Under tiden Gino röntgades på NKS somnade jag med huvudet på ett bord. Så trött. Vaknade med sprängande huvudvärk och såg på klockan att det redan gått mer än en timme sen vi skiljdes åt och att vi borde återförenas när som. Tiden går så sakta när man vet att man snart snart snart ska få ses igen.

Gino sövdes och fick magnetröntgat ryggen. Det tog några timmar innan det blev vår tur, maskinen var ny och allt drog ut på tiden, egentligen ingen fara men eftersom Gino var tvungen att fasta var han ju sur och skrek konstant. Det går inte att tänka en tanke när ens bebis gråter, hjärtat skärs lixom i bitar.

Men skit vad blödig man blir på barnavdelningen på sjukhuset. Det är inte synd om mig och Gino som är där för en liten undersökning. Jag tänker på alla som får vara där mycket, länge och återkommande. Asså det finns så många barn och föräldrar som kämpar 💕 Man tänker på dom, man snuddar vid tanken att själv vara där. Det gör ont. Skickar kärlek till alla er som behöver!

Nu väntar vi på svar på Ginos magnetröntgen så håller vi tummarna så länge 💕🍀

Nu är Mini 3 månader och 5 dagar och vi har ej skickat in namn. Snart kommer myndigheter lixom börja jaga oss? Vet någon vad som kommer att hända? Jag är SÅ jäkla ledsen och stressad men jag och Fille är inte överens. Allt jag önskar att vi ska vara överens och glada men nu är allt bara kaos. 

Sen han föddes har jag sagt Gino, det är vad mitt hjärta vill att han ska heta. Det var på både Filips och min lista över namn vi gillar PLUS att det är min pappas namn på italienska. Hur najs?

Vi hade en öppen diskussion tills vi gjorde vi det STORA MISSTAGET. När folk frågade så sa vi att vi funderade på Gino. Vi skulle bara inte sagt något 😩 För folk har haft åsikter. Allt från att det ju är en efterrätt eller att vi inte är italienare och kan ej döpa vårt barn till Gino. Jag är så så så arg och ledsen. Vi skulle aldrig ha frågat folk. Vi skulle sagt ”vi jobbar på det” istället för vilket namn vi gillar. I landet lagom kan du säga vad du funderar på att döpa ditt barn till OM du har något från top-100 du väljer ifrån. Annars är mitt tips att hålla dina namn-funderingar för dig själv.

Jag hade samma sak med Maika. Många nära sa rakt ut NEJ. Vad är det för namn? Det har vi aldrig hört? Det är inte bra. Ska hon inte heta något vanligare?

Istället för att detta skulle få bli en kärleksfull och mysig process att ärofyllt välja ett namn är den nu bara kantad av allas negativa åsikter. Nu gillar alla Maika, jag fick igenom det för att Filip ej kunde komma på något eget förslag.

Nu har Fille förslag, dom kom den dagen vi skulle skicka in papperna.

Alexander, Leo, William eller Max. Och jag vet inte hur jag ska ställa mig till att få dom tre namnen kastade till mig på deadline-datumet? Jag har haft lilla mini hängande vid mitt bröst i 3 månader, han är min Gino. Min efterrätt för han är så jäkla söt.

Så Filip har nu sina 3 förslag, han är inte säker på något av dom säger han och han vill att vi ska välja tillsammans. Jag är tyvärr typ inte så samarbetsvillig? Jag är är inte så pepp? Jag är så otroligt ledsen och besviken på att dom kom så sent? Jag har väldigt svårt att efter 3 månader tillsammans med bebis dygnet runt börja fundera på 3 nya namn. Det känns bara jättekonstigt? William är jättefint? Men var typ Sveriges populäraste namn 2022? Då känns ju det lite gjort? 

