ANNONS

Fille – en bättre förälder än mig!

Vet ni att Fille är en sååå mycket bättre förälder? 😅 Asså det är som att han är gjord för att ta hand om spädbarn?! Jag är helt amazed!!! Här är vad han lyckas så bra med:

❤️‍🔥 Han tar sig TIDEN som att han inte hade en enda annan uppgift att utföra. Allt får ta tid sådär som jag har svårt att låta det göra för jag vill ju också plocka undan och göra 10 andra grejer i farten.

❤️‍🔥 Han pratar pedagogisk och tittar henne i ögonen typ helatiden innan han ska göra något. Jag försöker också, men jag kan inte göra det som han?! 😅

❤️‍🔥 Fille har utkristalliserat hennes rutiner och gjort ett schema som (något röriga) jag kan följa.

❤️‍🔥 Hans superstabila och otroligt långa händer bär henne på det tryggaste sättet! Han lixom lägger ner henne i slowmotion. Medan jag är lite mer nervös och har vart (börjar äntligen bli bättre!) jätterädd för att tappa henne i golvet 🤯

Jag visste inte alls att Fille skulle vara såhär bra?! Och jag är så tacksam över det när jag efter förlossningen var helt trasig och sen blev sjukhus-sjuk. Men snart blir

Maika större och det blir dags för lek och bus, då puttar jag kanske ner honom från bäst-platsen?! 😏

Jag tror olika föräldrar är ”bäst” under olika perioder, betyder inte att den andra är dålig men vissa saker som fysiska hinder, diagnoser eller personlighetsdrag kan göra att vissa saker inte kommer lila lätt. Har känt sådan extrem tacksamhet att vi är två i detta. Styrka och kärlek till alla mammor som är ensamstående!

Bild tagen av Mikaela Baggström

0

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

Cancerpanik och njurbäckeninflammation

En kväll på Willys. Vi ska bara handla lite men plötsligt hugger det till i mina bröst och jag känner mig så svag. Jag sätter mig i ett hörn och Fille får sköta handlingen och sen går vi hem. Jag lägger mig direkt i sängen hemma, tror jag fått mjölkstockning men typ inga symptom stämmer in? Jag har feber. Ringer 1177 som säger åt mig att åka in till närakuten imorgon bitti om jag inte blir bättre.

Natten är vidrig. Jag vaknar av att hela sängen är genomblöt, jag har svettats typ igenom hela täcket, det är inte fuktigt utan helt blött. Jag hackar tänder. Orkar inte göra något, vill inte väcka Fille. Lägger en filt på det böta lakanet, tar på mig en morgonrock och lägger en till filt över mig. Somnar om.

Mår inte bättre på morgonen. Försöker göra mig i ordning men tycker jag ser hemlös ut varje gång jag går förbi en spegel. Bokar en taxi, kräks medan jag väntar och sen åker jag sittliggandes till närakuten. Dörren är låst pga covid och jag mår så fruktansvärt dåligt nu att jag bryter ihop på marken i kylan medan jag väntar på att bli insläppta. Min panna mot den kalla glasdörren och tårar som rullar längs mina kinder. En surkärring släpper in mig. Surkärringen sätter sig i receptionen och jag berättat från andra sidan glaset om hur jag mår och vad som står på. Hon säger att jag åkt fel och ska till gynakuten. Jag säger nej, sen spyr jag samtidigt som jag kissar på mig, det kommer kräk på mig och på golvet.

Hon skriver in mig och jag får ett eget isolerings-rum. Jag ligger sen på en brits nerkissad och nerspydd och mår så dåligt att jag inte ens orkar bry mig. Känner mig så kapad, vill bara att dom som möter mig ska veta att jag är en vanlig tjej, detta är lixom inte jag. En gullig sköterska kommer in, hon fixar Alvedon och nya kläder, hon håller mig i handen.

