med. Män exempelvis. Dom är oftast bara män. (Höhö skoja bara, lugna er).

Det var allt. Behövde få ur mig det.

Funkismamma som tvingar sitt barn till bild

2

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

Den iranska styrkan är uppbyggt ur desperation

Det har förhoppningsvis inte undgått någon mordet och tortyren som Mahsa Jina Amini utsattses för i Iran på grund av att hon inte hade på sig slöjan på ”rätt sätt”.

Till följd av hennes död har 43 års förtryck under diktaturen gett sig till känna i form av stora demonstrationer i Iran. Unga och gamla, kvinnor och män är ute på gatorna och kräver en reform.

Iran är ett land styrt under sharialagarna och i strikt diktatur. Kvinnor får inte visa sina kroppar och inte heller sitt hår. Detta bestraffas med häktning, slag och i Jinas (och andra kvinnors) fall med mord. Till följd av dessa lagar som framförallt förtrycker kvinnor har befolkningen sedan revolutionen -79 levt utan mänskliga rättigheter, religionsfrihet och basala friheter som vi tar för givet. Trots detta är Iran ett av världens vackraste länder och med en gästvänlighet och livsglädje inte sett någon annanstans.

Ett vackert land och ett vackert folk som på grund av maktgalna diktaturer förtryckts till tystnad.

Men någonting skedde i samband med Jinas död. Det blev en breakingspoint som i skrivande stund lett till att miljoner människor är ute på gatorna och skriker för sin frihet. Detta har hänt tidigare, blodiga protester som till slut lett folket till tystnad. Skillnaden denna gången är den enorma slagningskraft demonstrationerna fått på sociala medier och uppmärksammats internationellt.

Vi ser dom bli slagna och resa sig upp.

Vi iranier i exil bevittnar vårt folks mod och desperation på internationella nyhetskanaler (Sveriges nyheter är inte att hänga i julgranen).

Vi ser våra modiga systrar bränna sina sjalar och ta av sig sina kappor. Vi ser dom stå emot fullbeväpnade militärer och kräva sin frihet. Vi ser dom bli slagna och resa sig upp. Vi ser dom skrika och vi vill skrika med dom.

Vi bevittnar dom persiska männen som är ute och slåss för sina döttrar, systrar och mödrar. Dom som stöttar världens största feministiska kamp. Männen skriker, slåss och riskerar sina liv. Allt detta för att Iran kräver en förändring. Iran kräver att få andas, att få existera.

Idag var det demonstration i Stockholm. När jag gick där tillsammans med tusentals andra landsmän och skrek för frihet åt mina systrar och bröder i Iran var det med en känsla av både tacksamhet och sorg.

En tacksamhet åt den frihet som Sverige bjuder mig på. Friheten att kunna få vara den kvinna som jag vill vara. Med eller utan slöja, med eller utan religion. Att jag inte riskerar mitt liv genom att gå på gatorna och kritisera en regim. Så tacksam över min frihet och likaså min dotters.

Iran kräver att få andas, att få existera.

Sorg över att inte alla kvinnor i välden besitter den friheten. Sorg över att kvinnor är fängslade. I sina hem, i sina städer, i sina länder. Kvinnor som inte får lämna hemmets fyra väggar utan att täcka för sin kropp. Att varje andetag kan vara den sista om någon annan bedömer att du inte uppfyller påhittade lagar utan rimlig grund.

Jag var fem år när jag kom till Sverige. Jag är uppväxt med frihet och mina mänskliga rättigheter. Jag har tidigare skrivit om vår flykt (läs här).

Men det jag tänkte på idag är hur detta förtryck som kvinnorna i Iran utsatts för bidragit till den enorma styrka dom nu besitter. En styrka uppbyggt ur desperation. En obeskrivlig styrka och mod som inte med ord går att beskriva. Man behöver ha bevittnat dom hotfulla moralpoliserna och dom hotfulla makthavarna i landet för att kunna förstå. Vi som bor här kan aldrig föreställa oss.

En styrka uppbyggt ur desperation.

När jag var i Iran -09 kom det fram två moralpoliser till mig och kritiserade mina kläder. Jag var på allvar nära att svimma. Om det inte varit för att min kusin var med mig och kunde ”ta oss ur” den knipan vet jag inte hur det hade slutat. Det enda jag minns är den förlamande rädslan som tog min kropp i besittning. Jag har upplevt det en gång, men tänk att bo så. Tänk att varje dag vara orolig för att bli kidnappad (för det är precis som vad händer) och misshandlas.

Med allt detta sagt vill jag be er om hjälp. Du som kallar dig feminist. Du som uppskattar din frihet. Snälla, sprid det förtryck och dom mord som sker i Iran. Hjälp dina persiska medmänniskor till samma frihet som du.

Kärlek

0

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

© Expressen Lifestyle AB, 105 15 Stockholm Bud: Gjörwellsgatan 30, StockholmTelefon: 08-736 53 00