Jag bli så ledsen för i mitt hjärta känns det som att begränsningarna i vad vi väljer för namn är så otroligt jante. Att dom verkligen kommer från andras åsikter, jag är ju all about att gå sin egen väg. Fylla livet med dom färgerna och namnen och sakerna man själv gillar, inte vad alla andra gör. Och jag vill inte vara ”unik” eller ”annorlunda” för sakens skull, jag är helt ointresserad av att sticka ut. Men jag vill välja utifrån mitt hjärta, inte av normer och trender? Och det kändes som att Filip gillade namnet Gino tills alla började ha åsikter.

Jag har lixom aldrig reagerat på någons namn negativt? Kanske för att jag är uppvuxen multikulturellt och är van vi annorlunda namn som jag hör för första gången? Det är bara ETT namn jag inte har gillat och det var en bekant som döpte sitt barn till Lucifer i andra namn. Men annars upplever jag att namnen är något som växer på en person och flätas samman med dens energi?

Jag vet inte vart detta kommer att sluta. Jag är helt ärligt förtvivlad och Fille har ju massa massa beslutsångest. Jag hade tyckt det var enklare om Fille hade ett namn som han KRIGADE för och älskade, nu är det förslag på olika namn som han tycker är okej. Jag vill inte resonera fram ett namn jag vill att vi ska välja med HELA hjärtat 💖 Och jag vill såklart att vi ska vara överens. Men just nu är det inte så.

Nu ska jag gråta lite. Hej!

PS. Skriv i kommentarerna vad som händer om vi ej bestämmer namn? För det verkar högst oklart 😩

Hej hej hallå. Då är det jag som dammar av bloggen. Två barn med 18 månaders mellanrum, pseudotvillingar. Jag var inte alls beredd, låt mig berätta hur jag upplever det hela 3 månader in.

Måste ärligt säga: Detta är DET jobbigaste jag upplevt! 🙈 Såklart underbart också, ni fattar, kärleken är enorm, myset otroligt MEN oftast är det en kärleksfull kamp i motvid med en läckande bajsblöja i handen.

Det har vart sommarlov, så ingen förskola för Maika, lägg på flyttpackning, stor renovering och flytt på det hela. Jag är blek och ovårdad, inte alls solkysst och sommarfräsch som jag önskar.

Vad är det som är så jobbigt dååå?

Jag kunde verkligen inte förstå det jobbiga innan jag själv hamnade här. Jag hade hört min kompis Amina påtala det och jag såg i hennes ögon att det var 100% sanning men som nybliven förstagångsförälder fattade jag 0. Så låt mig måla upp mitt liv för er som undrar 🤠

Maika är nu 20 månader. Hon behöver KONSTANT ”övervakning” för att inte förstöra hemmet. Vi har barnsäkrat, men ska det gå så långt att vi ska ta bort alla stolar? Typ plasta in alla väggar? 😅 Det går lixom inte barnsäkra mer än det uppenbara.

Just nu är hon helt ointresserad av sina leksaker och vill bara pilla eller klättra på grejer hon inte ska, försöker ge henne typ kastruller och stekspadar att leka med men oftast går det bara en kort stund. Samtidigt som jag eller Fille konstant måste ha ögonen på henne så helammar jag ju mini och han vill gärna hänga på tutten konstant. Borde kanske gett honom napp men det funkar inte. Och dessutom kan vi aldrig lämna Mini och Maika tillsammans själva, hon är väldigt kärleksfull men hon är också (mestadels) hårdhänt och lite avundsjuk. Förr eller senare kommer en smäll på lillebror, så när dom gosar måste det vara övervakning på nära håll för att skydda Mini 😩

Dom dagarna jag är ensam är det tuffast. Men även när vi är 2 vuxna är det mycket att stå i. 2 blöjor som ska bytas, mat som ska lagas, det ska diskas och plockas undan. Små tänder ska borstas, små kladdiga fingrar ska tvättas, möbler ska torkas av från kladd och minst 2 tvättmaskiner om dagen sätts på. Samtidigt ska Mini inte bara ammas, han vill prata och underhållas också. Och Maika ska ju också få sin beskärda del av lek och uppmärksamhet under dagen. Allt kan inte bara vara omsorg, det måste finnas umgänge juuu 💕 Maika sover en nap under dagen, ca. 1 timme. Hon sover just nu och jag valde mellan att: måla naglarna (haft fula naglar hela sommaren!), diska/städa eller skriva. Och jag sitter nu i soffan med en ammande bebis på bröstet och skriver detta. Denna timme är lixom guld värd och alltid lite jobbigt att välja vad man ska unna sig och vad man ska skippa. Jag hoppas kunna få göra mig lite fin ikväll, måla naglarna och kleta in mig i brun utan sol.