Sen kommer läkaren, jag har kvicknat till då med hjälp av Alvedonen. Hon är en äldre kvinna och lite sträng. Hon frågar om jag är orolig för cancer-återfall när vi analyserade de första provsvaren, nej sa jag: jag oroar mig inte alls. Läkaren svarade då: det kanske du borde, du har 40 graders feber, hög sänka och vi kan inte se vartifrån din infektion kommer ifrån. Du måste veta att du är allvarligt sjuk nu.

När hon lämnar rummet smyger den sig på, den riktigt obehagliga cancer-paniken jag inte känt på länge. Många symptom är faktiskt samma som när jag åkte in den hemska gången. Usch. Det känns som en helt annan grej nu ska m jag skulle vara sjuk, jag vill ju bara fokusera på min bebis. Men vi alla vet ju att cancer är vidrigt, tar inte hänsyn till något eller någon. Jag tänker på hur jag kan kanalisera min kärlek till Maika bortom tid och rum. Jag bestämmer mig att om jag är sjuk igen så ska jag skriva brev till Maika som hon kan få varje födelsedag och ett telegram till hennes bröllop från himmelen. Nästan tur i det hela att jag var så sänkt att jag inte kunde ta in allt riktigt. Men kul va det inte…

Sen fick jag iaf hjälp! Jag transporterades till Danderyd där jag fick en ordentlig vaginal undersökning av en sååå gullig läkare. Hon konstaterade att det inte var någon infektion i livmodern. Och sen lades jag in på gynekologiska avdelningen och började med intravenös antibiotika. Första natten var jag fortfarande så dålig att jag inte ens ville att Fille och Maika skulle komma hit. Jag låg bara och frustade. Morgonen därpå kändes det fortfarande inte bra men någon timme efter jag vaknat sa det poff och jag insåg att jag skojade och babblade på en sjuksköterska.

Omg, var det äntligen bättre?! Ringde då hit min älskade lilla familj DIREKT. Fille fick ta med sig viktiga saker: bebis, deo, halsband, tandborste och t-shirts.

Guuu, känslan av att få hålla om sin nyfödda bebis igen efter en och en halv dag utan är obeskrivligt. Man bara grinar. Så glad att ha dom här. Nu väntar vi bara på att CRP sjunker och så hoppas vi på att få åka hem imorgon 🙏🏼💖  Tack för att kärlek och omtanke finaste ni!

7

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

Till dig som ska bli mamma.

Först och främst grattis! 🥰 Jag vill här bara skriva ner det som jag själv inte hade en aning om, det som fick mig att känna mig maktlös och som nästan gav baby blues. Detta är främst skrivet till dig som planerar att helamma, det är det perspektivet jag har. Jag försöker dela med mig av känslor man inte kan förbereda sig på såhär 14 färska dagar in i mammalivet 😌 Och jag skriver om det som är jobbigt, det magiska är också där och hjälper dig att orka! 💕

Mammor som säger till dig ”njut av bebisbubblan” är mammor som har tagit sig förbi den. Dom minns alla fina stunder med sin bebis. Hur dom hud mot hud knöt band och det otroliga myset i att få spendera så mycket tid tillsammans. Dom ber dig njuta av bubblan för att dom med sitt perspektiv vet att tiden går väldigt snabbt, att allt plötsligt kommer att vara annorlunda och du kommer sakna din lilla gulliga bebis.

Det är inte många som säger detta, men vissa mammor kommer säga ”första tiden med bebis är tuff…”. Jag har dock bara hört detta när jag först öppnat mig och sagt att det är lite tufft för mig, det är som att mammorna själva då påminns om att det inte bara var myspys hela tiden. Men vad är det som är så svårt kanske du undrar? Det är DET som är så svårt att förstå när man först har full fokus på sin graviditet och sen behöver full fokus på förlossningen. Men såhär kändes det för mig när bebis kom ut…

💖 Fjärde trimestern.

Det är vad de första 3 månaderna på utsidan kallas och denna tes bygger på att bebisar föds 3 månader ”för tidigt” för att huvudet annars skulle bli för stort för att passera ut genom snippan.

Så dom behöver typ det dom fick i magen 3 månader till, värme, närhet, ljudet av ditt hjärta samt din kurrande mage och kontinuerligt flöde av mat = du förvandlas till ett ganska stationärt element med tillhörande milkshake-maskin 🙃

💖 Loooooove.
Först och främst måste jag säga att jag kände extrem glädje och kärlek, en explosion av eufori. Men viktigt att veta, för vissa tar det längre tid att knyta an, förstå att bebis verkligen är här och utveckla känslor av kärlek. Det är okej och du är inte ensam.

💖 Ont i snippan.

Jag var inte beredd på att det skulle göra SÅ ont i underlivet EFTER förlossningen. Men den måste ju få läka efter sin hjälteinsats. Alla har olika situationer där nere, vissa får inte ont alls efter. Men jag med mina sprickor (grad 2) kunde först efter 1 vecka resa mig från soffan eller sängen utan stöd och efter 2 veckor ÄNTLIGEN ta mig till toaletten utan att kissa på mig i dörröppningen. Hurra!

💖 Sömnbrist och hormoner.

Sömnrubbningar i kombination med en tsunami av hormoner (tänk pms x 10) påverkar en. Ni vet hur man blir utan att få sova? Inte sitt bästa jag. Helammar du gör du det även på natten eftersom en nyfödd bör äta var 3-4 timme. Min bebis tar sin tid, vet inte om alla har det så men en amnings-session tar typ 1-2 timmar för oss nu, det blir mycket snuttande också. Och bebis kan sen ha svårt att sova själv efter att ha gosat på mitt varma bröst. Så varje natt är en liten liten kamp. Släng på en bajsblöja som måste bytas på det också.

💖 0% kontroll och fotboja.

Detta var största chocken för mig! Jag är inget kontrollfreak men det går verkligen inte att planera mycket i början.

Det känns som att jag har en gullig liten fotboja. Bebisen sitter efter 14 dagar fast som en liten igel i tutten på mig och jag får göra det jag hinner dom minutrarna baby sover i sitt nest eller är hos sin pappa utan att gnälla. Varje minut jag är fri blir guld värd, för jag vill ju kunna plocka undan gammal disk eller dra en borste genom håret. Baby bestämmer helt och du får ”go with the baby flow”. Så man måste sänka sina krav, annars blir man tokig.

När jag pratade om detta på min story fick jag kanske 50 DMs från mammor som kände igen sig. Här är några lärdomar från min inkorg:

”Var galet intensivt och omvälvande för mig i början. Var beredd på BARN men inte alls på BEBIS.”

”Blev MYCKET lättare efter 3 månader när mjölken stabiliserats och hormonerna lika så.”

”När hon blir några veckor till får du in rutin på amningen. Sen efter det på sömnen, tex du vet att hon tar 4 naps per dag. Då planerar du din tid efter det. Men barnets behov kmr alltid styra.”

”Kände precis samma med min nu 9-månaders bebis när hon var nyfödd, önskar jag hade sett detta då”

”Amningen blev jag lika förvånad över som du, att den tar så mycket tid. Ingen pratar om det!”

”När man sitter uppe o ammar o gråter på natten känner man sig som världens ensammaste och hormonerna går bananaszz. Men det blir bättre 💖💖💖 när du tittar ut över nattsumpan kan du tänka på alla andra ammande mammor som känner likadant. Snart sover och äter hon mer regelbundet.”

TACK alla som skrev. Och några tips på vägen till dig som helammar:

💖

Skaffa lång laddarsladd till mobilen, 2.5m är najs så kan du mingla lite på nätet när du är fast hemma.

💖 Där du gillar att amma som bäst, ha en vattenflaska där.

💖 Bärsjal kan avlasta, ett tips som flera skrev.

💖 Öppna upp och prata momsen som är svårt eller jobbigt, du kommer bli förvånad över hur många som känner igen sig och du kan lära av andras erfarenheter.

💖 Sänk kraven, var snäll mot dig själv och kom ihåg att detta bara är första tiden, alla avslutade med samma mening: DET BLIR BARA BÄTTRE!

4

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

© Bonnier Magazines & Brands AB i samarbete med AB Kvällstidningen ExpressenTelefon: 08-736 53 00