MEN Maikas sömn är ju lite bökig också, så oftast får vi henne att somna runt kl 22. Och då blir det oftast att vi tar tag i det som MÅSTE göras, sen typ sitter lite med mobilen för att man inte pallar något annat. För imorgon börjar samma visa igen och igen och igen…😅 Dessutom är Mini knappt 3 månader så han sover oregelbundet fortfarande, finns lixom inte något som en lugn och kravlös kväll.

Många skriver till mig ”ha mini i bärsjal/sele så har du händerna fria”. Missförstå mig rätt: jag ÄLSKAR bärselen/sjalen, använder den ofta och den verkligen räddar mig många gånger. MEN selen gör det inte livet plätt-lätt?! Det är inte ”bara att”. Du har en bebis på magen, du måste se till att bebisen andas, att du inte slungar in huvudet i något medan du försöker få ordning på ditt stök, det går typ inte att böja sig ner och dessutom väger min bebis 6 kg nu, det är tungt och slitsamt för kroppen att så ofta bära. Allt går mycket långsammare och är bökigare med ett barn på magen😅

Ibland funkar allt bra, några timmar när allt bara flyter och är trevligt. Sen skiter det sig oftast förr eller senare. Har vart stunder där vi alla tre gråtit samtidigt i ren förtvivlan. Stunder där jag nattat Maika medan jag ammar mini, kanske låter lätt men min rygg blir typ Quassimodo efter. Mitt huvud ekar och oftast känner jag mig själv så otroligt eftersatt och ovårdad. Obetalda räkningar och annat personligt-admin som jag ständigt ligger efter med. Jag får verkligen knappt ihop det!

Jag och Fille har kommit fram till att det bästa är när man skiter i ALLT och bara fokuserar på barnen, det funkar som bästa då + strikta rutiner. Och med att skita i allt så innebär det också att skita i alla sina behov, scrolla, läsa, umgås med andra eller pyssla om sig själv osv.

Så fort det finns en tid att passa, något man vill göra eller något som ”måste” göras börjar motvinden blåsa. Men det finns ju ALLTID något som måste fixas. Så det är svårt att helt få ihop.

Och många man träffar som ser dubbelvagnen och själva vart där säger DET ÄR TUFFT utan att vi ens påtalat. Vi kanske dock ser så jäkla slitna ut att folk direkt känner sympati?! 😝 Många säger att det är svintufft första året, och ”bara” jobbigt i ca 5 år till? 🙃🙃 Sen har dom varandra och det blir mer chill och mys.

Det som är jobbigast för mig är att jag känner att livet pågår medan jag är fast i så många måsten. Inte bara att jag måste ”göra” så mycket och ansvara för så mycket utan att det längre inte finns plats för egna tankar i huvudet. Att allt handlar om att få ihop det. Att barnen ska vara mätta, glada och rena. Och så flytten på det, skulle kanske vara lättare om inte flytten pågick, men det är marginellt.

Vill bara avslutningsvis säga att vi njuter också, vi har lärt oss att ta vara på tomtebloss-stunderna som kommer då och då och vi har typ accepterat att våra behov verkligen kommer sist. Vi är tokiga i barnen och älskar dom massor. Och vi är SÅ tacksamma över den hjälp vi fått av våra föräldrar 💕 OBS Detta inlägg är inte skrivet som något klag, vi är tacksamma och glada. Men kan inte sticka under stolen med hur tufft det känns med 2 barn så tätt. Skriver detta för att jag hoppas att andra i samma situation ska känna sig mindre ensamma 💕💖☁️🌷